Bokmässan; Spännande samtal om betalt online

Det var en märklig känsla att sitta i Göteborgs-postens monter på Bokmässan och prata om betalväggar samtidigt som nazister bråkade med polis på gatan utanför. Mycket klokt har sagts om hur man bäst bemöter nazism och jag är övertygad om att ett viktigt vapen är att sprida och ta del av berättelser, både fiktiva och journalistiska, som ger perspektiv och vidgar världsbilden.

På så sätt är faktiskt mediernas betalväggar en del i arbetet att öka toleransen och minska rasismen. Genom betalväggar får vi tillgång till pengar som bekostar den dyra grävande och analyserande journalistiken. Men de betalande prenumeranterna gör det också möjligt för medierna att fortsätta ha ett öppet flöde av nyheter som kommer alla till gagn.

Jag medverkade i panelen tillsammans med GP:s chefredaktör Christofer Ahlqvist och Gunilla Jarlbro, medieforskare vid Lunds Universitet.

Gunilla Jarlbro varnade för att tidningarnas betalväggar skapar ett a- och ett b-lag där några blir upplysta och andra (des)informerar sig i snäva filterbubblor. Christofer Ahlqvist konstaterade att den ekonomiska verkligheten inte lämnar tidningarna något val; printprenumeranterna minskar och digitala annonskronor är färre än de som man kan få i den tryckta produkten. GP ligger i startgroparna för att införa sin betalvägg.

Själv är jag inte så orolig för att just betalväggar ska skapa större segregation. Den utvecklingen finns ändå och jag tror att vi kommer att se många nya initiativ i takt med att de traditionella mediehusen börjar ta betalt för sin digitala journalistik. Vi har ju redan sett en stor framväxt av lokalsajter inom 24journalistik-gruppen till exempel, men också enskilda initiativ som Siljan News som erbjuder annonsfinansierad journalistik som är gratis för läsarna. Den tid är över då den tryckta morgontidningen ensam skulle ta hela ansvaret för medborgarnas kunskap och insikter.

Jag hoppas också att vi kan se fler exempel av typen Blank spot, där några supporters betalar för ett medlemskap, men att journalistiken är fri att ta del av för alla. Nederländska De Correspondent har också en intressant lösning där den som betalat ett medlemskap kan dela låsta artiklar med sina vänner och att de då blir öppna.

Jag lämnar Bokmässan med dubbla känslor. Givetvis tyngd av att det finns nazister som marscherar på svenska gator och dessutom ledsen över det faktum att besöksantalet var ovanligt lågt för en Bokmässe-lördag. Samtidigt är jag glad över alla vi som var där – och på de olika alternativa Bokmässor som ordades – och bidrog till läsandet och att föra det demokratiska samtalet vidare.

Gunilla Jarlbro, Christofer Ahlqvist, Cecilia Vaccari, Unn Edberg

Annonser

Ny rapport: svenskar beredda att betala för att slippa reklam

Svenskar tror att robotar kan skriva journalistik. Det framkommer i en rapport som Ericsson och Hill+Knowlton presenterade i Almedalen. Totalt hade Kantar Sifo tillfrågat 4000 personer i fyra länder – Sverige, USA, Sydkorea och Brazilien.

På frågan om man tror robotar kan ersätta journalister tror 81 procent av sydkoreanerna att robotar kan skriva några eller de flesta artiklarna. Fullt så positiva är inte svenskar eller amerikaner där ungefär hälften tror det.

Samma mönster återkommer på frågan om man vill att algoritmer ska välja ut vilka nyheter man kommer läsa. 83 procent i Sydkorea och 49 procent i Sverige tror det. (Brasilien 72 procent och USA 46 procent).

Båda utvecklingarna är ganska givna och redan i dag styr algoritmer en stor del av nyhetskonsumtionen, exempelvis via Facebook. I princip alla mediehus tittar också på lösningar för smart personalisering av flödet. Robotjournalistik används hittills främst för sportresultat och ekonomisk rapportering men kommer utvecklas till fler områden.

Fler intressanta fakta ur rapporten:

Svenskar kan tänka sig att betala för innehåll i följande situationer:

  • För att undvika reklam (48 procent)
  • För att få trovärdigt innehåll (38 procent)
  • Om mängden gratis innehåll minskar (19 procent)
  • Om man inte kan få tillgång till innehåll om sina intresseområden (10 procent)

Amerikaner är mindre benägna att betala för innehåll än svenskar. I Sverige säger en knapp tredjedel att de inte betalar för något digitalt innehåll alls.

Det som är intressant med den här studien är att det är så pass stor skillnad i svaren mellan de olika länderna/kontinenterna. Visst har vi alla samma utmaning i digitaliseringen men lösningarna behöver nog vara olika beroende på vilken marknad vi verkar på.

Här en bild över vilken sorts innehåll man betalar för i dag.

De 10 procent av svenskarna som betalar för nyheter bör kunna bli betydligt fler de närmaste åren med tanke på de stora satsningarna som dagstidningarna gör på betallösningar. En kommentar kring att bara 3 procent betalar för något jobbrelaterat; Frågan gäller den privata plånboken, men nästan allt jobbrelaterat content betalas ju av arbetsgivaren, så detta betyder inte att publicister med digitalt b2b-material har svårare att få betalt. Jag tror att jobb-relaterat innehåll har bättre utsikter än mycket annat framöver.

I övrigt: Medieseminarierna i Almedalen handlade mycket om förtroendet för medierna och fake news. Jag tog med mig en poäng från Sofia Wadensjö Karén, publisher Vi och ordförande i Utgivarna, som på ett seminarium arrangerat av Sveriges Tidskrifter slog fast att det kanske räcker nu med inåtvänt prat om hur förtroendet för medierna viker och att vi i stället borde fokusera på att göra riktigt bra journalistik. ”Show don´t tell” var hennes absoluta rekommendation till branschen.

Dessutom lyssnade jag på ett par intressanta seminarier om organisationspress och dessa tidningars viktiga funktion i medielandskapet. Många av dessa redaktioner står för specialistkompetens som inte finns i de allmänna medierna.

Denna text har tidigare varit publicerad på Resumé

Upp till bevis för Norran – den senaste dagstidningen som vill ta digitalt betalt

På väg till Skellefteå i dag för styrelsemöte i Norran. Jag räknar med att en del av mötet kommer att ägnas åt betalväggen som slogs på den 30 maj. Det är en plus-modell där vissa artiklar kräver en betald relation för att kunna läsas. Hela webben kan läsas för 99 kronor i månaden, vill man också ha e-varianten av papperstidningen kostar det 149. Pappersprenumeranterna har givetvis tillgång till hela webben.

Den som i fortsättningen exempelvis vill se bildspel från studentbalen eller läsa populära hockeybloggen får alltså vackert betala.

Här förklarar chefredaktör Marcus Melinder för läsarna varför tidningen börjar ta betalt för sin journalistik även digitalt.

Vad jag har förstått så har de första dagarna med betalvägg gett ett gott resultat.

Det har gått en våg av betalväggar över lokaltidnings-Sverige och många vittnar om lyckade försök med betalningsvilliga läsare. Mittmedia har kallat intresset för plus-erbjudandet succéartat.

I samband med betalningsförsöken är det många tidningar som nu har några viktiga avvägningar att göra.

  1. Trafikmål kontra registreringar. Ska vi nå brett eller vill vi nå färre men lojala läsare som vi vet mer om?
  2. Annonsintäkt kontra läsarintäkt. Vilket går först?
  3. Vår ”skyldighet” att vara tillgängliga i demokratins tjänst kontra vårt behov av att få betalt för vårt jobb. Skapar vi nya klyftor med betalväggarna.

På den mediepolitiska kartan ser vi början på en ny konflikt mellan den kommersiella pressen och public service som handlar om SVT och SR:s benägenhet att rewrita artiklar bakom lokaltidningarnas betalväggar för att sedan publicera dem på sina egna öppna sidor.

Sedan kan vi alltid uppröras över ”lur-metoder” som Björn Häger här (som dock Sydsvenskan bemötte på ett bra sätt i Medierna i P1) Kundupplevelse är allt. Och givetvis en nyckel till framgång om man vill ha långsiktiga betalda kundrelationer.

Enligt en rapport från Medievärlden kommer 70 lokaltidningar slå på betalväggar i år. Det blir spännande att följa hur de mottas av publiken och hur de påverkar tidningsorganisationerna och relationen mellan medier.

Denna text har tidigare varit publicerad på https://www.resume.se/blogg/unn-edberg/

 

Nu börjar organisationstidningarna ta digitalt betalt

I dag släpps en ny utgåva av Tidskriftspodden där jag blir intervjuad av Johan Kellman Larsson om mediebranchens läge och affärsmöjligheter. Lyssna gärna. Bland annat nämner jag Teknisk Ukeblad som jag tycker är en inspirerande norsk tidskrift som verkligen har lyckats ta tillvara digitala möjligheter.

Jag vill gärna fördjupa mig lite i det. Teknisk Ukeblad är den norska motsvarigheten till Ny Teknik och ägs av de två ingenjörsorganisationerna Tekna och Nito. Papperstidningen kommer ut i 140 000 exemplar. Antalet utgivningstillfällen har successivt minskat från 42 år 2013, till 22 år 2014, 18 gånger 2015 och förra året 11.

Samtidigt har TU satsat stort på digital utveckling och bland annat köpt sajterna digi.no (av Aller Media) och tek.no (av Amedia). Tu.no, digi.no och tek.no har tillsammans runt 800 000 unika besökare per vecka. Totalt blir det 2,6 miljoner besökare i månaden jämfört med 70 000 för fem år sedan.

Det är en fantastisk utveckling. Ökningen av räckvidden gör också att man nu tar betalt av läsare. För 199 i månaden får man tillgång till allt material på sajterna

Teknisk ukeblad

Utvecklingen fortsätter och det senaste året har redaktionen utforskat VR med hjälp av pengar från Google. 

Det som är intressant med Teknisk Ukeblad är inte bara att det är ett magasin som tar betalt för journalistik digitalt, vilket i och för sig är rätt ovanligt. Jag tycker också att det är spännande att se en organisationstidning göra den här utvecklingen. I Sverige lanserade Journalisten nyligen sin stängda J+ som bara är tillgänglig för medlemmar eller prenumeranter (för 58 kronor i månaden).

Min egen tidning Chef har länge haft en stängd del av sajten som man kommer åt som betalande prenumerant eller medlem i Ledarna. Den innehåller till exempel ett ledarskapstest, mallar och avtal, metodbanken och ett arkiv. Om ett par veckor nyanserar vi sajten och vår digitala innehållschef Calle Fleur jobbar för fullt med att fylla sajten med mer intressant betalinnehåll.

Där organisationstidningarna har en fördel när det gäller digitala nysatsningar är ofta en stabil intäkt från medlemsupplagan vilket skapar utrymme för investeringar. Kanske får vi se fler satsningar från det hållet framöver.

Denna text har tidigare varit publicerad på resumé.se

Hoppfullt om betalt innehåll på Årets Dagstidning

På senare tid har många svenska lokaltidningsredaktioner åkt till Norge för att följa koncernen Amedia. På Årets Dagstidning som TU arrangerade den 4 april hade koncerndirektör Mari Velsand, blivit inbjuden och berättade intressant om hur koncernen jobbat.

Amedia har totalt 62 prenumererade tidningar och har sett en tillväxt i antal prenumeranter på 56 av tidningarna. Koncernen har nu 461 000 betalande kunder varav 26 procent är digitala. De olika tidningarna har 1,8 miljoner dagliga läsare varav 1 miljon digitala.

– För några år sedan fattade vi beslutet att det måste ju vara journalistiken som är vår affärsmodell. Det måste gå att få upp betalningsviljan digitalt. När vi började jobba målmedvetet hände det något i organisationen, i produkterna och med betalningsviljan, sa hon.

Den målmedvetna satsningen som Amedia har gjort är imponerade. Arbetet med att ta betalt digitalt tog fart när redaktionerna tittade igenom 11 000 artiklar/klipp för att hitta vilken typ av innehåll som konverterar till köp.

Exempelvis kom man fram till att näringslivsartiklar konverterade till försäljning bra medan kulturartiklar generellt konverterade dåligt. Samtidigt noterade man att mycket tid på redaktionen lades på kulturartiklar, till exempel förhandsartiklar inför evenemang, medan lite tid lades på lokala näringslivsartiklar.

Dessutom kunde man se hur materialet presenterades, att nytagna bilder och case med personliga historier hjälper till att ge högre läsning och även köp.

Insikterna ledde till nya prioriteringar när det gäller vilka kategorier som produceras och presenteras.

Intressant är att data-analysen visade att det som gick bäst bland läsarna var den goda lokaljournalistiken.

– Många var rädda att det bara det lätta klick-journalistiken skulle löna sig, men så blev det inte. Det har gjort det lättare att sälja in det till våra journalister som nu följer siffrorna på hur deras artiklar presterar, sa Mari Velsand.

Erfarenheten från Norge är att man även måste titta på det öppna innehållet. Amedia har kommit fram till att mellan 40-60 procent av innehållet behöver vara öppet för att locka in nya läsare och prenumeranter.

Att låta användarna själva bidra med bilder från evenemang i stället för de tidigare förhandsartiklarna sparar resurser och väcker intresse. Amedia-tidningarna har också börjat producera helt nytt material, som att de direktsänder division 2-fotboll. En bowlingtävling som sändes gav 24 nya prenumeranter. Och även en direktsänd russe-revy konverterade 30.

– Att på ett systematiskt sätt ta reda på vad som blir läst, att gå från att tro till att veta, är nyckeln. Vi träffar läsarna bättre i dag och den journalistik vi gör har högre kvalitet, konstaterade Mari Velsand.

En stor del av framgången handlar om att prioritera hårt. Redaktionerna har också börjat ha vissa journalister som jobbar med papperstidningen medan andra jobbar digitalt först.

Nästa steg är att se om utgivningen kan minska. Amedia har just nu två piloter där man går ned från 6 till 4 dagar i veckan.

– Ju mer vi klarar att vi får folk till att använda det digitala innehållet desto mindre risk att de säger upp sitt abonnemang när vi går ned i utgivning.

Att flera svenska mediehus inspirerats från Norge blev tydligt i den fortsatta diskussionen under Årets Dagstidning där Per Bowallius koncernchef på Mittmedia noterade att de arbetar med ”Amedia-modellen” med att använda data för att följa vad som blir läst och leder till köp.

Nu får Mittmedia 214 nya kunder per dag och har 17 000 plusabonnemang totalt.

Anna Lindberg, publisher på Östgöta media noterade att de också arbetat med digitalt först länge nu. Och att inget kommer gratis i den digitala världen.

– Vi måste vara nära vår publik så att vi gör det som är relevant för dem. Det är inte givet att människor väljer oss. Vi måste slåss för användarens kärlek, sa hon.

Dessutom slog hon ett slag på att även skriva sådant som inte många läser.

– Vi kan inte sluta med att skriva bokrecensioner bara för att fler tar del av sport, sa hon.

Amedias koncerndirektör Mari Velsand.

Amedias koncerndirektör Mari Velsand.

Digital läsarintäkt – de tre stora frågetecknen

I helgen skrev Fredrik Strömberg ett blogginlägg om att vi aldrig betalat direkt för journalistiken utan i stället för tjänsten att få en tidning hem eller att journalistiken indirekt betalats av annonser. Jag hade texten i tankarna när jag i tisdags gick till ett runda bord-samtal ordnat av mediekonsulten MTMLondon som samlat publicister i fyra städer, däribland Stockholm, för att diskutera just betalmöjligheter för journalistik.

Runt bordet satt en del tunga mediechefer från traditionella medier men också några konsulter och leverantörer. Åsikterna gick från ”vi kör papperstidningarna så länge de är lönsamma sedan lägger vi ned, det finns ingen digital framtid” till ”betalt för journalistiskt innehåll digitalt är det viktigaste på agendan just nu”.

Frågeställningen är komplex, men många tycks nu ändå tro att de traditionella medierna, som har större redaktioner och mindre kostnadseffektiva processer än mediesatsningar som fötts digitalt, behöver en digital läsarintäkt att komplettera annonsintäkten med – och att det är möjligt.

Men i vilka forum jag än diskuterar denna fråga (tisdagen var inget undantag) så kommer det ändå ned till tre stora frågetecken. Och de kvarstår efter att man har stökat undan hygienfaktorer som att mediet har använt sin data smart för att veta var användarna vill ha och har producerat grejer som är relevanta.

  1. Vill någon ha ett digitalt paket? Det vi sålt fysiskt är ett noga hopplockat paket av material, med en början och ett slut. Vi vet att många uppskattar tidningen och tidskriften. Men om det var själva paketet som var värdet i den fysiska formen, inte beståndsdelarna, hur gör vi då digitalt?
  2. Har varumärken någon chans? Blir användaren i den fragmenterade informationsverkligheten sugen på att vara trogen ett medievarumärke och dess innehåll eller är hen mer benägen att klicka på det som för stunden känns mest spännande i flödet? Och i förlängningen – har prenumerationen en framtid?
  3. Finns det något som skulle få publiken att betala för enstaka artiklar? Kan vi uppfinna ett användarvänligt sätt att mikrobetala och vilket material skulle i så fall efterfrågas?

Jag är övertygad om att många medievarumärken har utmärkta möjligheter att ta betalt av sin publik genom event, utbildning, resor, informationstjänster, digitala verktyg, produkter etc. Och jag är också övertygad om att journalistiken behövs som grund för de intäkterna, som garant för trovärdighet och ämneskunskap samt som kanal för att nå publiken.

Men i de fallen är det inte journalistiken i sig vi tar betalt för utan något annat, som marknadsförs via journalistiken.

På söndag kväll åker jag till Berlin för Digital Innovators Summit. Kanske hittar jag några ledtrådar till svaret på de avgörande frågorna där.

Denna text har tidigare publicerats på http://www.resume.se/unnedberg

Hur många digitala prenumerationer har du råd att köpa?

En normal dag kollar jag på material från över tio olika nyhetskällor, vilket gör mig till en rätt normalt användare av digital journalistik. En snabbenkät som The Media Briefing  gjorde visade att 39 procent tittade på innehåll från 9-15 källor en vecka medan 25 procent tittade på 15 källor eller mer.

Detta var en snabb, ovetenskaplig test, men den sätter ändå fingret på något väsentligt. Det normala konsumtionsmönstret digitalt är att via sociala medier eller aggregeringstjänster (som svenska Omni) läsa innehåll från en mängd olika källor. Detta beteende rimmar rätt dåligt med alla publicisters vilja att nu skapa prenumerationer för just sitt innehåll. Jag kan ju omöjligt ha 10-15 prenumerationer igång samtidigt.

Tjänster som Netflix och Spotify bygger på tanken att många innehållsleverantörer samlas under en enda prenumeration. Detta har inte riktigt tidningsbranschen lyckats med än (även om det finns försök som Blendle, norska Vio som jag skrev om nyligen och vissa pdf-tjänster).

När jag för fyra år sedan tillträdde som ordförande i Sveriges Tidskrifter var min första åtgärd att skapa ett digitalråd med de digitalt utvecklingsansvariga i de stora förlagen. Min förhoppning var att vi skulle komma fram till standarder, gemensam betalningsplattform eller åtminstone ett gränssnitt som kunde kännas igen från en sajt till en annan. Det kom många bra idéer ur digitalrådet (som fortfarande är verksamt) men ganska snart förstod vi att några enhetliga betallösningar för vår del av branschen inte gick att få fram.

Sedan dess har jag väntat på att exempelvis Tidningskungen skulle lansera en modell för digital betald läsning, men förgäves. Det tycks som att alla svenska mediehus vill göra den här resan själva, vilket bör vara till nackdel för de mindre aktörerna som inte har exempelvis Dagens Nyheters självklara plats.

En Business insider-rapport som kom för ett halvår sen slog fast att betalväggar har hjälpt traditionella aktörer som New York times och Financial Times att stabilisera intäkterna medan nya digitala aktörer som Buzzfeed, Huffington Post och Vox inte alls sneglat på läsarintäkter utan nöjer sig med en räckviddsaffär med annonsintäkter. Medan 77 av 98 de tidningar som listas av American Press Association har implementerat digitala betalväggar så har ingen av toppsajterna som saknar papperstidning gjort det.

Rapporten slår också fast att millennials är mer tveksamma till att betala för nyhets-prenumerationer digitalt än äldre personer. I långa loppet behöver man därför se över alternativ som mikrobetalningar eller medlemskap, enligt rapporten.

Det är värt att hålla ögonen på Medium som når 60 miljoner användare med sin bloggplattform som allt fler publicister börjar använda som kanal. Medium har nu beslutat att stänga ned sin native-affär för att satsa på läsarintäkt. Nu väntar många på deras nya prenumerationslösning som sägs ska lanseras inom några månader.

Oavsett om det blir Medium eller någon annan som tar initiativet så tror jag det är dags för medierna att samarbeta kring läsarintäkt så att användare kan ha en enda prenumeration för journalistiskt innehåll från flera källor. Ingen kommer att betala 1000-1500 kronor i månaden för att läsa från alla källor och om vi vill att inte bara några få stora ska överleva så behövs en användarvänlig och prisvärd lösning som många publicister kan dra nytta av.

Alternativet är att ”bli utvald” som mediestrategen och bloggaren Thomas Baekdal argumenterar för i opposition till Ester Keza Hardings artikel på The Media Briefing. Han menar att ett Spotify för nyheter är feltänkt och att användare i stället kommer att välja att följa ett fåtal väl utvalda källor inom sina intresseområden. Det kan vara sant för specifikt och nischat innehåll. Men för nyheter eller bredare ämnen som näringslivsbevakning eller sport, tror jag att gemensamma lösningar blir nödvändiga.

Europe’s Successful Paid Content Strategies-rapport har samlat vad som funkat eller inte hittills. Nu är det dags att ta nästa steg.

Hur mycket kan vi egentligen betala för prenumerationer?

Hur mycket kan vi egentligen betala för prenumerationer?