Hett och kallt på Digital Innovators Summit i Berlin

Konferensen Digital Innovators Summit i Berlin samlar folk från tidskriftsbranschen globalt för att prata om digitalisering. Här möttes branschkolleger från exempelvis Colombia, Indien, Kina, USA och så klart en hel del européer som delar samma utmaning; digitalisera affären med lönsamhet i sikte men hjärtat i behåll.

Årets upplaga var ovanligt hoppfull. För några år sedan beskrev många talare digitala idéer som de hoppades skulle få fäste. I år kunde många visa digitala intäkter och lönsamhetsstaplar. Det tydligaste exemplet var Axel Springer förlag som 2001 räknades ut av bedömare efter ett resultat på minus 200 miljoner euro men som tack vare digitala tjänster, som köp-och-säljsajter för bilar och hus och nyhetsappen Upday, nu har en sund ekonomi med tillväxt.

Deras mantra har varit; kannibalisera dig själv, disrupta dig själv och tro på dig själv.

Andreas Wiele, Axel Springer

Detta med att tro på sig själv – och kärnan, journalistiken – tog flera talare upp. Kvalitetsinnehåll är vapnet i kampen mot plattformarna och många berättade om satsningar på redaktionerna.

Innehållet utvecklas i många former men det viktigaste är att behålla grundläggande värderingar, tonalitet och hålla fast vid läsarlöftet i utvecklingsarbetet. Som när Lucy Rohr från Economist berättade om hur hon utvecklat innehåll för Snapchat.

– Vi ska vara ett pålitligt nyhetsfilter som går att avsluta, en guide till det som påverkar framtiden, driva progressiva frågor, vara globala och leverera högkvalitativt innehåll till de som vill betala. På Snapchat gör vi samma sak, fast vi riktar oss till 14-17-åringar. Vi försöker inte göra något ”dummare”. Vi ser det som en satsning att nå nya prenumeranter på sikt.

Lucy Rohr, Economist

I år fanns det inga föredrag om hur man använder Facebook på smartast sätt, däremot pratade många om hur man kan hitta strategier för att lämna Facebook och skapa sina egna universum. Ett tydligt exempel tog Vivian Schiller på Scott Trust upp när hon konstaterade att Buzzfeed som 2015 sa ”vem behöver en webbplats när det finns Facebook” nu lanserar sin egen app. Och så visade hon en serie Wired-omslag som illustrerar Facebooks dalande rykte.

Frågan om plattformarna hör tätt samman med det andra stora ämnet på konferensen; data. Att ha makten över sin data blir allt mer affärskritiskt. Rätt hanterad ger data en mer relevant kundupplevelse, större chans att vinna och behålla kunder och kunskap att förmedla vidare till annonsörer. AI kan hjälpa oss att sortera i datan och förenkla processer. Och analytiker måste jobba nära både redaktion och marknad.

Till sist, en lista:

Ute

VR – Superhett på denna konferens för några år sedan, nu något som många anser får marginell betydelse. ”Det finns fler VR-företag än VR-användare”, sa Juan Senior, som står bakom Innovation Report.

Displayannonser – Somliga, som National Journal, har stängt ned den affären helt.

Inne

Röststyrning – många nämner Alexa och Siri och smarta högtalare men ännu finns inga tydliga inspirationskällor bland medieföretag som bemästrat tekniken på ett lönsamt sätt.

Blockkedjan – Civil som jag tidigare skrivit om höll en presentation som föregicks av en grundkurs om blockkedjan som ”återupprättar det fria internet och flyttar makten från distributörerna till producenterna av innehåll” enligt Ingo Rube på Burda.

Denna text har tidigare publicerats på Resumé.

Vad har röststyrda robotar med medier att göra? Vet inte. Men de var ju söta.

Annonser

Digitalt betalt lokalt – svårt att få ihop

Jag skapade precis ett konto på nya nyhetstjänsten Njus  – ett initiativ av IT-entreprenören Rolf Bäck som tagit in sex miljoner i riskkapital för att bygga en ny medieplattform. Det hela började i Kramfors, men nu har Njus med TT-avtal ambitionen att täcka större delar av Sverige. Affärsmodellen, som Resumé skrivit om förut , går ut på att få användarna att betala för innehåll med en månadsavgift. Intäkterna delas sedan mellan skribenterna och Njus. Reportrarna har alltså inte lön utan får betalt i relation till läsning av de egna artiklarna. Läsarna kryssar i vilka geografiska områden de är intresserade av och ska få ett anpassat flöde med nyheter från sina orter.

De flesta lokaltidningar har vid det här laget infört någon form av betalvägg och när de egna prenumeranterna inte räcker till pågår flera initiativ för att vidga basen. Sveriges Lokalnyheter är en tjänst där 40 lokaltidningar har kopplat ihop sina betaltjänster så att prenumeranten, vid sidan om sin egen lokaltidning, i samma prenumeration kan få del av innehåll från 39 till.

Frågan är bara vem som vill. Att det finns en efterfrågan på riktigt lokalt material är givet, men varför skulle jag som bor i Sundsvall vilja ta del av lokalnyheter från Norrtälje? (Jag inser att folk flyttar och att vissa idrotter skapar intresse utanför hemorten, men jag tror ändå att detta är på marginalen).

Det som gör ekvationen så svår när man vill ta betalt för lokal journalistik digitalt är att det bor för få människor inom de flesta lokaltidningars  intresseområden för att utgöra bas för en hållbar affär. De traditionella lokaltidningarna har ofta redan ett större spridningsområden än invånarnas intresse sträcker sig. Inte alla Sundsvallsbor är intresserade ens av närliggande orter som Ånge eller Timrå. Därför är många nystartade nyhetssajter ännu mer begränsade geografiskt. Men de är oftast gratis – eftersom en betalmodell sannolikt skulle ge en alldeles för liten bas.

Det är begripligt att lokaltidningarna försöker gå ihop i allianser – och att en plattform som Njus vill försöka täcka hela Sverige. Men värdet i det lokala är det lokala. Hellre än att försöka vidga spridningsområdet borde lokaltidningarna minska ned det, och erbjuda medborgarna mer av värde än traditionell nyhetsjournalistik i ett eller flera begränsade områden.

Det finns många duktiga lokaltidningsredaktioner, det påmindes jag om när jag satt i juryn för Årets Dagstidning. Många har fortfarande stora räckvidder och starkt varumärke, så förutsättningarna finns. Och Njus? Jag är rädd att plattformen gapar över för mycket, men sex miljoner i ryggen kan ju ge en hyfsad start.

Denna text har tidigare publicerats på Resumé.

Nu pratar alla om Facebook-grupper, vad kan medierna hämta där?

I veckan kunde vi läsa att Lajkat gått i graven och drabbas därmed av samma öde som många räckvidds-medier runt om i världen. Facebooks nya algoritmer som gynnar inlägg från släkt och vänner snarare än medie-innehåll kommer ytterligare att försvåra livet för viralsajterna.

Det alla pratar om nu är i stället Facebooks grupper. Till exempel tog digitalstrategen Amanda Oxell upp grupper när hon pratade på Sveriges Tidskrifters trendfrukost i förra veckan. Hon noterade att den som postar något i en låst Facebookgrupp når upp till åtta gånger fler än den som bara postar till sina följare.

”Håll utkik i Facebookgrupperna inför valet, det är där det kommer att hända”, tipsade hon.

Däremot var hon tveksam till att medier själva ska starta egna Facebookgruppen utan tyckte att det är bättre att engagera sig i befintliga.

Direktpress är ett medieföretag som har gjort tvärtom. De har flera Facebookgruppen som riktar sig till olika målgrupper som exempelvis hundägare, cyklister eller pendlare på Roslagsbanan .

Lite liknande är UNT:s Pendlingskollen som fokuserar på pendlingstrafiken mellan Uppsala och Stockholm.

Förra veckan hade jag också förmånen att lyssna på Martin Jönsson på DN som berättade att bolaget startat tre Facebook-grupper och planerar fler. Bland annat har Snacka om stress blivit en framgång med över tusen deltagare och hög kvalitet på kommentarerna.

Det finns ju också många exempel på medier som köper Facebookgruppen, allt från Vi som älskar fredagsmys som köptes av Expressen för några år sedan till Elfel som förra året köptes av Elinstallatören.

Dessutom har ju många medier i sin spridningsstrategi att posta länkar i relevanta Facebook-grupper. Det svåra här är ju givetvis att komma in naturligt i samtalet så att vi inte blir som en agitator med megafon som skriker ut sitt budskap på ett kafé där människor småpratar. För att verkligen lyckas med gruppstrategin krävs att medarbetare på medierna är och känner sig som en del av det community där de deltar. Och det kräver resurser. Är det värt det?

För smalare medier med nischade målgrupper känns arbete med Facebookgruppen helt naturligt. För de större bredare medierna kan det riskera att bli mycket arbete för lite resultat.

Att använda Facebook-grupper som källor till material är ju en metod de flesta använder. Men att aktivt vara en del i grupper eller starta helt egna kräver ett strategiskt tänk. Vi vill ju också ha så mycket data som möjligt på vår egen plattform och att lägga alltför stora resurser på att skapa forum där någon annan kapitaliserar på datan är inte helt givet. Att administrera en växande grupp är ett digert arbete som kan riskera att ta resurser från journalistiken. (och att inte lägga den tiden innebär en varumärkesrisk för mediet som står bakom den potentiellt urartande gruppen)

Vi kommer att få se många initiativ när det gäller Facebook-grupper framöver och det ska bli spännande att få exempel som visar att det arbetet stärkt mediers journalistik, varumärke och/eller ekonomi.

Denna text har tidigare publicerats på Resumé.