Sportsajten alla pratar om, men kan de lyckas?

Många mediespanare vänder nu blickarna mot The Athletic, en USA-baserad sportsajt  som enligt egen uppgift har lyckats få 100 000 betalande digitala prenumeranter.

The Athletic erbjuder den sportintresserade ett personaliserat urval av kvalificerad journalistik. Den som registrerar sig får välja sport, region och lag att följa. Säljargumenten är inga annonser, inga klickbeten, inga självstartande videos, men kvalitetsinnehåll.

Enligt Fipps genomgångav de mest framgångsrika medieföretagen när det kommer till digitala prenumerationer så betalar de 100 000 prenumeranter i snitt 3,99 dollar i månaden.

Det är vid siffrorna som kritiken vaknar. Visserligen har The Athletic fått 30 miljoner dollar i riskkapital. Men sajten har under sin korta levnad (grundad 2016) anställt 150 högprofilerade sportjournalister och enligt uppgift i Wall Street Journal lockat med lönelyft på 15-36 procent på skribenternas redan höga löner. Den stora frågan är; håller affärsmodellen? Har expansionstakten varit för snabb?

Sportsajten The Big Leadciterar Athletic-journalisten Richard Deitch som säger ”The whole ballgame is can we convince enough people, particularly those under the age of 40, to look at The Athletic in the same way you look at Netflix?”. The Big Lead bedömer att det behöves upp emot en halv miljon prenumeranter för att The Athletic ska bli lönsam med tanke på kostnaderna.

Vi är många inom media som inte har några 30 miljoner dollar i riskkapital men ändå gör en digital resa. Det är lätt att misströsta. Men det finns ju dessbättre olika vägar att gå. Den som har möjlighet kan, som The Athletic, bestämma sig för en stor satsning från start, göra en fläskig investering och sedan hålla tummarna för att kvalitén lockar publiken. Men vi som har en verksamhet redan, vi som på mediekonferenser kallas legacy media eller traditionella medier, vi har – om inte prenumerations- och annons-kurvorna droppar för snabbt – en intäktsbas i bolaget som gör att vi kan gå fram lite försiktigare och ta lite mindre risker. Å andra sidan kan vi riskera att bli omkörda av nya aktörer med högre tempo och riskbenägenhet.

Det svåra i vår bransch är ju just att ingen helt vet vad som fungerar och att det som fungerar för ett varumärke är dömt att misslyckas för ett annat. Allt handlar om relationen till läsarna, kvalitén i innehållet och det upplevda värdet i det som erbjuds. Sådant som är svårt bedöma och att sätta siffror på.

The Athletics snabba tillväxt imponerar. Nu återstår att se om intresset hålls vid liv så att prenumeranterna stannar och om expansionsplanerna med bevakning i fler städer – matchas av intäkterna. Hoppfullt är det ändå med den här typen av storsatsningar inom läsarfinansierad digital media.

Denna text har tidigare varit publicerad på Resumé.

Annonser

Fyra globala trender för digitala prenumerationer

Jag kom över en spännande rapport från Fipp – Global Digital Subscription Snapshot 2018.

I rapporten sammanställs ett antal tidningars framgångar när det gäller digitala läsarintäkter. Rapporten listar hur många betalande digitala prenumeranter de olika medierna har och redogör för snittpris för en månadsprenumeration.

Flest enbart digitala prenumeranter har i rapporten New York Times – 2,8 miljoner med ett snittpris på 8,66 dollar i månaden. Men räknar man pengar passeras NYT av både Washington Post och Financial Times som trots färre digitala prenumeranter (1, 3 miljoner respektive 720 000) tjänar mer eftersom deras snittpris ligger på 36 dollar.

Rapporten berömmer nordiska medieföretag för att ligga långt framme trots små språkområden; Aftonbladet, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet nämns från Sverige medan VG, Aftenposten, Extra bladet, Helsingin Sanomat och Zetland (digital startup) lyfts fram från våra grannländer.

Värt att notera är att det inte enbart finns nyhetsmedier på listan utan att flera magasinvarumärken finns med som Der Spiegel och så klart The Economist.

Relativt nystartade digitala titlar som exempelvis De Correspondent (60 000 prenumeranter) och The Athletic (100 000 prenumeranter) lyckas mycket bra och är i nivå med traditionella tidningsvarumärken när det gäller betalviljan.

I rapporten listas fyra nyckeltrender:

  1. Investeringarna i betalt innehåll ökar.Men det är ingen quickfix. Det krävs år av redaktionellt arbete för att förfina innehållet, djupgående analys för att förstå vad som skapar lojalitet och driver konvertering.
  2. Betalväggarna blir alltmer dynamiska och sofistikerade. Genom att lägga mer innehåll bakom betalvägg drivs intäkterna och lojaliteten upp. Data behöver användas för att göra betalväggen följsam och personaliserad.
  3. Framgången beror på lokala marknaden. För att digitala betalmodeller ska fungera krävs en välutvecklad prenumerationsmarknad. I länder där man har vant sig vid att betala för tjänster som Spotify och Netflix är steget inte långt till att betala för journalistik.
  4. Hot mot journalistiken. New York Times och Washington Post har upplevt en så kallad Trump bump, det vill säga en ökning av betalande digitala prenumeranter i samband med presidentens attacker mot media. I tider där allmänheten ser manipulerat innehåll och propaganda i sina flöden ökar viljan att få trovärdig journalistik.

I diskussionen om betalväggar kommer ofta samhällsuppdraget upp. Är det inte tidningarnas skyldighet att göra materialet tillgängligt – särskilt vid viktiga händelser? Senast i samband med sommarens bränder hördes röster som tyckte att tidningarna var oansvariga som lade brandartiklar bakom betalvägg. Den diskussionen lär fortsätta, men i Sverige får vi en allt större förståelse för att journalistik behöver kosta. Många uthålliga chefredaktörer bidrar till det genom att återkommande förklara läget för sina läsare. Intressant i detta sammanhang att DN väljer att öppna upp sin sajt inför valet. ”Demokratin behöver oberoende journalistik som är tillgänglig för många” säger chefredaktör Peter Wolodarski i den egna tidningen.

Även Wan-Ifra har kommit med en rapport om digitala prenumerationer och har tittat på vilket material som konverterar och vad som får användarna att stanna kvar. Nieman Lab sammanfattar här.

Nu satsar magasinsjättarna på digitala läsarintäkter

Alla de tre stora tidskriftsförlagen, Bonnier Magazines & Brands, Aller Media och Egmont, rustar nu för digitala läsarintäkter.

I januari meddelade Egmontatt Auto Motor & Sport blir en betalsajt.

I juni lanserade Bonnierägda Vi föräldrar sin betallösning och förklarar för läsarna vad som gäller.

Och Aller ligger i startgroparna för betallösning för Svensk Damtidning och har rekryterat Joakim Magné till den nyinrättade tjänsten som innehållschef. Planen är att lansera inom kort.

Jag har tittat lite närmare på Auto Motor & Sport och Vi Föräldrar.

Auto Motor & Sport erbjuder en prova på-månad och därefter ett ordinarie pris. Kunden kallas här för digital prenumerant. För helårsprenumeranter ingår digitala läsningen men korttidare behöver betala.

Vi Föräldrar har ingen prova på-månad och ett månadspris på 79 kronor i månaden (eller 39 kronor för den som har pappersmagasinet). Här heter erbjudandet ”digitalt medlemskap” – ett begrepp som jag tycker är intressant att använda – här är en text som jag skrevom att prata om medlemskap i stället för prenumeration.

Auto Motor & Sport har valt den klassiska metoden att visa upp tre erbjudanden (som oftast lockar till köp på den mittersta). För 79 kronor i månaden behöver man binda upp sig ett år, för 159 kronor i månaden får man även en e-tidning och i mittenerbjudandet 99 kronor är det fri uppsägning (just nu rabatterat erbjudande på 89 kronor).

Det ska bli intressant att följa dessa båda tidningar framåt. Jag kan se fördelar både med den enklare modellen som Vi Föräldrar har med bara ett pris – och tre-stegs-raketen som Auto Motor & Sport har valt.

Båda har lagt på extra innehåll för att locka till köp. Hos Vi Föräldrar får digitala prenumeranter tillgång till alla barnpsykologens Malin Bergströms svar på hundratals läsarfrågor samt särskilda konsumentguider. Auto Motor & Sport lockar med tester och provkörningar. Att krydda det digitala erbjudandet med något annat än rena artiklar tror jag är nödvändigt för att locka till köp.

Den tekniska plattform som Egmont har valt är Piano, samma som bland annat Business Insider har och är noga med att poängtera att det är lätt att säga upp tjänsten när man vill.

Dagstidningarna har gått före och vant konsumenterna vid att betala månadsvis löpande för sin dagstidning. Det är ett sätt som är begripligt och utan krångliga villkor. Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet har sedan starten också lyckats höja sina priser (även om DN just nu lockar med halva priset på sina prenumerationer fram till valet). Kanske kan magasinen följa med över 100-kronorsspärren också framöver, förutsatt att de lyckas locka till återkommande använding.

Till skillnad från en dagstidning är ju ofta magasinvarumärken mer sällan-konsumtion och för att verkligen få kunderna att fortsätta betala behöver de använda sajten ofta. Att jobba med retention är högsta prio hos de redaktioner som hittills har satt upp betalväggar. Det har på många håll visat sig lättare att locka nya än att behålla, men så klart betydligt mer lönsamt att få människor att stanna en längre tid.

Denna text har tidigare publicerats på Resumé.

Tre steg som leder kunder genom konverteringstratten

Det var mycket prat om läsarintäkter på Digital Innovators Summit i Berlin 19-20 mars. Frågan om hur vi konverterar läsare till betalande digitala prenumeranter var uppe i en mängd olika föredrag. Medierna har lärt sig att fånga många genom klickvänligt material, men nu inser de flesta att annonsintäkterna som kommer med sidvisningarna inte räcker för att hålla igång verksamheten. Vi behöver ta betalt av läsarna. Men hur?

Man kan peka ut resan från gratis till betalt så här:

  1. Hitta det innehåll som konverterar. Och för att få organisationen att göra det måste allt mätas – även de artiklar som inte konverterar, som Stefan Betzold från Bild poängterade – och reportrarna behöver lära sig skriva sådant som kan konvertera. MEN ledingen måste också se till att publicera viktigt material som vi vet inte konverterar men som vi tycker att vår publik, eller samhället, behöver.
  2. Utforma erbjudanden. Många talar om de gyllene tre. Ett rätt billigt erbjudande men som inte heller tillför så stort värde. Ett erbjudande som upplevs som väldigt dyrt och så en gyllen medelväg som ger bäst värde för pengarna. The Economist och New York Times är exempel på publicister som använder denna metod. Dessutom behöver erbjudandet anpassas efter personen som ska övertygas. Både vad som erbjuds och hur det presenteras.
  3. Förenkla flödet. Washington Post är ett exempel på en aktör som jobbat mycket med att komma till en klicks-flöden. Dagens Nyheter var ju också tidiga med att åstadkomma det, i samarbete med Klarna.

Best value i mitten. New York Times.

Samma sak här. Hos The Economist.

Bara ett klick bort. Washington Post.

För att allt detta ska ske gäller det att få läsarna bort från Facebook. Betalningsmöjligheten finns på den egna sajten, konstaterade Greg Piechota på Reuters.

När människor sedan blivit betalande kunder behöver vi se till att de stannar kvar. New York Times har ett systematiskt arbetssätt för det.

– Vi skiftade fokus 2015 till prenumeranter först. Vi satte kunden i centrum och den betalda produkten. Det gjorde att vi nu tänker mindre på nyorder och mer på värdet av kundens hela livslängd. Vi har blivit mer proaktiva när det gäller att hålla människor nöjda under tiden som de är kunder snarare än att försöka vinna tillbaka dem när de är på väg att lämna, sa Ben Cotton, chef för kundupplevelse och retention på New York Times.

Ben Cotton, New York Times

Det låter lätt men är svårt. Särskilt i dag när det som fungerar en vecka plötsligt inte gör det nästa. Att vara uppmärksam på publiken och följsam – samtidigt som man inte svajar när det gäller varumärket och den publicistiska idén – är rejält utmanande. Det är inspirerande att se några som lyckas.

Denna text har tidigare publicerats på Resumé.

 

B2B-strategi: Totalprenumeration bättre än ”limited seats”

Hur ska man ta betalt av företag för medieprodukter? Många B2B-förlag funderar över licenslösningar, bulk-försäljning och andra sätt att få företag att betala för fler användare av olika tjänster.

Business intelligence-tjänsten eMarketer i USA har hittat ett nytt sätt att lösa det – man pratar om ”open access” i stället för ”limited seats”.

eMarketers kunder är till 80 procent företag. Kunderna vill förstå den digitala utvecklingen och förlaget bidrar med rapporter och analyser. Plattformen lanserades redan 1996 med styckvis försäljning av rapporter, men 2003 ändrades affärsmodellen till prenumeration. Sedan 2016 ägs eMarketer av Axel Springer förlag.

Från början såldes prenumerationerna som licenser. Ett typiskt företag köpte en handfull licenser till nyckelpersoner som sedan kunde dela med sig av sina lärdomar till andra i organisationen. Modellen kallar förlaget för ”limited seats”. 2014 ändrades modellen till ”open access” det vill säga att alla på företaget får tillgång till allt som erbjuds inom prenumerationen på emarketerPro.

Detta har fått ett antal positiva effekter. De gatekeepers som tidigare satt på informationen bearbetade den och lät i bästa fall lärdomarna nå bredare i organisationen. Det var ineffektivt för företagen. Slutanvändarna fick ofta bara veta exakt vad de frågade efter och gick miste om hela bilden. Dessutom drabbades eMarketer av ganska stor churn, när nyckelpersoner hos kunderna slutade, bytte avdelning med följden att licensen inte nyttjades, utan sades upp.

När alla i företaget har tillgång är det fler som blir beroende av tjänsten och den blir därför svårare att säga upp den. Prissättningen gjorde det attraktivt för kunderna att lämna sin licens-betalning för att gå över till open access. Nu har man en förnyelse på 88 procent, vilket få medieföretag uppnår.

Jag hörde Geoff Ramsey från eMarketer prata på en internationell konferens tidigare i höst och blev inspirerad av modellen.

– Vi måste förstå hur folk använder tjänsten och förutse om man kommer att förnya. Vi måste se till att folk engagerar sig, ju mer man använder oss desto mindre risk för churn, sa han och pekade bland annat på ett nyhetsbrev som skickas ut med information om material inom de områden den enskilda kunden visat intresse för.

Denna text har tidigare publicerats på resume.se 

Bokmässan; Spännande samtal om betalt online

Det var en märklig känsla att sitta i Göteborgs-postens monter på Bokmässan och prata om betalväggar samtidigt som nazister bråkade med polis på gatan utanför. Mycket klokt har sagts om hur man bäst bemöter nazism och jag är övertygad om att ett viktigt vapen är att sprida och ta del av berättelser, både fiktiva och journalistiska, som ger perspektiv och vidgar världsbilden.

På så sätt är faktiskt mediernas betalväggar en del i arbetet att öka toleransen och minska rasismen. Genom betalväggar får vi tillgång till pengar som bekostar den dyra grävande och analyserande journalistiken. Men de betalande prenumeranterna gör det också möjligt för medierna att fortsätta ha ett öppet flöde av nyheter som kommer alla till gagn.

Jag medverkade i panelen tillsammans med GP:s chefredaktör Christofer Ahlqvist och Gunilla Jarlbro, medieforskare vid Lunds Universitet.

Gunilla Jarlbro varnade för att tidningarnas betalväggar skapar ett a- och ett b-lag där några blir upplysta och andra (des)informerar sig i snäva filterbubblor. Christofer Ahlqvist konstaterade att den ekonomiska verkligheten inte lämnar tidningarna något val; printprenumeranterna minskar och digitala annonskronor är färre än de som man kan få i den tryckta produkten. GP ligger i startgroparna för att införa sin betalvägg.

Själv är jag inte så orolig för att just betalväggar ska skapa större segregation. Den utvecklingen finns ändå och jag tror att vi kommer att se många nya initiativ i takt med att de traditionella mediehusen börjar ta betalt för sin digitala journalistik. Vi har ju redan sett en stor framväxt av lokalsajter inom 24journalistik-gruppen till exempel, men också enskilda initiativ som Siljan News som erbjuder annonsfinansierad journalistik som är gratis för läsarna. Den tid är över då den tryckta morgontidningen ensam skulle ta hela ansvaret för medborgarnas kunskap och insikter.

Jag hoppas också att vi kan se fler exempel av typen Blank spot, där några supporters betalar för ett medlemskap, men att journalistiken är fri att ta del av för alla. Nederländska De Correspondent har också en intressant lösning där den som betalat ett medlemskap kan dela låsta artiklar med sina vänner och att de då blir öppna.

Jag lämnar Bokmässan med dubbla känslor. Givetvis tyngd av att det finns nazister som marscherar på svenska gator och dessutom ledsen över det faktum att besöksantalet var ovanligt lågt för en Bokmässe-lördag. Samtidigt är jag glad över alla vi som var där – och på de olika alternativa Bokmässor som ordades – och bidrog till läsandet och att föra det demokratiska samtalet vidare.

Gunilla Jarlbro, Christofer Ahlqvist, Cecilia Vaccari, Unn Edberg

Ny rapport: svenskar beredda att betala för att slippa reklam

Svenskar tror att robotar kan skriva journalistik. Det framkommer i en rapport som Ericsson och Hill+Knowlton presenterade i Almedalen. Totalt hade Kantar Sifo tillfrågat 4000 personer i fyra länder – Sverige, USA, Sydkorea och Brazilien.

På frågan om man tror robotar kan ersätta journalister tror 81 procent av sydkoreanerna att robotar kan skriva några eller de flesta artiklarna. Fullt så positiva är inte svenskar eller amerikaner där ungefär hälften tror det.

Samma mönster återkommer på frågan om man vill att algoritmer ska välja ut vilka nyheter man kommer läsa. 83 procent i Sydkorea och 49 procent i Sverige tror det. (Brasilien 72 procent och USA 46 procent).

Båda utvecklingarna är ganska givna och redan i dag styr algoritmer en stor del av nyhetskonsumtionen, exempelvis via Facebook. I princip alla mediehus tittar också på lösningar för smart personalisering av flödet. Robotjournalistik används hittills främst för sportresultat och ekonomisk rapportering men kommer utvecklas till fler områden.

Fler intressanta fakta ur rapporten:

Svenskar kan tänka sig att betala för innehåll i följande situationer:

  • För att undvika reklam (48 procent)
  • För att få trovärdigt innehåll (38 procent)
  • Om mängden gratis innehåll minskar (19 procent)
  • Om man inte kan få tillgång till innehåll om sina intresseområden (10 procent)

Amerikaner är mindre benägna att betala för innehåll än svenskar. I Sverige säger en knapp tredjedel att de inte betalar för något digitalt innehåll alls.

Det som är intressant med den här studien är att det är så pass stor skillnad i svaren mellan de olika länderna/kontinenterna. Visst har vi alla samma utmaning i digitaliseringen men lösningarna behöver nog vara olika beroende på vilken marknad vi verkar på.

Här en bild över vilken sorts innehåll man betalar för i dag.

De 10 procent av svenskarna som betalar för nyheter bör kunna bli betydligt fler de närmaste åren med tanke på de stora satsningarna som dagstidningarna gör på betallösningar. En kommentar kring att bara 3 procent betalar för något jobbrelaterat; Frågan gäller den privata plånboken, men nästan allt jobbrelaterat content betalas ju av arbetsgivaren, så detta betyder inte att publicister med digitalt b2b-material har svårare att få betalt. Jag tror att jobb-relaterat innehåll har bättre utsikter än mycket annat framöver.

I övrigt: Medieseminarierna i Almedalen handlade mycket om förtroendet för medierna och fake news. Jag tog med mig en poäng från Sofia Wadensjö Karén, publisher Vi och ordförande i Utgivarna, som på ett seminarium arrangerat av Sveriges Tidskrifter slog fast att det kanske räcker nu med inåtvänt prat om hur förtroendet för medierna viker och att vi i stället borde fokusera på att göra riktigt bra journalistik. ”Show don´t tell” var hennes absoluta rekommendation till branschen.

Dessutom lyssnade jag på ett par intressanta seminarier om organisationspress och dessa tidningars viktiga funktion i medielandskapet. Många av dessa redaktioner står för specialistkompetens som inte finns i de allmänna medierna.

Denna text har tidigare varit publicerad på Resumé