Etikett/journalistik

av unnedberg

Crowdfundad journalistik och viljan att betala fullpris för DN

”Jag tror jag ska börja betala fullpris för Dagens Nyheter”. En bekant som inte är i mediebranschen berättar hur hon tidigare jagat låga priser, hoppat mellan Svenska Dagbladet och DN och nappat på Tidningskungens erbjudanden för att få tidningar billigt. Nu vill hon inte det mer. ”Jag vill vara med och stötta att journalistik blir av”.

Dagen efter ringer en säljare från Svenska Dagbladet och erbjuder mig fem veckors prenumeration för 50 kronor. 50 kronor för 35 dagar med tidning. Det blir 1 krona och 43 öre per ex. Man behöver inte vara mycket till tidningsekonom för att förstå att det inte går ihop.

Jag väcker frågan om att betala för journalistik av demokratiska skäl med flera i min närhet. Och märker att frågan inte upplevs som märklig. Någon drar parallellen till ekologisk mat – man betalar mer för att man vill att den ska finnas.

Brit Stakston är en av grundarna till Blank spot Project. Hon berättar här om sin syn på kvalitetsjournalistik och varför hon tror att människor vill betala för det.

Och här skriver hon i en text hos Nordicom om crowdfunding och hur den fungerar.

Blank Spot project har inspirerats mycket av holländska De Correspondent, som jag skrivit om tidigare i den här bloggen. Och här skriver De Correspondent själva om resan framåt.

Men det finns en stor skillnad mellan De Correspondent och Blank Spot Project och det är att den senare gör allt material tillgänglig för alla – både för betalande medlemmar och andra, medan De Correspondents artiklar blir tillgängliga för icke-medlemmar först om en medlem delat den med en i sociala medier.

Att stödja Blank Spot Project blir därför ännu mer altruistiskt – jag betalar inte för att jag ska få del av visst innehåll utan för att alla ska kunna ta del av det. Här blir också ett medlemskap i Blank Spot Project mer likt ett medlemskap i Rädda Barnen eller Naturskyddsföreningen; jag är med för en god sak. En form av välgörenhet (Men som jag också själv har nytta av).

Blank Spot Project grundades 2015 av åtta personer, däribland Martin Schibbye, Nils Resare och Brit Stakston. Genom en stor crowdfundingkampanj fick grundarna in 1,3 miljoner kronor och kunde starta sin sajt och lägga upp sina fem första reportage från världens vita fläckar. Sedan dess har det blivit många fler reportage och även ny finansiering. Ett medlemskap i Blank Spot Project kostar 599 kronor och vid sidan om reportagen (som alltså även icke-medlemmar får ta del av) så får medlemmar komma på träffar och möta journalisterna och även följa reportagens framväxt via slutna Facebook-grupper.

I takt med att vi allt mer hittar sätt att ta betalt för innehåll digitalt riskerar vi att förstärka de filterbubblor som redan finns, där människor informerar sig i sin egen bubbla. Alla kommer inte vara beredd att betala för kvalitetsjournalistik när gratis ”information” finns tillgängligt på annat håll. Blank Spot skapar en plattform som gör det möjligt för de som är beredda att betala för god journalistik möjlighet att se till att den även sprids till övriga.

Antalet crowdfundade journalistiska projekt har ökat kraftigt på plattformen Kickstarter visar en studie från Pew Research.

Ett exempel på en satsning som varit framgångsrik på Kickstarter är Nuba report som rapporterar från Sudan. Ett annat är Knoxville Mercury En lokal vecko-utgiven nyhetstidning i Knoxville, Tenesee som fortsätter att söka donationer med sin slogan ”independent minds support independent journalism”.

Min ovetenskapliga stickprovs-studie i bekantskapskretsen visar att betalvilja finns för journalistik som upplevs som viktig. Sedan är frågan hur representativ min bekantskapskrets är för befolkningen i stort.

 

 

av unnedberg

Kvalitetsjournalistik som fungerar kommersiellt

 

Upp till fyra magasin som levereras i paket hem till läsarna och en digital satsning där alla magasinsvarumärken samlas i samma portal. Så arbetar det belgiska förlaget Roularta som har 2200 anställda och förra året sålde för 471 miljoner euro.

Sveriges Tidskrifters styrelse besökte förlaget och fick träffa Michael Neveja, kommunikationsdirektör samt Bert Bultinck, chefredaktör för Knack, ett veckoutgivet nyhetsmagasin.

Knack är huvudvarumärket för webbplatsen www.knack.be som är en portal där de övriga magasinstitlarna hittas i underavdelningar till exempel Sport (material knutet till magasinet Sport), Ekonomi (material knutet till magasinet Trends) och så vidare.

Detta kan tyckas märkligt i Sverige, där vi är vana vid att varje tidskriftsvarumärke från ett förlag har sin egen sajt (även om vi också har satsningar som www.livetombord.se där material från flera båttidningar utgivna av Egmont samlas).

Men det speciella med Roulartas tidskriftstitlar är att de säljs i paket. Den som är prenumerant på Knack, får även livsstilsmagasinet Weekend Knack och Knack Fokus varje vecka. Alltså tre tidningar i samma paket. 10 gånger per år får prenumeranterna också en fjärde tidning men den varierar, ibland är det hälsotidningen Bodytalk, ibland ett bilmagasin eller en boktidning kopplad till en mässa.

Alla tidningar har också en franskspråkig motsvarighet och när man går omkring på förlaget finns det en flamländsk och en fransk sida i lokalerna – i mitten sitter alla webbredaktörer oavsett språk/varumärke. Knacks franska motsvarighet heter Le Vif och Trends franska motsvarighet heter Trends Tendances. När det gäller nyhets- och affärsmagasinen är de i princip helt separata produkter med några få artiklar som översätts i varje utgåva medan Sport till 90 procent har samma material men på olika språk.

För Trends är en växande del av intäkterna events, till exempel utser de Årets Chef i olika kategorier vid en lönsam gala med intäkter från sponsorer och deltagare. Intressant är att de har gått från ett gratisevent med stort antal deltagare som enbart hade sponsorintäkter till ett betalevent med färre deltagare men där sponsorerna blir mer nöjda tack vare att målgruppen blir mer rätt. Även Trends har en extratidning – Trends style – som kommer med tio gånger per år.

Förutom sina två huvudvarumärken har förlaget en mängd andra titlar om allt från kungligheter till IT-trender.

Knack är det enda flamländska nyhetsmagasinet som finns kvar konstaterar chefredaktören Bert Bultinck. Han berättar om en tydlig satsning på kvalitetsjournalistik.

– På senare år har vi gått back to basics och satsat mer på undersökande journalistik vilket har visat sig fungera även kommersiellt. Har man rätt story så fungerar det, sa han.

Till exempel var Knack en av de publikationer som hade tillgång till Panama-dokumenten. Det fick tidskriften tack vare att de anställde en journalist som ingick i grävnätverket men som hade en betydligt mindre plattform. Han arbetade på avslöjandet i flera månader. Första numret om Panama-dokumenten, där flera kända belgiska medborgare avslöjades, dubblade försäljningen i kiosk och förlaget gladdes åt att försäljningstalen hölls uppe även i kommande utgåvor.

Satsningen på fördjupning, analys och bakgrund visar sig även i webbstrategin som är en freemium-modell; enbart allmänna nyhetsartiklar finns på den öppna webben, allt unikt material både från magasinen och webben finns bakom betalvägg. Och tröskeln är ganska hög, den billigaste online only-prenumerationen kostar 43 euro för tre månader. Det kanske kan förklara det faktum att man än så länge bara har 1000 enbart digitala prenumeranter. Men alla betalande prenumeranter från de olika tidningarna har tillgång till allt digitalt material, även det som kommer från förlagets övriga titlar. Kanske har webbstrategin bidragit till att hålla uppe upplagan på Knack, som enligt förlaget ”går mot strömmen” och lyckas hålla prenumerationsaffären uppe.

Andra smarta satsningar:

  • Förlaget bygger ett Amazon för småföretagare, en logistiklösning som små butiker kan koppla på sig mot.
  • Roularta agerar också mobiloperatör.
  • Annonsörer erbjuds annonsering på Facebook och Google som tillägg till paket de köper hos Knack.
  • Och så klart finns en content marketing-avdelning som gör kundtidningar, webbplatser, appar och sköter sociala medier-konton åt andra.

Det var inspirerande att få inblick i den belgiska tidskriftsmarknaden. Och som vanligt i dessa sammanhang konstaterade vi alla runt bordet att utmaningarna är de samma i våra olika länder, men att lösningarna kan variera beroende på lokala marknader och traditioner.

Roularta2

 

av unnedberg

Kvantfysik för journalister – eller – Hur liten kan en artikel bli?

Nu talar alla om MIU – minimum information units. Flera av talarna på FippLondon var fokuserade på att dela upp innehåll i så små bitar som möjligt. Så i stället för att säga ”Jag ska skriva en artikel om…” så säger man ”Jag ska skapa 10 MIU:s”

Det som tidigare var ett artikelpaket i exempelvis en tidskrift går att dela upp i många delar. Du har kanske huvudtexten, sidotext, bilder, faktarutor, checklistor, citat, kortintervju, enkäter, grafer och – om du har tänkt på detta i förväg – en film av intervjun som i sin tur går att dela in i olika små klipp samt en ljudfil.

Idén är alla dessa små delar lämpar sig utmärkt för publicering i olika kanaler och på så sätt kan du dra trafik och intresse till samma material flera gånger. Ett spännande citat passar fint på Twitter, en intresseväckande graf gör sig på Facebook, liksom de små filmklippen. På Instagram kanske du postar en härlig bild, eventuellt med en siffra eller citat i och roliga listan går bra på Snapchat. På sajten publiceras sidoartikeln, huvudartikeln, kortintervjun och en checklista som alla – var för sig – kan få trafik från nyhetsbrev eller sociala medier. Hela filmen kanske du lägger som ett extramaterial som kräver ett login eller en mejladress om du vill börja ta betalt för innehåll i pengar eller data. Eller så lägger du ut den på youtube för stor spridning.

Många redaktioner arbetar redan precis så här. Det som blir riktigt effektfullt för slimmade redaktioner med små resurser är när allt detta kan börja automatiseras.

John Cunningham från Woodwing i Storbritannien pratade på FippLondon om ”digital syndication” Time Inc sparar innehåll som bilder, texter, faktaelement, grafik och videos som kan pushas ut till partners. De märks upp med metadata i systemet och när de har blivit godkända går de automatiskt ut till licensierade sidor.

Även Gerrit Klein, VD på Ebner Publishing Group i Tyskland lovordade tanken om Minimum information units och pratade om att vi måste sluta prata om produkten, det vill säga tidningen eller tidskriften. Tidskriftsförlagets tillgång är inte produkten utan tillgången till en specifik målgrupp. Genom att skapa innehåll ger vi annonsörer tillgång till målgruppen. När vi slutar tänka produkt och börjar tänka innehåll eller MIU så behöver hela den redaktionella strukturen och arbetssättet ändras. Vi behöver få till ett jämnt flöde av innehåll i alla kanaler, vi behöver återanvända, ompaketera och prova olika distributionsvägar.

Det kan verka lätt och logiskt, men som de flesta förändringar så är det svåra inte att hitta idéerna eller ens tänka ut arbetsprocesserna. Det svåra är att få människor att faktiskt göra förändringarna, det vill säga att göra transformationen från reporter till Minimum information unit-aggregator (fast jo, vi kommer att behöva vanliga hederliga reporter-skills också i framtiden och en hel del av våra läsare kommer även i fortsättningen att vilja ha hela paketet).

av unnedberg

Specialister tar över efter journalister

ettan11februariJag har blivit inbjuden att vara en av tre ”opinionsbildare” i Resumé under tre utgåvor. Min första text publicerades i Resumé – papper och webb – den 11 februari. Här är texten:

Råd och rön var bland de första med att tjäna digitala pengar på tjänster som ligger nära tidningen, i deras fall testerna. I dag är det få som ser en digital läsarintäkt från journalistiken i sig. Vi kan få betalt av annonsörerna om vi lyckas utveckla smarta nativeformat, men betalväggar och plusprojekt finns det få, om ens något, lyckat exempel på.

Så i stället för att försöka ta betalt digitalt för det som är kärnan i medieföretagen försöker vi nu bygga digitala kringtjänster: Egmont driver travsajten Spelarservice, Lag & Avtal erbjuder HR-verktyg och Chef har ledarskapstest. Framför allt inom business to business-delen av tidskriftsbranschen sker tjänsteutvecklingen snabbt. Verktyg och konkret affärsnytta är det vi erbjuder våra användare. Både i seminarieform och som digitala tjänster.

Medier har en lysande position för att erbjuda detta till sina läsare/användare eftersom vi redan har en trogen målgrupp inom ett visst område och en hög trovärdighet. Men finns det ett problem med att tyngdpunkten i medieföretagen flyttar från publicistik till tjänster? Vad händer när vi blir fler ämnesexperter och tekniker än journalister på redaktionerna?

Det kan vara så att vi behöver ompröva journalistikens roll i affärsmodellen. I framtiden kanske vi behöver journalistiken för att locka publiken, men tjänar pengarna på andra sätt. En konsekvens av detta blir att journalistikens roll blir att, med hjälp av rätt innehåll, attra­hera snäva och exakta målgrupper som även kan vara intresserade av våra tjänster. I det scenariet blir hög upplaga och stor räckvidd betydligt mindre intressant än i dag.

I förlängningen kommer gränserna att bli otydligare mellan tjänsteföretag med vassa kommunikationsavdelningar bestående av före detta journalister och medieföretag med fin specialistkompetens som skapar tjänster.

av unnedberg

Hejdå Finansliv, tack för allt!

I dag loggar jag ut från Finansliv för att efter julledighet börja på Chef.
Det jag lämnar är något helt annat än det jag kom till och under de dryga fem år som tidningen har kommit ut så har mediemarknaden skakats om rejält.
Mitt uppdrag var att bli chefredaktör och vd för de sammanslagna tidningarna Finansvärlden och Försäkring och Finans. Men innan jag tackade ja till jobbet fick jag ägarna med på att göra något annat än den fackliga medlemstidning de först hade sett framför sig.
Jag ville göra en branschtidning för de anställda inom finansbranschen, något jag hade sett saknades (andra tidningar som skrev om sektorn gjorde det antingen ur konsumenternas eller aktieägarnas perspektiv, inte ur branschens eget). Jag ville göra en branschtidning eftersom medlemmarna i de respektive förbunden tycker det är viktigare att förstå vart deras bransch är på väg än vad deras fackförbund gör eller tycker. Jag hoppades också att vi skulle kunna bygga en extern upplaga och event kring varumärket när vi tog positionen av det enda magasinet som skrev om dessa frågor.

Anna Lundin som då arbetade på A4 (numera prisbelönt formgivare på Content innovation) gjorde formen på tidningen efter en kreativ process under senvåren och vi lanserade i september 2010.

Finansliv skapas på designmöte med Anna Lundin, då A4 och Jonas Melcherson, då W4. På bilderna även Stefan Ahlqvist, Johan Jeppsson, BrittMari Lantto och Unn Edberg

Finansliv skapas på designmöte med Anna Lundin, då A4 och Jonas Melcherson, då W4. På bilderna även Stefan Ahlqvist, Johan Jeppsson, BrittMari Lantto och Unn Edberg

Den där våren 2010 var jag den enda anställda på Finansliv och parallellt med härligt men ångestladdat utvecklingsarbete så satte jag upp bolaget, tecknade telefonabonnemang, köpte datorer, gick till Claes Ohlson och köpte brevlåda som vi skruvade fast utanför porten, upphandlade allt som behövde upphandlas. Jag registrerade alla möjliga domäner, sociala medier-konton och lyckades efter viss förhandling köpa loss Finansliv.com av en norsk entreprenör. (Först ville vi heta Finanstidningen, men det visade sig att MTG fortfarande satt på det namnet).

Vi gick ut hårt vid lanseringen och bjöd på stor releasefest i Wetterling galleri med en bra bit över hundra gäster och tungviktare som SEB: koncernchef Annika Falkengren, Folksams vd Anders Sundström och Danske banks vd Lars Mörch i snabbintervjuer under minglet.

Jag intervjuade Anders Sundström, då på Folksam, på releasefesten. Och Åsa Berner, Finansliv, pratar med Annika Falkengren, SEB på minglet.

Jag intervjuade Anders Sundström, då på Folksam, på releasefesten. Och Åsa Berner, Finansliv, pratar med Annika Falkengren, SEB på minglet.

Dagen efter stod vi utanför de stora arbetsplatserna och delade ut tidningen och hade mobiliserat anställda på banker och försäkringsbolag runt om i landet som gjorde detsamma. (Ett senare nummer delade vår marknadsansvariga Eva-Marie Åkesson och jag ut vid Saltsjöbanans slutstation Solsidan)

Eva-Marie Åkesson, marknad, delar ut Finansliv vid Saltsjöbanan.

Eva-Marie Åkesson, marknad, delar ut Finansliv vid Saltsjöbanan.

Upplageförsöket gick kort sagt åt pipan. Det visade sig vara svårt att sälja en tidning som halva branschen redan fick genom ett medlemskap.

Men eventen gick bättre. Redan första året 2011 hade Finansloppet över 500 deltagare (för att några år senare nå 1300). Vi fixade halvdagen Business Model Finance tillsammans med Cordial, lanserade Finanslivsstil och gjorde FintechStockholm första gången hösten 2014 (ett event som blev fulltecknat i år när vi samarbetade med Breakit).

Finansloppet med start och mål på Stockholm stadion är största eventet med som mest hittills 1300 anmälda.

Finansloppet med start och mål på Stockholm stadion är största eventet med som mest hittills 1300 anmälda.

Vid lanseringen var vi tre på Finansliv, förutom mig själv; reportrarna BrittMari Lantto och Åsa Berner som tidigare hade arbetat på Finansvärlden. Senare anställde jag en administratör för att hjälpa mig med eventen, i dag har Diana Demin den tjänsten. Vår frilansande AD Rikard Johansson blev anställd som AD/redaktionschef hösten 2014, men slutade i somras.

Redaktionen 2014: Åsa Berner, Rikard Johansson, Unn Edberg, Diana Demin, BrittMari Lantto.

Redaktionen 2014: Åsa Berner, Rikard Johansson, Unn Edberg, Diana Demin, BrittMari Lantto.

När jag i förra vecka hade hejdå-glögg för alla som jobbat med Finansliv kom 40 personer, och då var det en del på inbjudningslistan som hade annat att göra denna eftermiddag i december. Det har varit nödvändigt för Finansliv att arbeta med många externa personer och bolag.

Inte minst för webben som började som en ren bloggsajt för att hösten 2015 få nytt utseende signerat Jonas Melcherson, Iris Media. Nya sajten innehåller mer eget redaktionellt material och kommer att ge Finansliv ytterligare skjuts i sociala medier. Jag skriver mer om sajten här.

Kvar att utveckla vidare finns också Finansliv Academy som är ett embryo till kursportal där vi i dag erbjuder en handfull digitala kurser och under våren 2016 vår första fysiska kurs (en chefsutbildning).

Vi har hela tiden försökt hitta vår vinkel på det som händer i omvärlden. I det första numret skrev Gunnar Lindstedt om hur Lehman Brothers-kraschen tedde sig från branschens synvinkel.
Efter terrordådet på Utöya åkte jag till Oslo för att höra hur de försäkringsanställda arbetade med att möta offer och anhöriga.

I debatten om Africa oil lät vi Martin Schibbye ställa Nordeas hållbarhetschef Sasja Beslik mot väggen om oljeindustrins kopplingar till konflikten i Ogaden.
Och så klart har vi beskrivit de stora nedskärningarna inom banksektorn ur de anställdas synvinkel, bland annat i serien ”De utköpta”.
På senare tid har det blivit mycket digitalisering och hållbarhet.

Men även en del annat, som här där Erik de la Reguera skildrar vad penningtvätt innebär i Colombia och Mexico.

Finansliv kommer att vara det som mina barnbarn kommer att tröttna på att höra mig skryta om när jag blir gammal. Jag har lärt mig så enormt mycket, gjort massa misstag, och en hel del saker som blev bra. Nu ska Martin Ahlquist vårda och utveckla Finansliv under nio månader. Jag ser fram emot att följa Finansliv från sidlinjen.

Redaktionsmöte 2011; från vänster BrittMari Lantto, Fredrik B Nilsson, Åsa Berner, Rikard Johansson och Johan Jeppsson.

Redaktionsmöte 2011; från vänster BrittMari Lantto, Fredrik B Nilsson, Åsa Berner, Rikard Johansson och Johan Jeppsson.

Vår meste fotograf Johan Marklund i skottläge.

Vår meste fotograf Johan Marklund i skottläge.

2014 flyttade vi till Olof Palmes gata 13.

2014 flyttade vi till Olof Palmes gata 13.

Finansliv arrangerar årligen flera frukostseminarier. Här fick finansmannen Sven Hagströmer berätta om HQ Bank-kraschen.

Finansliv arrangerar årligen flera frukostseminarier. Här fick finansmannen Sven Hagströmer berätta om HQ Bank-kraschen.

Anders Borg medverkade på FintechStockholm.

Anders Borg medverkade på FintechStockholm.

Business Model Finance med 200 gäster på Nalen.

Business Model Finance med 200 gäster på Nalen.

av unnedberg

Finansliv.se integrerar event och webbinnehåll

I dag lanserar vi nya finansliv.se. Bakom den nya sajten finns en genomtänkt strategi för hur innehållet ska integreras med Finanslivs event.

Finansliv har sedan starten 2010 satsat på en växande eventverksamhet. Vi har event inom i huvudsak fem ämnesområden:

Nya sajten är helt uppbyggd kring dessa fem ämnesområden. Tidigare har Finanslivs närvaro på webben i princip inskränkt sig till bloggar och eventfakta/anmälningsformulär.

Strategin var tydlig när vi startade 2010  – vi skulle inte försöks konkurrera med di.se, nliv.se, affärsvärden.se, va.se eller realtid.se med affärsnyheter. Jag insåg att den trafik vi med våra begränsade resurser (två reportrar) skulle kunna åstadkomma inte skulle göra vår sajt till någon annonsaffär och därför skulle det heller inte vara motiverat att lägga redaktionella resurser på sajten.

Det var rätt då men sedan dess har som sagt eventverksamheten vuxit till en mycket viktig intäktskälla för Finansliv. I samband med omgörningen som gjordes tillsammans med Jonas Melcherson på Iris Media framstod det tydligt att om vi kan få innehållet på sajten att dra besökare (och i förlängningen även sponsorer) till våra event så är vissa redaktionella insatser motiverade – men bara inom de ämnesområden där vi har event. All annan snabb rapportering om branschen lämnar vi till nyhetsmedierna.

Läsaren av exempelvis en fintech-artikel får i anslutning till texten en tydlig hänvisning till nästa event inom kategorin fintech. Den som klickar på ämnessidan för fintech får både en annons för FintechStockholm och innehåll som handlar om företag i fintech-sektorn.

Några av de fem ämnena har också fått egna plocksidor i det tryckta magasinet som når 50 000 läsare tio gånger per år. Innehållet på dessa plocksidor, som fått samma vinjetter som webbens, plockas givetvis ihop av det material som redan är publicerat på sajten inom kategorin. På så vis blir den redaktionella resursen hanterarbar.

Min förhoppning är att vårt nya arbetssätt ska visa våra besökare vilka ämnen vi på Finansliv kan och fokuserar på. När de ser vårt material ska de också bli nyfikna på våra event och förhoppningsvis boka en plats.

Övriga intäkter på sajten då? Jo vi kommer att ha möjligheter för banners även om jag inte tror att det är där vi kommer att tjäna de stora pengarna. Vi har också ett native-format som snyggt passar in i flödet (fast givetvis med annons-märkning). Med tanke på utvecklingen för ad-blockers och överflyttningen från desktop till mobil så tror jag att native-formaten kommer att tjäna oss bättre än display-annonseringen.

Men som sagt: eventen är grejen, och vi blir nu ännu tydligare med det.

finansliv3

Vi satsar på eventen och sajterna för de olika eventen ändrar karaktär beroende på om det är före, under eller efter eventet.

finansliv1

I exempelvis fintech-kategorin finns både texter, event och ibland blogginlägg.

 

av unnedberg

Nytt gratismagasin för ipaden

När ipaden lanserades 2010 åkte vi i Sveriges Tidskrifters styrelse till San Francisco för att läsa oss så mycket vi kunde om denna nya kanal som vi då trodde vad svaret på frågan – hur blir tidskriften digital?

Sedan dess har vi insett att ipaden inte blev den frälsning vi trodde. Jag skrev tidigare i bloggen om de pdf-tidningar vi erbjuder via egna appar eller via tjänster som Ztory och Readly som egentligen bara är en övergångsprodukt, en service för pappersvana läsare men inte någon egentligt upplevelse.

Bonniers utvecklade Mag+ som har fått viss spridning men det stora genomslaget för ipad-tidningar har uteblivit.

I går lanserades ett nytt magasin Stream i Sverige som utvecklats direkt för läsplattor. Innehållet handlar om streamad TV, som ju ständigt får större publik. Premiärnumrets omslag (som är animerat) visar Game of Thrones och i magasinet finns bland annat en intervju med skådespelaren Nikolaj Coster-Waldau från serien. Men många andra serier som visas i tjänster som Netflix, CMore, HBO Nordic behandlas också. Dessutom innehåller tidningen recensioner, artiklar, tips och annonser (i premiärnumret bara en, men även den är animerad). Magasinet är gratis och förhoppningen är att annonser ska finansiera satsningen.

StreamiPad

Det som skiljer Stream från de flesta andra ipad-magasin är att man verkligen har tagit vara på de möjligheter som kanalen ger genom designen och genom att låta läsaren ta del av rörlig bild, främst trailers för filmer och bildspel.  Intill den långa texten om Nikolaj Coster-Waldau finns möjlighet att se hela intervjun filmad. Ämnesområdet stremad TV är ju också väldigt tacksamt för rörlig bild.

Stream har en dansk förlaga men det svenska magasinet har Mona Johansson (tidigare Metro) på Contentkonsulterna som chefredaktör.

På det hela taget känns Stream, som byggts i Adobes verktyg, som en spännande ny magasinsprodukt. Det ska bli intressant att följa annonsutvecklingen och även lanseringen av Contentkonsulternas nya magasin framöver (det planeras flera liknande magasin ”inom kort” skriver bland annat Resumé).

Magasinet Stream kan laddas ned här i Appstore eller här i Google play.

av unnedberg

Digital utveckling light

Jag har i dag tagit del av flera intressanta seminarier – först på Sveriges Tidskrifters Digifrukost där Thomas Eriksson från Egmont generöst delade med sig av erfarenheter för att skapa material som blir klickat och delat, framför allt på Facebook – och sedan på Fackförbundspressens dag där jag lyssnade på seminarier om webb-tv och omvärldsbevakning i sociala medier.

Slutsatsen av dessa inspirerande seminarier är att även små redaktioner med begränsade resurser kan göra mycket, fast inte allt på en gång.

Thomas Eriksson som är digital redaktör på Egmont påpekade vikten av att publicera sådant som ligger rätt  i tiden – att följa diskussionerna i flödet och tillföra sin egen dimension. Ett exempel var när dataspelssajten http://www.fz.se hakade på diskussionen om regeringsplanets turer mellan Arlanda och Bromma och publicerade en animering av resan – just när diskussionen pågåck.

Han tryckte också på att skriva kort och i stället fylla på med bilder, grafik och rörligt.

Inspirerad av Buzzfeed talade han sig också varm för att tidskrifter måste bli bättre på distribution även digitalt. En artikel är inte klar när den är skriven, den måste spridas och följas upp med mätningar också.

Allt detta går att göra utan stora tekniska investeringar.

Samma sak med webb-tv som Johannes Nesser på Journalisten och Cecilia Hedquist från 24UNT pratade om på Fackförbundspressens dag. Det går att filma med mobilkamera, eller med vilken modern stillbildskamera som helst. En mikrofon och ett billigt redigeringsprogram i datorn och så är det bara att köra.

Cecilia Hedquist som tidigare arbetat med TV på Corren sa att den redaktion som vill satsa på rörlig bild bör involvera så många som möjligt så att inte bara några producerar rörligt. Johannes Nesser höll med och berättade hur kul det är att jobba med rörlig bild. Samtidigt som han också varnade för att det är rätt tidskrävande – en och en halv dags arbete för fem minuters inslag. (Vilket Cecilia Hedquist tyckte var för långt, helst 30 sekunder, max 1.30 var hennes recept för nyhetsinslag)

Dagens sista inspiration stod Anders Thoresson för som gick igenom en mängd trix som man kan använda om man vill omvärldsbevaka med sociala medier som källa. På hans sajt finns mycket matnyttigt för den som vill veta mer. 

Jag tog med mig tipset om www.nuzzel.com som hjälper en att använda twitter för omvärldsbevakning även när man inte har tid att följa flödet hela tiden och Evernote som gör det möjligt att spara läsning till sedan. Jag kommer också att samla rss-flöden i www.feedly.com efter att ha hört hans föreläsning – och uppmana kollegerna att göra det samma.

Dagens viktigaste insikt är att man inte får låta sig nedslås av allt man inte gör. Det viktigaste är att ta ett steg framåt och successivt bli bättre på att använda de sociala medierna både för digital distribution och för omvärldskoll.

Ps: Lyssna gärna på Journalistenpodden där jag intervjuas av Helena Giertta.

 

Thomas Eriksson, Egmont

Anders Thoresson

av unnedberg

Följer journalistiken med till webben och mobilen?

Finns tidskrifter digitalt? Eller är de per definition på papper? Jag har under senare år svängt många gånger i frågan. Det är givetvis så att det går utmärkt att läsa pdf-tidningar på läsplatta likväl som på papper, till exempel på Readly. Men jag tänkte inte att denna text skulle handla om det eftersom pdf-tidningar är kopior på pappersprodukter och därför faktiskt ingen produkt som har utvecklats för det digitala (det finns så klart ipad-magasin med massa finesser, inbyggda bildspel, interaktiva grafiker och filmer, men detta har vi hittills inte sett så mycket av i Sverige, kanske för att läsarna och annonsörerna inte har varit så pigga på att betala för den upplevelsen).
Förutom de digitala kopiorna av magasin har digital utveckling på tidskrifter ofta handlat om annat än journalistik. Vi har bloggar, shopar och tjänster som kopplas till ämnet men som egentligen inte hade behövt ett magasinsvarumärke för att bli till. Drar man ut den utvecklingen kan man tänka att magasinet reduceras till en sorts marknadsföringskanal för en diverseverksamhet inom ämnesområdet som i många delar faktiskt inte handlar om journalistik. I det scenariot behöver magasinet inte vara lönsamt i sig, så länge det drar användare/sponsorer till allt det andra.
När Åka Skidor säljer prylar eller när Driva Eget gör kurser så är det inte journalistik som utgör värdet i tjänsten. Givetvis gör journalistiken i magasinet att sidotjänsterna får större trovärdighet och intresse men frågan kvarstår: Vilken roll har journalistiken när tidskrifterna söker digital affärsmodell?
Gör det något att det inte är journalistik? Nej, kanske inte, så länge pappersmagasinet finns kvar och står för journalistiken. Men jag personligen tycker att det vore tråkigt om journalistiken ersattes av personaliserade tjänster i takt med att förlagen anpassar sig till allt mer digitala beteendemönster.
Är det då så att tidskriftsjournalistik per definition ska vara på papper? Nej, det finns många exempel på motsatsen, tidskrifter med digital affärsmodell som bygger på journalistiskt innehåll och ibland klick-beten. Där är det annonsörerna som står för de digitala intäkterna. Tyvärr är det så att mycket tyder på att displayannonsering är på utdöende, hur programmatisk den än blir. Alternativet är då att hitta olika native-lösningar för annosörerna, men på sikt tror jag inte på digitala affärer utan inslag av intäkter från läsare/användare.
40 procent av den globala digitala annonskakan tas i dag av Google och Facebook. Jag är rädd att tidningssajternas andel inte kommer att öka.
Nyckeln för att hitta användarintäkter tror jag är att hitta lösningar för mikrobetalningar digitalt. Om det blir enkelt att betala tio kronor för en spännande text tror jag det finns en digital framtid även för tidskriftsjournalistiken. Jag hoppas att branschen kan samarbeta om att hitta lösningar för mikrobetalningar. Drömmen vore en standard på alla journalistiska svenska sajter, så att användarna kunde känna igen sig och enkelt betala för innehållet oavsett om det är text, video eller ljud. Jag hoppas att det kan bli verklighet.

bodyblogg

Aka Skidorshop

driva eget

illustrerad

 

 

av unnedberg

Algoritmer vs redaktörer

Sitter på tåget på väg hem efter två intensiva dagar på MEG i Göteborg där branschen har diskuterat framtiden och förutsättningarna för medier. När jag försöker samla intrycken är det en frågeställning som kommer upp först, den om personalisering kontra färdig paketering eller algoritmer kontra redaktörskap om man så vill.

Dagens seminarium om Framtidens journalistik som Anette Novak ledde berörde frågan men den har även kommit upp vid andra tillfällen, som när Rian Liebenberg på Schibsted pratade om programmatic och big data.

Vi vet allt mer om våra läsare, dels i och med att de loggar in och berättar om sina intressen och dels för att vi följer deras förehavanden på sajten och lagrar data om vad de klickar på. Allt detta kan man använda i två syften, dels för att presentera relevanta annonser – som säkert blir mer framgångsrika än andra – för läsarna och dels för att personalisera det som läsaren får ta del av på sajten.

Markus Gustafsson som är grundare till Omni tyckte att medier fortfarande gör för mycket på magkänsla trots att man vet mycket om läsarna och att vi borde ägna mer kraft åt att använda data för att anpassa vår tjänst.

Anders Trapp, digital redaktör på Mittmedia gick så långt att han hävdade att algoritmer gör bättre jobb än redaktörer, eftersom algoritmen vet mer om den enskilde användaren på sajten, men tyckte även att redaktörerna måste ställa in algoritmerna.

Karin Pettersson politisk chefredaktör på Aftonbladet tyckte dock att redaktören ska ha en aktiv roll även i framtiden.

  • Läsarna förväntar sig att vi är trygga i det publicistiska uppdraget, att vi sållar, väljer och har en idé med det vi publicerar.

När Anette Novak ställde den något provokativa frågan om vi ska sluta försöka vara agendasättande och i stället lyssna på vad publiken har intresse för var det flera i panelen som sa emot.

Jag tror att en av de viktigaste utmaningarna för journalistiken just nu är att hitta balansen mellan optimerat och personaliserat (ge publiken det den vill ha) och att fortsätta fylla en viktig funktion i det demokratiska samhället (ge publiken det den behöver).

När jag går in på en nyhetssajt förväntar jag mig att bli informerad om det viktigaste. Jag vill veta om det är vapenvila i Ukraina – även om jag kanske läste om Melodifestivalen förra gången jag var på sajten.

Men balansen är svår – blir det för mycket Ukraina, då kanske Mello-fantasten tröttnar, om det blir för mycket Mello så kanske vi sviker det uppdrag som läsarna har gett oss; att ge en bild av världen och kritiskt granska makthavare.

All den tekniska utveckling som ska till för att åstadkomma, till exempel nya personaliserade mediesajter men även annan innovation, kostar pengar. Därför var det intressant att höra Alice Bah Kuhnke presentera direktiven för den nya mediepolitiska utredningen på scen i Göteborg.

Det jag kan utläsa ur direktiven är att regeringen inte låser sig vid att det är de tidningar som i dag får presstöd som kan komma ifråga för framtidens mediestöd. Det är positivt om man släpper den gamla konstruktionen om stöd till andratidningar med viss periodicitet. Ett stöd till redaktioner som behöver en utvecklings-knuff oavsett distributionsform vore fint. Då kunde även rent digitala publikationer och tidskrifter få en del av kakan. Det vore bra för mångfalden.