Månad/november 2016

av unnedberg

Jakten på den försvunna annonspengen

I kväll utses vinnarna av Stora journalistpriset. Som vanligt är det ganska mycket public service-journalistik bland nomineringarna (dock ingen från radion i år…). Men det finns också flera tunga nominerade från den kommersiella sidan som Gellert Tamas och Linn Ogelid, Aftonbladet, för ”Det svenska hatet”, Mattias Carlsson, Mikael Delin, Dagens Nyheter, för ”Riksrevisionen” och Richard Aschberg, Aftonbladet, för ”Kommunal”.

Alla exempel på viktig samhällsjournalistik. Men också exempel på dyr journalistik.

Därför ska jag ära denna Stora Journalistprisdag med att prata om annonspengar. Enbart läsarintäkter räcker inte för att dra runt tidningar som Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter eller Aftonbladet, så jag skulle vilja påstå att utan annonspengarna hade denna viktiga journalistik inte blivit till.

Det är därför jag är så bekymrad. Annonspengarna krymper nämligen rejält. I print – ingen nyhet, där har de minskat med över 40 procent sedan 2011. Men de hoppfulla spirorna av digitala annonsintäkter, de som vi för några år sedan pratade om som ”ja vi tappar på print, men växer på digitalt, visserligen från en låg nivå men…” de har idag blivit ”jo vi ökar på digitalt, visserligen från en låg nivå och nu verkar tillväxttakten avta”. Det blev aldrig mer än ”låg nivå” i jämförelse med print för displayannonsering. De digitala intäktsökningarna kompenserar inte för tappet i print på långa vägar.

Så vad händer med de digitala annonsintäkterna? Som jag ser det utmanas vi av flera olika skeenden, här är tre viktiga.

  1. Konsumenters reklamtrötthet som tar sig i uttryck till exempel i adblockers. Cirka 40 procent av svenskarna har någon typ av adblocking-funktion enligt siffror från Mediavision.
  2. E-handeln utmanar handlarna. Detta är en stor fråga i lokala mediehus eftersom handlarna får sämre marginaler eller tvingas lägga ned och därför inte kan placera annonspengar som förr.
  3. Vassa utmanare. Vi kan inte alltid svara mot kundernas behov av specifik målgruppsdata, effektmätning osv. Medierna jobbar för fullt för att anpassa sig till den här efterfrågan men under tiden tar Google 4,5 miljarder av de svenska annonspengarna och sociala nätverk, med Facebook i spetsen 800 miljoner. I Danmark har utländska konkurrenter marknadsandel på digital annonsmarknad ökat från 19 procent till 56 procent mellan 2007 och 2015, enligt Medieutredningens slutbetänkande. Det är väl rimligt att tro att siffrorna skulle vara motsvarande för Sverige. (Att sedan dessa jättar knappt betalar skatt i Sverige är upprörande och jag hoppas att EU-kommissionen når framgång med sitt arbete för att få de globala jättarna att redovisa omsättning för varje land så att intäkter därigenom kan beskattas där de uppstår.)

Ok, och vad är lösningarna då? Om vi börjar från slutet så håller medierna på att bygga upp allt mer webbanalys i sina organisationer. I Schibsted future report skriver Jørgen Helland om digital marknadsföring och har ett spännande resonemang om hur mer sofistikerade marknadsförare inte längre bara tittar på sista klick-konvertering utan följer kundens resa genom flera kanaler fram till köp. Detta bör gynna medierna eftersom många kan ha sett en displayannons, men senare väljer att köpa via en Google-sökning. Kan vi visa den effekten så vinner vi i förtroende.

Med Mosaiqs verktyg liknar sajten mer ett magasin och annonserna exponeras tydligt på sidan som läses i sidled.

Med Mosaiqs verktyg liknar sajten mer ett pappersmagasin och annonserna exponeras tydligt men kanske på ett för annonsblockerare mindre störande sätt på sidan som läses i sidled.

När det gäller adblockers finns det också spännande initiativ. I Digiala mediepodden berättade Henrik Lohk om Mosaiq som ger magasininnehåll och annonsering en annan användarupplevelse digitalt. Då kan annonser upplevas som mindre störande. Teknikens värld provar det verktyget gentemot sina adblocker-besökare.

Att Adblock Plus lägger till Flattr för att låta användarna som vill slippa annonser donera pengar kan kanske ge en liten rännil av pengar till publicisterna.

Sedan kan vi givetvis göra sådant som inte är display, som native och – så länge vi har en tidning på papper – argumentera för annonsering på papper som har många fördelar gentemot digital annonsering, som att läsarnas uppmärksamhetstid är mycket längre och att användarna inte upplever annonserna som störande.

Många av våra varumärken är premium. Om vi kan se displayannonsering som en del av större affärer i olika kanaler tillsammans med kunder som vill förknippas med våra varumärken så slipper vi hamna i programmatic-träsket med låga priser.

Tipsa gärna om fler lösningar och nya initiativ – i kommentar eller kanske på twitter @unnedberg

 Denna text har tidigare varit publicerad på resumé.se

 

av unnedberg

Därför är ”Vi har inte resurser” inget argument

Man hör ofta, inte minst i tidskriftsbranschen att ”vi har inte resurser”. ”Det där kan Aftonbladet göra, men vi då, som inte har resurser”. Många tidskriftsredaktioner består av 3-5 medarbetare och det är inte många men det är heller inte noll.

Det märkliga är att när jag pratar med folk på lokala morgontidningar så låter det likadant. ”Vi har inte resurser” för den ena eller andra digitala utvecklingen eller att tänka nya intäktsspår. Detta från redaktioner som kanske har 30 journalister och är 50 totalt på företaget.

Kommentarer bottnar i ett feltänk. Det är inte så att en arbetsuppgift måste åtföljas av en person. Ett smart redaktionellt flöde gör att en person kan ägna sig åt flera saker. Det var länge sedan man bråkade med journalistklubben om att en reporter också kunde ta bilder. Nu ska en reporter inte bara ta bilder utan även filma och sprida sitt material i sociala medier, samt hålla koll på läsardialogen. Det går fint. Steget till att alla bidrar till att hitta nya intäktsströmmar är inte långt.

När jag jobbade på Finansliv var vi fyra personer, två reportrar, en webbansvarig/eventprojektledare och så jag. Vi fixade cirka tio event årligen där ”resursen” var jag som gjorde programmet och Diana Demin skötte allt det praktiska inklusive anmälan och marknadsföring. Vi ordnade årligen en löpartävling med över 1000 deltagare, en heldag om fintech, en halvdag om affärsmodeller, Almedalenseminarer, eftermiddagsseminarer och frukostar. Det gick och vi hade inga stora resurser. Lösningen var allianser – Fintech gjorde vi (och gör Finansliv fortfarande) ihop med Breakit och affärsmodell-dagen med Cordial. Vi producerade också digitala kurser under varumärket Finansliv Academy.

För en tid sedan lyssnade jag på när Kenneth Fransson, chefredaktör på Traktor Power berättade om sitt arbete med rörlig bild.

Med tre personer på redaktionen lyckas de ändå lägga ut dagliga rörliga klipp på sajten, men också på Instagram, Facebook och Snapchat, producera 14 nummer av tidningen utan i princip några frilansare, producera ett Webb-tv-magasin var 14:e dag och redigera, sälja och distribuera DVD-filmer med klipp som läsare har skickat in eller som redaktionen själv producerat. Kolla till exempel det här klippet, som visats av över 46 000:

Traktor Power ägdes tidigare av LRF-media, nu av Svenska medier. Sajten har 22 000 unika besökare i veckan och magasinet 20 000 i upplaga. Men sociala medier-följarna är betydligt fler. Bara på Instagram har man 68 000 följare.

Dessutom producerar denna tremanna-organisation event. Till Målilla Traktor Power Weekend kommer 5000 traktorälskare för att bland annat uppleva när traktorer kör upp och ner ur surhål. Tidningen tar också med sina läsare på resor, bland annat till USA.

Och DVD-filmerna som köps av cirka 5000 årligen exporteras utomlands. Till exempel är titeln ”Schlammschlacht” en storsäljare i Tyskland.

Var det någon som sa att de inte har resurser?

Denna text har tidigare varit publicerad på resumé.se

av unnedberg

Maktförskjutning till Facebook och Google

I måndags lämnade Medieutredningen sitt efterlängtade slutbetänkande. Politiken överlämnar jag till andra kanaler. Här vill jag snarare fokusera på mediernas utmaningar som utredaren Anette Novak på ett bra och initierat sätt beskriver i sitt dokument.

Den kanske mest genomgripande utmaningen är maktförskjutningen från innehållsproducenter till distributörer i det digitala ekosystemet. Förskjutningen drivs av förändrade konsumtionsmönster och teknisk innovation. Grundproblemet är att annonspengarna i allt högre grad hamnar hos distributörerna vilket gör det svårare för publicister att hitta digitala intäkter.

Ett helt avsnitt i Medieutredningen handlar om Google och Facebook och hur de kapitaliserar på användardata. Annonsintäkter uppgick till nära 90 procent av Googles intäkter under första kvartalet 2016, enligt utredningen.

Totalt redovisade Google förra året intäkter på nära 75 miljarder dollar och Facebook på 17 miljarder dollar. (Google tjänar sex gånger så mycket per användare som Facebook). Det är alltså inga småpengar vi pratar om.

Jag blev för några veckor sedan intervjuad av Linus Malmberg, VD och grundare hos managementkonsulten Cordial i ”Studio Cordial” en serie intervjuer om affärsmodeller i olika branscher, klippet publicerades i början av veckan. Jag inleder hela analysen av mediebranschens affärsmodellutmaning med ett resonemang om distributörernas ökade makt och förskjutningen av intäkter från producent till distributör.

Särskilt intresse ägnas i Medieutredningen åt Facebook instant articles som ger publicister möjlighet att lägga ut innehåll direkt på Facebook på sidor som laddas supersnabbt. Några av argumenten för att använda tjänsten är ökad trafik, bättre användarupplevelse och tillgång till användardata.

Några av baksidorna är att den direkta kundrelationen går förlorad, att den egna trafiken minskar och att det därför blir svårare att generera intäkter på innehållet samt att man tappar kontrollen över distributionen när Facebook styr via sina algoritmer.

Google har också lanserat en tjänst – Google AMP (accelerated mobile pages) –  som ger motsvarande snabbladdning som instant articles, med den viktiga skillnaden att artikeln fortfarande är kvar på publicistens webbplats.

Det pågår i flera EU-länder processer mot Google och vi har nog bara sett början på striderna mellan producent och distributör. Google gör en del för att charma branschen (och kanske för att undvika nya rättsprocesser). Till exempel ger företaget tillbaka pengar till mediebranschen, just nu 150 miljoner euro som delas ut under en treårsperiod till nyhetsorganisationer som vill prova nya digitala lösningar, men dessa pengar är inget som ändrar grundförutsättningarna.

Med Facebook pågår ett ställningskrig där Facebook vill styra publicering till sin kanal medan många publicister försöker stå emot och vill behålla sina egna plattformar för att ha makt över användardata och annonsintäkt. Att tro att vi kan ändra Facebooks algoritmer är kanske väl hoppfullt. Det bästa vi kan göra är att förhålla oss till dem och att även se till att ha andra trafikkällor till våra sajter så att vi inte gör oss alltför beroende (om vi inte som exempelvis KIT går all in och väljer Facebook som vår plattform).

En extra tyngd i distributörernas vågskål kommer när kanalerna börjar producera själva som Youtube Red, Youtubes tjänst för originalinnehåll (som ännu inte lanserats i Sverige).

När distributörerna blir producenter har de alla incitament att gynna sitt eget innehåll före andras. Vi kan räkna med om att striden om ett öppet och rättvist internet kommer att prägla debatten de närmaste åren.

Denna text har tidigare publicerats på resume.se 

 

av unnedberg

Ska vi skapa köp eller klick?

Den senaste veckan har jag träffat tre personer – alla högt uppsatta inom tidskriftsförlag som alla säger samma sak – just nu funderar vi mest på vad sajten främst ska göra – alstra sidvisningar för annonsaffären eller konvertera läsare till prenumerationsaffären.

Frågeställningen är inte ny – det finns tydliga anhängare av ”det går inte att ta betalt av publiken digitalt” och lika många som säger att ”annonsaffären är inget att lita på, vi måste ta betalt av läsarna”.

Aftonbladet har länge varit beviset på att en digital annonsaffär är hållbar, men även Aftonbladet har ju en läsarintäkt som börjar bli intressant. Tidningen har nära 235 000 är betalande användare i Aftonbladet Plus och över 10 procent är inloggade, enligt Eshan Fadakar, sociala medier-chef på Schibsted i en text på Breakit i våras.

På Tidskriftsdagen stod jag i en panel med Peter Wolodarski, chefredaktör på DN, Robert Brännström, chefredaktör KIT och John Severinson, digital direktör, Egmont Publishing. De två förstnämnda har valt helt olika ringhörnor i denna fråga. Här berättar Peter Wolodarski om strategin för läsarintäkt. Och här är Robert Brännströms och de andras vision för KIT.

panelen

Det vi vet är att displayannonsering minskar i intäkt. RTB-handeln ger allt mindre summor. Men det betyder på inga sätt att den digitala annonsaffären är död. Det finns en växande efterfrågan på content-marknadsföring. Här tror jag att vi har en stor möjlighet, inte minst när vi utvecklar vår datainsamling och analys. KIT bygger hela sin affär på detta. Denna utveckling får allt fler att ifrågasätta om klick är en hållbar valuta. Vi borde i stället prata om engagemang, time-spent, delningar.

Men det finns flera exempel på digitala intäkter för innehåll. Betalningsviljan hos publiken finns för tex Netflix och Spotify. Härom veckan kom en rapport om att det som uppskattas av användarna av Netflix främst är originalinnehållet. Storytel är en annan aktör som också kommer att satsa på originalinnehåll för sina ljudböcker.  Men finns samma betalningsvilja journalistik? Peter Wolodarski sa att DN räknar med att inom några år, kanske tre, ha en betalande digital läsarskara som är större än den på papper.

John Severinson som är digital affärsutvecklingschef på Egmont konstaterade i diskussionen att den prenumerationsmodell som DN har utvecklat framgångsrikt fungerar utmärkt för ett medium med DN:s trafik, men som blir svår att upprätthålla för en tidskrift med färre läsare. Man kanske vill betala 99 kronor i månaden för en ledande nyhetskälla men kanske inte för 10 olika smalare medier. (Ja, vi pratade om Readly också, vårt Spotify för tidskrifter och tidningar. Readly, som ju bygger på hela pdf-tidningar, är en intressant tjänst som gett 200 000 betalda digitala exemplar per utgåva enligt TS till den svenska tidningsmarknaden senaste året, men frågan är om pdf-modellen är hållbar i längden).

Många pratar om Blendle som jag skrivit om tidigare. En plattform som samlar artiklar från många publicister och låter användarna betala per artikel.

Digitala tjänster är också något som många tidskrifter, inte minst inom business to business utvecklar. Men då är det inte journalistik i traditionell mening som man tar betalt för utan något annat.

Vi kan räkna med att annonsaffär-kontra-användarintäkt-diskussionen kommer att prägla även det närmaste året och förhoppningsvis får vi se ännu fler lyckade exempel från båda sidor så att vi har argument att slå i huvudet på varandra i kommande paneldebatter.

Denna text har tidigare varit publicerad på resumé.se