Supportrarna betalar men alla får läsa 

På söndag röstar Katalonien om självständighet. I förra veckan besökte jag Barcelona tillsammans med Sveriges Tidskrifters styrelse som hade ett antal studiebesök under några intensiva dagar. 

Mest spännande var mötet med Vicent Partal, en internetentreprenör, publicist och självständighetsförespråkare. Han berättade över en lunch om engagemanget för självständighet i Katalonien och varför han i princip är säker på ett ja i omröstningen. För att sammanfatta en lång föreläsning i en mening: folk i Barcelona/Katalonien är trötta på Madrids ovilja att diskutera vad katalanerna anser vara en tillbakagång för den autonomi som man tidigare har varit överens om.

Hans egen digitala publikation VilaWeb som även finns på engelska, är intressant av flera skäl. Vicent Partal har en bakgrund som utrikeskorrespondent och startade redan 1994 en digital nyhetstjänst, El Temps online och har sedan dess utvecklat digitala nyhetstjänster.

Sedan starten har Vicent Partal inte ens övervägt att göra VilaWeb på papper utan har skapat en hållbar affärsmodell som i dag ser ut så här: Totalt har sajten 6 000 supporters som var och en betalar  60 euro per år. Sajten är helt öppen så i princip ”betalar de för ingenting” som Vicent Partal uttrycker sig. 

Men det är inte helt sant. Denna inre krets av ambassadörer får starta egna bloggar på sajten och blir även regelbundet inbjudna till event. Men journalistiken som de bekostar är alltså för alla. VilaWeb har också annonser, både via Google och lokala annonsörer. 

Sajten har 20 anställda och en miljon läsare. Man skriver om politik, ekonomi och kultur ”sådant vi kan”, säger Vicent Partal och förklarar därmed varför de har valt bort sport, trots att de verkar i denna fotbollsgalna stad.

Givetvis är de aktiva på sociala medier och värderar Facebook högst när det gäller trafik, men Twitter för inflytandet och köpkraften hos de läsare som kommer därifrån. Även för VilaWeb har mobil gått om desktop och Facebook har gått om Google som trafikkälla. De använder även Whats up för att sprida sitt innehåll och ser mycket fram emot nya Apple-TV. ”Det kommer att bli en stor revolution, vi kommer att investera mycket i att göra egna appar och kanaler för Apple-TV” förklarar internetpionjären. 

Flera internationella, och även svenska, publicister visar intresse för VilaWebs affärsmodell och upplägg. Jag förstår varför. Kombinationen med supporters som står för en stor del av intäkterna och en öppen sajt som drar trafik och annonspengar är givetvis lockande. Det kan vara en modell som kan överleva på sikt om innehållet är tillräckligt efterfrågat.

För VilaWeb är söndagens omröstning hett stoff. Oavsett utgången kommer intresset för politisk journalistik på katalanska att vara stort den närmaste tiden.





Annonser

Publiken måste komma före pengarna

Jag var på en workshop härom dagen med Sarah Schantin-Williams, brittisk konsult på Institute for Media Strategies som åker världen runt och hjälper mediehus med digital transformation. I Sverige har hon bland annat jobbat med ett par lokala dagstidningar.

Hon noterar ofta att mediehusen i sin iver att komma framåt börjar jobba med affärsmodellen och hur vi ska betalt innan vi gjort grundarbetet som handlar om att skapa ett innehåll/tjänster som någon vill ha.

All transformation utgår från att veta vilka läsare man har, noterar Sarah Schantin-Williams. Det kan ju låta självklart, men hennes erfarenhet är att många tror att de har koll på sina läsare utifrån demografiska data men missar sådant som värderingar, attityd och livsstil som värdefullare att veta än ålder och kön.

– Vi måste förstå dem på djupet, säger hon.

Först när man verkligen förstår läsarna kan man skapa innehåll åt dem och då är det viktigt att tänka på rätt innehåll i rätt kanal. Tricket är att ta en story mellan alla varumärkets olika plattformar via korsreferenser och olika paketeringar: Hur berättar vi detta på Facebook, på Twitter, i mobilen, på desktop, i rörlig bild, i pappersmagasinet och i förlängningen – kan man göra en bok, ett event, sälja en produkt eller göra någon annan tjänst/mervärde för att få publikens intresse för frågan att kvarstå så länge som möjligt?

Först när vi verkligen vet vilka läsarna är, vilka ämnen som intresserar dem och hur de vill ha dem presenterade i olika kanaler, då kan vi börja prata om hur vi ska ta betalt.

– Ska vi tillfredsställa våra kärnläsare eller go for the dollars? Risken är att vi rör oss bort från kärnläsarna och förlorar integriteten, säger hon och poängterar skillnaden mellan vad ”fans” och ”fly-bys” vill ha.

Rätt gjort så behåller man både betalande läsare och de som bara passerar. Publiken vill vara involverade i det vi gör. Det digitala tankesättet kräver att vi måste ha en dialog med publiken hela tiden. Lätt att säga – svårare att göra.

Sarah Schantin-Williams har identifierat fyra steg för digital transformation:
Professionalisering. Kärninnehåll på olika plattformar för olika målgrupper.
Optimering. Specialisera innehållet till olika grupper på olika plattformar.
Monetarisering. Alla erbjudanden prissätts i cash eller i registrering/data.
Vertikalisering. Vertikala erbjudanden kring intresseområden.

Det sista steget i transformationen är att jobba med organisationen, menar Sarah Schantin-Williams. Men det kommer först efter att man kommit fram till vad man ska göra för vem.

Det viktiga i organisationen är att låta marknad, journalister och digitala utvecklare tillsammans planera storys. Om man använder mer tid för idéer och planering och mindre tid till kontroll i slutet så får man ett effektivt digitalt arbetsflöde. Den digitala transformationen innebär att journalister måste lära om sina jobb. Man måste förstöra myter och vanor, säger hon.

Jag tar med mig en hel del inspiration från workshopen. Det viktigaste är att försöka undvika fällan att gå på affärsmodell och betalning för snabbt, innan man gjort grundjobbet som handlar om att verkligen förstå publiken. Det har varit mycket magkänsla och ”tidningens själ” i magasinsbranschen och det har fungerat bra historiskt. Men i den digitala världen måste vi veta i stället för att tro vad vår publik vill ha. Annars blir vi omsprungna av de som bättre begriper att tyda data.

Efter mobilen kommer bilen

Jag har tidigare funderat över fascinationen för förarlösa bilar hos digitala entusiaster och har varit beredd att hålla med med Aftonbladets publisher Jan Helin som i podden MattssonHelin gav uttryck för sin avsaknad av entusiasm inför ämnet och sa typ: ”Det finns ju bussar och tåg, varför ska vi bli så imponerade av förarlösa bilar.”

Men så började jag läsa på – och träffade brijlanta konsulten Cecilia Hjertzell på ett möte. Det kan faktiskt vara så att det finns en del mediamöjligheter kopplade till de förarlösa bilarna.

I den här Inma-bloggen spås de förarlösa bilarna bli en ny spelplan för publicister. 

Efersom Google redan visat upp sin förarlösa bil och Apple inte tycks vara långt efter förstår man att utvecklingen kan bli riktigt intressant.

Mycket av dagens medieutveckling består i att hitta luckor för mediekonsumtion i människors stressade vardag. Mobilen fyller tidsluckor på tunnelbana och bussar (och i hissen och – enligt en undersökning – på toaletten). I bilen finns dock nya möjligheter när uppmärksamheten inte längre behöver riktas mot vägen. I stället kan bilfärden bli en skön media-upplevelse. Fast Company beskriver hur Mercedes prototyp för självstyrande bil F 015 Luxury in Motion har sex paneler med tuch-screens runt kupén som även kan styras med rörelser. Där kan passasgerarna i den uppkopplade bilen surfa, jobba – eller konsumera medier. Stolarna kan antingen vara vända framåt som i en vanlig bil eller mot varandra så att alla fyra passagerarna kan prata med varandra.

Jo men lite coolt är det allt med förarlösa bilar. Kanske vi efter mobilen kommer att se mediehusen fokusera på bilen.