skarmavbild-2016-09-17-kl-08-24-02

Data – mediebranschens verktyg för överlevnad?

Vad är värdet i medieföretag? Jag fick frågan i en intervju häromdagen och svarade efter några sekunders tvekan: Kunskapen om publiken.

Tidigare bestod en stor del av värdet i ett mediebolag i att man ägde en produktionsapparat, som en tryckpress eller en TV-studio med modern kamerautrustning.

I dag kan vem som helst, utan kostnad skapa en mediekanal. Jag hjälpte yngste sonen (10 år) att dra igång en youtube-kanal i veckan. Det tog ett par minuter och var gratis. Nu är han en medieaktör.

Men bara för att man har en sajt eller en youtube-kanal så är det ju verkligen inte säkert att man lyckas nå en publik. Det är här vi i de traditionella mediebolagen sitter på en guldgruva, som vi – om vi använder den rätt – kan tjäna pengar på i många år framöver. Det handlar om data och sådant vi lärt oss om våra läsare/användare/tittare/besökare.

I den internationella publicistorganisationen Fipps innovationsrapport för 2016-2017 ägnas ett långt kapitel åt data. Kapitlet inleds med meningen ”Data is the swiss army knife of publishing”. Alltså verktyget som ska lösa alla våra problem, från att ersätta en krympande annonsmarknad med nya intäkter till att utveckla engagerande innehåll och locka och behålla vår publik.

Vi har mängder med data redan i dag, det svåra är att använda den rätt. En undersökning av Forrester visar att 56 procent av alla publicister i USA har problem med att få överblick över data från flera källor, lika många är frustrerade över att datan kommer med olika mätmetoder.

Det är därför många mediehus nu satsar på att anställa experter. Moffly Medias  VD Jontathan Moffly säger i rapporten att ”A chief insight officer may be one of the tree most important people in my company of the future”.

Dagens Nyheter hålls ofta fram som ett exempel på ett svenskt medieföretag som lyckats kapitalisera på sin data. De senaste åren har tidningen framgångsrikt lyckats få läsare att registrera ett konto på sajten. Och med registrering kommer ännu mer kunskap om besökarna. DN har med hjälp av kunskapen kunnat rikta erbjudanden och sätta betalväggar vid rätt tid, med rätt budskap och med låga trösklar till betalning och fått människor att nappa på erbjudanden (ibland en månad för 1 krona, ibland en månad för 99).

Att förmå publiken att lämna ifrån sig kunskap om sig själva är en stor utmaning och något många medieföretag jobbar men, men det är inte enda sättet. Genom att sätta cookies på besökarna kan vi följa deras vidare färder på internet. Och inte nog med det. Eftersom många surfar från mobilen kan man, utan att behöva be om några uppgifter, gissa till exempel var vederbörande bor, eftersom man kan registrera i vilket område som telefonen ligger oanvänd i 8 timmar i sträck med regelbundenhet. Den kunskapen kan sedan användas till att rikta innehåll om exempelvis spännande restaurangen i nämnda stadsdel.

Men någonstans här börjar dataanvändning bli lite creepy. Det finns ju stora risker att för närgången personalisering slår tillbaka mot mediet. Vi hade ju i veckan exemplet från Facebook som råkade presentera en terapeuts kunder för varandra. Klipp från Aftonbladet-TV här.

Utmaningen för medieföretagen är inte så mycket att samla data, det gör vi redan, utan att veta vilken data som är affärskritisk och sålla fram den och sedan fatta beslut om vad vi ska göra med den.

Man kan till exempel fråga sig om klick och sidvisningar är det bästa måttet på framgång för ett visst innehåll. Chartbeats chief data scientist Josh Schwartz är citerad i Fipp-rapporten och säger ”Page views tell you whether a headline was catchy, not wheter the content was any good” och han fortsätter med att påpeka att målet inte är att jaga klick utan att skapa en växande lojal publik.

Genom att värdesätta tid som är tillbringad på sidan mer en enskilda klick får vi en bättre vy över hur engagerande vårt innehåll är.

Mic, en nyhetssajt för millennieals mäter bara delningar och media-citat och riktar särskild uppmärksamhet till mått som använd tid, scrollningsdjup och hur många läsare som börjar prenumerera efter att ha läst en enskild artikel.

De nya, djupare måtten, kan hjälpa oss att inte gå i klick-fällan och att verkligen satsa på kvalitetsjournalistik. Många undersökningar visar ju att riktigt väl genomarbetat innehåll med djup är det som vinner i längden.

Och för att verkligen förstå publiken behövs mer än att bara veta vilka ord som brukar trigga igång klick. Det gäller att förstå läsarnas vardag och livssituation. Deras bekymmer och drömmar. När vi på Chef märkte att artiklar om en ny förordning inom arbetsmiljö renderade klick gick vi på djupet för att förstå varför och vad som skapade intresset. Resultatet blev en specialsajt om ämnet och två fullsatta seminarier som berörde just den frågan. Ett halvår senare hade vi troligen inte fått samma effekt. Tajming har alltid varit viktig och nu kan rätt dataanalys hjälpa oss att hitta den.

Så, visst kan data-experten vara en nyckelperson i framtidens medieföretag, men det är först i samarbete med en kunnig redaktion som datan får sitt värde. Och när vi lärt oss använda datan rätt kommer även intäkterna, både från läsarna och annonsörerna att öka. Kunskapen om publiken blir vår armékniv i det svårgenomträngliga internet-landskapet.

Roularta4

Kvalitetsjournalistik som fungerar kommersiellt

 

Upp till fyra magasin som levereras i paket hem till läsarna och en digital satsning där alla magasinsvarumärken samlas i samma portal. Så arbetar det belgiska förlaget Roularta som har 2200 anställda och förra året sålde för 471 miljoner euro.

Sveriges Tidskrifters styrelse besökte förlaget och fick träffa Michael Neveja, kommunikationsdirektör samt Bert Bultinck, chefredaktör för Knack, ett veckoutgivet nyhetsmagasin.

Knack är huvudvarumärket för webbplatsen www.knack.be som är en portal där de övriga magasinstitlarna hittas i underavdelningar till exempel Sport (material knutet till magasinet Sport), Ekonomi (material knutet till magasinet Trends) och så vidare.

Detta kan tyckas märkligt i Sverige, där vi är vana vid att varje tidskriftsvarumärke från ett förlag har sin egen sajt (även om vi också har satsningar som www.livetombord.se där material från flera båttidningar utgivna av Egmont samlas).

Men det speciella med Roulartas tidskriftstitlar är att de säljs i paket. Den som är prenumerant på Knack, får även livsstilsmagasinet Weekend Knack och Knack Fokus varje vecka. Alltså tre tidningar i samma paket. 10 gånger per år får prenumeranterna också en fjärde tidning men den varierar, ibland är det hälsotidningen Bodytalk, ibland ett bilmagasin eller en boktidning kopplad till en mässa.

Alla tidningar har också en franskspråkig motsvarighet och när man går omkring på förlaget finns det en flamländsk och en fransk sida i lokalerna – i mitten sitter alla webbredaktörer oavsett språk/varumärke. Knacks franska motsvarighet heter Le Vif och Trends franska motsvarighet heter Trends Tendances. När det gäller nyhets- och affärsmagasinen är de i princip helt separata produkter med några få artiklar som översätts i varje utgåva medan Sport till 90 procent har samma material men på olika språk.

För Trends är en växande del av intäkterna events, till exempel utser de Årets Chef i olika kategorier vid en lönsam gala med intäkter från sponsorer och deltagare. Intressant är att de har gått från ett gratisevent med stort antal deltagare som enbart hade sponsorintäkter till ett betalevent med färre deltagare men där sponsorerna blir mer nöjda tack vare att målgruppen blir mer rätt. Även Trends har en extratidning – Trends style – som kommer med tio gånger per år.

Förutom sina två huvudvarumärken har förlaget en mängd andra titlar om allt från kungligheter till IT-trender.

Knack är det enda flamländska nyhetsmagasinet som finns kvar konstaterar chefredaktören Bert Bultinck. Han berättar om en tydlig satsning på kvalitetsjournalistik.

– På senare år har vi gått back to basics och satsat mer på undersökande journalistik vilket har visat sig fungera även kommersiellt. Har man rätt story så fungerar det, sa han.

Till exempel var Knack en av de publikationer som hade tillgång till Panama-dokumenten. Det fick tidskriften tack vare att de anställde en journalist som ingick i grävnätverket men som hade en betydligt mindre plattform. Han arbetade på avslöjandet i flera månader. Första numret om Panama-dokumenten, där flera kända belgiska medborgare avslöjades, dubblade försäljningen i kiosk och förlaget gladdes åt att försäljningstalen hölls uppe även i kommande utgåvor.

Satsningen på fördjupning, analys och bakgrund visar sig även i webbstrategin som är en freemium-modell; enbart allmänna nyhetsartiklar finns på den öppna webben, allt unikt material både från magasinen och webben finns bakom betalvägg. Och tröskeln är ganska hög, den billigaste online only-prenumerationen kostar 43 euro för tre månader. Det kanske kan förklara det faktum att man än så länge bara har 1000 enbart digitala prenumeranter. Men alla betalande prenumeranter från de olika tidningarna har tillgång till allt digitalt material, även det som kommer från förlagets övriga titlar. Kanske har webbstrategin bidragit till att hålla uppe upplagan på Knack, som enligt förlaget ”går mot strömmen” och lyckas hålla prenumerationsaffären uppe.

Andra smarta satsningar:

  • Förlaget bygger ett Amazon för småföretagare, en logistiklösning som små butiker kan koppla på sig mot.
  • Roularta agerar också mobiloperatör.
  • Annonsörer erbjuds annonsering på Facebook och Google som tillägg till paket de köper hos Knack.
  • Och så klart finns en content marketing-avdelning som gör kundtidningar, webbplatser, appar och sköter sociala medier-konton åt andra.

Det var inspirerande att få inblick i den belgiska tidskriftsmarknaden. Och som vanligt i dessa sammanhang konstaterade vi alla runt bordet att utmaningarna är de samma i våra olika länder, men att lösningarna kan variera beroende på lokala marknader och traditioner.

Roularta2

 

IMG_8925

En digital immigrants äventyr

Jag har precis läst ut Dan Lyons bok ”Distrupted – My misadventure in the start-up bubble”. Den är intressant på flera sätt. För det första identifierar jag mig med denna 50-nånting-åriga journalist som på grund av uppsägningar på hans tidskrift Newsweek söker sig till den blomstrande start up-världen. Jag är visserligen bara 40-nånting, men det är klart att många i vår bransch funderar på vad vi ska göra i den digitala omställningen. Min personliga plan är att lära mig så mycket som möjligt om hur man skapar intäkter på tidskrifter – nu på Chef – för att ha en strategi för att möta de krympande annons- och prenumerarionsintäkterna i mediebranschen.

Dan Lyons slutsats var att lämna media och i stället försöka bli rik på att få ett jobb – och en knippe optioner – på det ännu inte börsnoterade bolaget HubSpot.

För det andra erbjuder boken fantastiskt underhållande läsning, till exempel när denna hyllade skribent kommer till HubSpot där ingen tycks ha funderat på vad han ska göra. Han placeras på content-avdelning och förväntas skriva blogg-poster för en målgrupp som uttrycks som ”marketing Mary” och får en chef som är hälften så gammal som han.

Hela HubSpot beskrivs som en lekskola för nyexaminerade kids. Ölen är gratis liksom godiset och det arrangeras personalaktiviteter som ”fearless friday” där alla får göra lite vad de vill.

Ledarskapet är otydligt och när som helst kan någon få sparken (med det kommuniceras som att vederbörande har ”graduated”). Ingen förklaring ges till uppsägningarna.

Överlag tycks företagsledningen premiera att medarbetarna inte tänker alltför mycket själva utan är lojala med ”kulturen”. Allt är ”awesome” och den som ställer en kritisk fråga blir utfryst. Det hela beskrivs mer eller mindre som en sekt där människor på sitt första jobb bekräftar varandra och säger saker som att de ”revolutionerar marknadsföring”. Stora ord men väldigt lite verkstad. Företaget förlorar pengar, och produkten verkar fungerar sådär. Därför behöver den säljas av en hord med högröstade telemarketing-killar som hela tiden lurar nya kunder att köpa mjukvaran som i sin tur ska hjälpa dem att hitta nya kunder (vilket är ironiskt eftersom HubSpots verktyg marknadsförs som ett alternativ till dyr telemarketing).

Det stora målet för verksamhet är börsintroduktion där grundare och riskkapitalister hoppas kunna casha in.

Ett av de roligaste avsnitten i boken är när författaren på Facebook kommenterat det faktum att VD:n i en intervju förklarat att grått hår och erfarenhet är överskattat i tech-industrin. Facbebook-kommentaren blir viral och Dan Lyons är nära att få sparken.

Digitaliseringen riskerar att ställa generationer mot varandra. Vi som är ”digital immigrants” försöker hela tiden hänga med men är ofta hopplöst efter de yngre som vuxit upp med digitala verktyg och kanaler när det gäller den senaste tekniken. Men även om Dan Lyons plågas av att vara en av de äldsta i start up-en HubSpot så ska man inte tolka det som att 60-talister eller 70-talister i allmänhet ska logga ut.

Det är sant att millennials kan vara mer hemma i flera av de digitala verktygen men erfarenheten hos oss ”lite äldre” parat med den kunskap vi ändå lyckats skaffa oss om sociala medier och internet ger oss en möjlighet att utveckla affärer i den digitala eran. (Rätt använd hade Dan Lyons stora kunskap om tech-branschen kunnat bli till stor nytta för HubSpot.) Enbart insikter som användare räcker inte, det hjälper att ha viss erfarenhet av affärer och ledarskap. Tröstar jag mig. Och dessutom fick jag resultatet ”digital immigrant” och inte ”dinosaurie” på Chefs test   En bit till ”digitalt infödd”, men ändå!

 

IMG_8523

Partnerskap och allianser ger innovation

Vart jag än har vänt mig i Almedalen i år har det pratats om allianser. Ibland har det hetat samverkan eller samarbete, ibland strategiska partnerskap eller nätverk. På Hej Digitalts workshop om innovation och transformation var det många som konstaterade att de som ska klara den digitala transformationen måste inse att ensam inte är stark.

Cecilia Berg (på bilden), head of innovation på Ericsson pratade om att dela kunskap och hitta plattformar för samarbete. Företaget har på 15 år gått från att i princip bara leverera hårdvara till att få 50 procent av sina intäkter från tjänster eller mjukvara.

– Det är när vi skapar ekosystem och partnerskap som det kommer att hända, det är då vi får den riktiga innovationen.

Ett exempel är ett projekt som Ericsson har tillsammans med ABB och Eon, tre stora företag som affärsutvecklar tillsammans kring området Brunnshög i Lund.

– Det har lösa ramar men vi ska tjäna pengar i slutändan. För att åstadkomma det måste man skapa dedikerade resurser och en styrgrupp.

Ett annat exempel är att Ericsson samverkar med små start-ups som inte har muskler att lansera globalt. I de fallen kan Ericsson integrera de nya idéerna i en större helhet.

En fråga som ofta diskuteras är om man ska sätta utvecklingen i en särskild ”låda”, ett innovation lab, eller om det är bäst att integrera utvecklingen i hela organisationen. ATG har valt att starta ett ATG X-lab för att skynda på digitaliseringen av bolaget.

– Man tenderar att missa det som inte har ett färdigt business case, det som är i teknisk framkant och tidigt. De projekten samlar vi i ATG x-labs. Vi gör prototyper och testar det i daglig dialog med kunder, sa Mikael Kudrén, Chef ATG X-Lab hos Hej Digitalt.

Idéerna tas sedan vidare både av interna och externa resurser.  Framför allt använder ATG X-lab engagerade kunder för att testa av hela tiden under utvecklingsprocessen.

Jag gick direkt från Hej Digitalts trädgård till ett möte med en bekant som jobbar på ett forskningsinstitut. Han bekräftade allt – samverkan mellan stora bolag, forskningsvärlden och start up-världen bara ökar. Och allt fler storbolag vill använda den innovationskraft som finns hos uppstickarna och kan som tack för hjälpen korta deras ”time to market” avsevärt.

En trend i Sverige i stort är att storbolagen numera hellre ingår strategiska partnerskap med start ups än köper upp dem, som var vanligare tidigare. Många företag väljer att flytta ut sina utvecklingsteam i andra miljöer, som startup-kontorshotell för att få nya intryck.

Ett annat sätt är att låta mindre företag använda det stora företaget som testbädd för sina innovationer. Det vill säga att ett företag eller myndighet ”lånar ut” sina kunder/användare och sin infrastruktur för en uppstickare. Resultatet av testen kan båda parter ha god nytta av.

Hur man än väljer så gäller det att inte låta idéflödet hindras av begränsningar i interna resurser. Kompetens finns – antingen hos företag som man kan ingå partnerskap med eller på konsultbasis.

Stärkt av alla insikter jag fått i Almedalen kommer jag att ägna hösten åt att än en gång försöka skapa nyttiga samarbeten, både för tidskriftsbranschen i stort och för Chef där jag arbetar med affärsutveckling som vice VD. Om de stora multinationella bolagen med gigantiska forskings- och utvecklingsavdelningar inser att deras egen innovationskraft inte räcker för att ligga i digital framkant så bör det samma gälla de svenska tidskriftsförlagen.

atom-1222514_1280

Kvantfysik för journalister – eller – Hur liten kan en artikel bli?

Nu talar alla om MIU – minimum information units. Flera av talarna på FippLondon var fokuserade på att dela upp innehåll i så små bitar som möjligt. Så i stället för att säga ”Jag ska skriva en artikel om…” så säger man ”Jag ska skapa 10 MIU:s”

Det som tidigare var ett artikelpaket i exempelvis en tidskrift går att dela upp i många delar. Du har kanske huvudtexten, sidotext, bilder, faktarutor, checklistor, citat, kortintervju, enkäter, grafer och – om du har tänkt på detta i förväg – en film av intervjun som i sin tur går att dela in i olika små klipp samt en ljudfil.

Idén är alla dessa små delar lämpar sig utmärkt för publicering i olika kanaler och på så sätt kan du dra trafik och intresse till samma material flera gånger. Ett spännande citat passar fint på Twitter, en intresseväckande graf gör sig på Facebook, liksom de små filmklippen. På Instagram kanske du postar en härlig bild, eventuellt med en siffra eller citat i och roliga listan går bra på Snapchat. På sajten publiceras sidoartikeln, huvudartikeln, kortintervjun och en checklista som alla – var för sig – kan få trafik från nyhetsbrev eller sociala medier. Hela filmen kanske du lägger som ett extramaterial som kräver ett login eller en mejladress om du vill börja ta betalt för innehåll i pengar eller data. Eller så lägger du ut den på youtube för stor spridning.

Många redaktioner arbetar redan precis så här. Det som blir riktigt effektfullt för slimmade redaktioner med små resurser är när allt detta kan börja automatiseras.

John Cunningham från Woodwing i Storbritannien pratade på FippLondon om ”digital syndication” Time Inc sparar innehåll som bilder, texter, faktaelement, grafik och videos som kan pushas ut till partners. De märks upp med metadata i systemet och när de har blivit godkända går de automatiskt ut till licensierade sidor.

Även Gerrit Klein, VD på Ebner Publishing Group i Tyskland lovordade tanken om Minimum information units och pratade om att vi måste sluta prata om produkten, det vill säga tidningen eller tidskriften. Tidskriftsförlagets tillgång är inte produkten utan tillgången till en specifik målgrupp. Genom att skapa innehåll ger vi annonsörer tillgång till målgruppen. När vi slutar tänka produkt och börjar tänka innehåll eller MIU så behöver hela den redaktionella strukturen och arbetssättet ändras. Vi behöver få till ett jämnt flöde av innehåll i alla kanaler, vi behöver återanvända, ompaketera och prova olika distributionsvägar.

Det kan verka lätt och logiskt, men som de flesta förändringar så är det svåra inte att hitta idéerna eller ens tänka ut arbetsprocesserna. Det svåra är att få människor att faktiskt göra förändringarna, det vill säga att göra transformationen från reporter till Minimum information unit-aggregator (fast jo, vi kommer att behöva vanliga hederliga reporter-skills också i framtiden och en hel del av våra läsare kommer även i fortsättningen att vilja ha hela paketet).

surfing-1208255_640

Smart contentsamarbete med actionsport i fokus

Branded content eller sponsored content var buzzwords på Fipp i London i förra veckan. Alla pratade om innehållsaffärer, oavsett om seminiarerubriken var ad blockers, nya intäktsströmmar eller kreativ affärsutveckling.

Ett av de mest spännande casen var ”The indestructibles” från Factory media, som var en flerkanalsaffär tillsammans med Casios varumärke G Shock med rörligt i fokus.

Factory media har webbsajter med actionsporter som fokus, till exempel skate, outdoor, surfing. Tidigare fanns även pappersmagasin i portföljen.

– Vi la ned alla 23 printmagasin, ett modigt steg som fick oss att fokusera på en ny affär, berättade Jonathan Bates, Creative Director, Factory Media, UK på Fipp London.

Sajternas redaktioner arbetar nära sporterna vilket gör att de känner kulturen och vet hur utövarna ser på sin värld. Det är nyckeln till att hitta ämnen som läsarna gillar att dela, till exempel klipp med stora vågor för surfare.

Men förutom sitt eget innehåll arbetar alltså Factory media med sponsrat innehåll. Inte minst när det gäller rörlig bild kan sponsringen vara en förutsättning för att kunna göra kvalitetsinnehåll.

The indestrucibles var 12 stycken 30 minuters tv-program och 300 bitar innehåll i digitala kanaler i samarbete med G Shock. Innehållet byggde på fara och underhållning. Och totalt lyckades man visa klockor 1456 gånger.

– Top gear möter MythBusters, sammanfattade Jonathan Bates känslan i filmerna.

Det smarta i upplägget var att Factory kontaktade UKTV och sa: Ni kan få en gratis TV-serie och vi ser till att den får en publik. TV-kanalen nappade och programmen sändes söndagar kl 17.

– Först gjorde vi 12 filmer, epic moments med äventyrssportare. Tre månader före tv-programmet skulle börja sändas började vi tala om det för våra fans och marknadsförde sedan inför varje tv-sändning.

TV bolaget slapp marknadsföring och produktionskostnaden. Kundens pengar gav en möjlighet att skapa en högkvalitativ produktion. Factory Media drog in publiken via sina egna digitala kanaler och garanterade G-shock 1 miljon visningar, vilket levererades.

– Vi lyckades tack vare att vi kände publiken. Känsla är nyckeln.

Parallellt med inspelningen av TV-programmen skickades klipp ut i sociala medier och i Factory medias egna kanaler vilket gjorde att programmen kunde anpassas efter vad man visste fungerade i sociala medier.

De började släppa behind the scenes-klipp ett par månader före första TV-sändning och när väl programmen sändes var sociala medier-teamen på hugget och la ut de stora ögonblicken direkt.

Allt detta blev jag imponerad av i hörsalen på Fipp, men ännu mer imponerad blev jag när Jonathan Bates berättade om följdaffären. Factory Media har sett till att behålla rättigheterna till TV-formatet själva och rullar nu ut det i flera länder.

Så i stället för att ta lite betalt här och där i pre rolls eller mindre content-samarbeten så gjorde man en stor fet satsning som gick hem!

Här på Facory medias sajt kan man se en film om strategierna och genomförandet av projektet. Jag inser att detta kräver en enorm räckvidd och att få tidskriftsförlag i Sverige skulle kunna uppnå det samma. Men inspireras kan man alltid.

Något annat jag tar med mig är att sponsringen ger möjlighet att skapa kvalitetsinnehåll – och att publiken i det här fallet nog kan leva med att klockor hamnar i bild lite nu och då för att få se spännande actionklipp med sina favoritsporter, förutsatt att samarbetet är transparent.

 

 

Jonathan bean

Att bilda allianser en överlevnadsstrategi

På Mediedagarna i Göteborg är digitaliseringen och branschens transformation givna teman i många seminariepunkter. Glädjande var att många pratade om vikten av samarbete.

Först ut var Anders Jensen, vd på MTG som konstaterade att den nya tiden kräver nya typer av allianser.

– I en begränsad TV-marknad som Sverige är så måste vi tala med varandra över teknik- och företagsgränserna. För några år sen otänkbart att MTG och SVT skulle producera drama tillsammans eller att vi skulle sälja reklam med Discovery. Men det börjar ske nu och borde kunna ske mer med tanke på att vi är i global konkurrens.

I samma panel hakade Bonnierchefen Thomas Franzén på men hans fokus var i första hand att få de olika Bonnierföretagen att samverka, vilket historiskt sett varit nog så svårt.

En annan typ av allians är när företag sponsrar en viss typ av innehåll i medierna. Ett exempel är Svenska Dagbladets satsning på artiklar om konst och antikviteter som Stockholms Auktionsverk sponsrar. Auktionsverket påverkar, enligt chefredaktör Fredric Karén inte alls innehållet utan sponsrar för at det ska skrivas mer om dessa ämnen.

– Det är svårt att bära vissa avdelningar kommersiellt till exempel inom kultur och opinion till skillnad från ämnen som resor och mat. Detta är ett sätt att kunna satsa på konst och antikviteter som vi inte hade haft råd att göra annars, sa han.

Innovationsföreläsaren Jonathan Bean, nu på Mynewsdesk, tog andra exempel på samarbeten där mediebolagen kompletterar sitt innehåll med andras för att skapa en mer hel digital upplevelse. Till exempel där sociala e-handelstjänsten Tipser ger läsarna av Expressens Leva & Bo möjligheter att köpa de saker man läser om. Eller att communityn Houzz kompletterar GP:s livsstilsjournalistik. (Hela föreläsningen finns här)

Jonathan Bean lyfte fram en lång lista som varje medieföretag måste ha på plats för att klara den digitala transformationen (se bilden). Det säger sig självt att mediebolagen inte klarar allt detta själva. Vi måste koppla ihop oss med andra företag. Jan Gulliksen, professor i människa-datorinteraktion på KTH konstaterade ”Många medieinnovationer kommer att komma från andra aktörer än mediebolagen”

Om det stämmer, vilket jag är säker på att det gör, är det ju klokt att vi håller dessa aktörer nära oss. I dag behöver mediebolagen agera på många fler arenor än tidigare och alla förändras snabbt. Det säger sig självt att vi inte kan vara spetsiga på alla områden samtidigt. Allianser är alltså livsnödvändigt.

 

PS. I en annan del av MEG och långt från de stora elefanterna pitchade entreprenören Sebastian Höfinger sin idé Mypaper, en tjänst för köp av enstaka artiklar. En intressant tanke som möjligen inspirerats av holländska Blendle, som jag har skrivit om tidigare. Mypaper handlade dock mer om en betalningslösning, inte olik Klarna, där kunden skulle faktureras en gång i månaden för alla artiklar man läst oavsett plattform.