Jag har varit med på Inma Subscription Summit, fem tillfällen och totalt 15 timmar framför skärm med föreläsningar av olika medieföreträdare. Här är några av de saker jag tar med därifrån.

Temat var digitala läsarintäkter och det är slående hur detta har blivit den helt dominerade affärsmodellen för dagstidningarna. The Telegraph visade till exempel en bild där de visade hur allt annat än prenumeration bara är till för att stötta med pengar så att mer bra journalistik kan produceras och ge intäkter. Alltså printannonser, digitala annonser, sponsorskap, e-handel. 

Intressant här är att Norden ligger långt före resten av världen. Här har 28 procent av befolkningen betalat för journalistik digitalt det senaste året, jämfört med 21 procent i USA. För Sverige är siffran 30.

Detta bekräftas ju av exempelvis Dagens Nyheter som visar fina resultat för 2021. Traditionellt sett har Dagens Nyheter varit till 80 procent annonsfinansierat, medan 20 procent har bestått av läsarintäkter. I dag är det tvärtom med 77 procent av intäkter från läsarna enligt Peter Wolodarski i Dagens Media.

Just detta att journalistiken står i centrum är väldigt både hoppfullt och stärkande för oss som envist stått fast vid att bara journalistiken kan rädda journalistiken, det räcker inte med kringaffärer. Mågna talare på Inma visade sina modeller för rätt journalistik. Flera hade upptäckt att det är olika saker som lockar till sajten och som får folk att köpa eller som uppskattas av de som redan betalar. Men ibland kan man hitta sådant som både drar trafik och leder till engagemang och köp, som Schibsted som visat att långa texter som är känslomässigt gripande och djupt researchade fungerar både för nya och befintliga läsare.

Newsday hade undersökt vad som skiljer så kallade light readers från heavy readers och kunnat se att de som återkom ofta – och alltså hade störst sannolikhet att stanna som prenumeranter – gillade tyngre nyheter som politik, blåljus, breaking news, medan de som inte kom så ofta till sajten gillade mer ”så gör du”-artiklar, människoöden, fastighetsnyheter och det riktigt lokala. 

Man pratar ofta om hur man ska flytta light-läsarna till att bli mer återkommande , men Newsday noterade att alla kanske inte går att flytta utan att man i stället ska hitta ett sätt att underhålla sällan-besökarna, för även om de churnar mer så är de en bra affär. 

Ett konkret tips som kom från Washington Post är att visa många saker på förstasidan. Titta på Netflix hur många bilder som ryms på deras första skärm och kolla sedan på en magasinsajt eller tidningsajt. Man vill att så många som möjligt ska hitta något intressant utan att behöva scrolla. När jag spanade kring detta i Publicistpodden hade Thomas Mattsson från Expressen flera exempel på att ”fula” sidor med mycket som lockar är bättre för affären än mer rena startsidor ”som AD:ar gillar”,

INMA handlade det mycket om analys. DPA – tyska TT – hade gjort en intressant undersökning, tillsammans med ett konsultföretag. De hade samlat data från många tyska dagstidningar och kommit fram till att man egentligen bara behöver mäta en sak: media time. De definierar detta som hur mycket tid en användare lagt på sajten och appen under en vecka. Data från DPA-tidningar visar att detta mått korrelerar perfekt mot konvertering och churn. Alltså ju mer tid en icke-kund tillbringar på sajten/appen per vecka desto större chans för konvertering och ju mer tid en kund tillbringar där desto mindre risk för churn, alltså avhopp. En stor fördel är att måttet media time fungerar fint att jobba med för redaktionen, att göra material som gör att folk läser och vill fortsätta läsa är ju kärnan av journalistiken och enklare att förhålla sig till än till exempel konverteringssiffror.

En intressant modell från Sydafrika var ”betala vad du vill” Tidningen Daily Maverick i Sydafrika  gör undersökande avslöjande journalistik men eftersom landet har många fattiga och unga engagerade utan stor plånbok så vill man inte ha betalvägg. I stället ber man om frivilliga donationer. Då blir det viktigt att förklara varför journalistiken ska stödjas och det gör de med payoffen ”Defend truth, join the fight”. Deras undersökningar visar också att möjligheten att ha kontakt med redaktionen och diskutera innehållet var ett viktigt skäl för medlemskap, långt viktigare än att få erbjudanden från partners till tidningen eller möjlighet att delta i event.

Det hakar i en lärdom från Darya Ushakova på Philadelphia Inquirer som gick ganska hårt åt alla publicister som marknadsför sina prenumerationer med ”Första månaden en krona!”, ”Halva priset i ett halvår!” och liknande.

”Det enda ni kommunicerar är att det är billigt i stället för att förklara värdet av en prenumeration”, sa hon.

Hon varnade för att kunder blir ”offer blind” eftersom samma erbjudande ofta visas om och om igen för samma människor. 

Darya Ushakova argumenterade för att förlag behöver satsa mycket mer marknadsresurser högt upp i den så kallade konverteringstratten (där kännedom, engagemang, konvertering och stanna kvar, är steg som ofta nämns). Philadelphia Inquirer använder 47 procent av sin budget till insatser för varumärkesbygge; sprida journalistik, puffa för gratis nyhetsbrev, engagera sig i lokalsamhället till exempel. 27 procent är rent sälj och 19 procent går till retention, att få folk att stanna kvar som läsare.

Även Vi på Vi Media har börjat göra fler insatser i toppen av tratten. Från början tänkte jag att eftersom vi har starkt varumärke så vi kan gå direkt på sälj, men jag har insett att när man lanserar en ny produkt som digitala Vi faktiskt är så måste man bygga varumärke igen, inte minst om man gör det till en grupp som delvis annorlunda än de läsare man redan har på pappersmagasinet. Så vi har börjat jobba mer aktivt med nyhetsbrev och har lanserat en podd som är gratis, för att nå ut bredare, vid sidan om sociala medier och Google-insatser förstås.

När det gäller vad man ska satsa på när det kommer till utveckling så tog jag med två spännande saker från INMA. Först pratade indiska The Hindu om att lägga resurser och tid på det som blir en affär i framtiden vilket inte nödvändigtvis är det som är en affär i dag, så man inte till exempel viktar marknadsbudgeten efter dagens omsättning utan vad man tror ska växa. 

Det andra exemplet kom från Brendan Collogan p åNews Corp Australia. Han sa att man behöver ha två saker i huvudet samtidigt när det gäller utveckling. Både det som utvecklar den befintliga affären och att utveckla nytt. Det är lätt annars att nyutveckling går ut över kärnaffären. 

Financial Times pratade också om risken att lockas av ”shiny new things” alltså att man dras till allt nytt. En ny tjänst, app eller podcast kan kännas mer spännande än att lägga tid och resurser på att göra den befintliga webbplatsen bättre eller den dagliga journalistiken starkare. Då är det viktigt att ha en metod för att utvärdera de nya idéerna så man inte blir för splittrad. I stället presentera en hypotes och hur det hjälper affären.

Det sades givetvis väldigt mycket mer under de här 15 timmarna. Men detta var några smakprov.

Jag började blogga om digitalisering och affärsutveckling inom medier för drygt fem år sedan. I mitt första inläggspådde jag en god framtid för nischade tidskrifter med engagerade läsare. Jag skrev: ”För att tidskrifterna ska kunna ta en stark position i det nya upplevelsesamhället krävs mod: Mod att vara smal eller välja målgrupp, mod att våga satsa på bra material även i ekonomiskt tuffa tider och mod att visa fram och vara tydlig med det material som man är mest stolt över.”

Mina första inlägg skrev jag på min privata blogg men ganska snart flyttade jag till Resumé och därefter till Dagens Media.

Mycket har hänt i branschen sedan januari 2015, och jag har bytt jobb och position två gånger sedan dess – från Finansliv, via Chef till Vi. De flesta av mina texter de här fem åren har berört lyckade exempel på affärsutveckling inom den del av media som kommer från print. Det har varit roligt att lyfta fram smarta lösningar och nytt tänk. Allt fler tidningsvarumärken har hittat sin digitala plats under dessa år, vilket har varit roligt att se. Ibland har jag misströstat, som när jag i början av året släppte ut min branschångest i en text och fick ett stort gensvar. Många kände igen sig i oron och farhågorna.

Inför hösten 2020 har jag, som inför alla terminstarter, rannsakat mig själv och funderat över hur jag bäst använder min tid. Eftersom jag nyss har fått ett nytt intressant ordförandeuppdrag (i Vi-skogen) vid sidan om mina fyra övriga styrelseuppdrag – och eftersom Vi Media, där jag är publisher, går in ett spännande skede i utvecklingen, behöver jag pausa mitt bloggande. Om andan faller på kommer jag att skriva på min egen blogg men mina regelbundna texter på Dagens Media upphör.

Men innan jag kastar in handduken vill jag lyfta tre trender:

1. Ljud. Jag blir alltmer övertygad om att inlästa artiklar och annat ljudinnehåll är en viktig nyckel till överlevnad för magasinet och delvis för dagstidningarna. Ljud ligger närmare text än video och är därför ett berättande som känns naturligt både för redaktionerna och för publiken.
2. Konsolidering. Det kan inte nog betonas – utan kapital finns inte en chans, och att bära teknikutveckling utan en stark ägare eller koncern är mycket svårt. Förutom mod som jag skrev om i min första bloggpost, behövs uthålliga ägare för att våra tidnings- och tidskriftsvarumärken ska ha en chans att fortsätta utvecklas. Koncernerna blir allt större.
3. Marknad smälter samman med redaktion. Själv är jag både chefredaktör och marknadschef. Det känns naturligt när innehållet i hög grad säljer produkten att den som är ansvarig för redaktionen också har det yttersta ansvaret för marknad. Tonalitet och budskap måste hänga ihop i allt som kommer från tidningen, oavsett om det är annonsering, ux-copy eller artiklar.

Hör gärna av dig på unn.edberg@vi.se om du vill prata digitalisering, medier och affärsutveckling. Det är även fortsättningsvis mina favoritämnen!

Hejdå!

Denna text har tidigare publicerats på Dagens Media.

En senkommen återpublicering av min Almedalen-bloggpost hos Resumé:

Att mediernas finansiering är en viktig fråga märktes under Almedalens första dag då två paneler med snarlik rubriksättning hölls hos Sveriges Tidskrifter och hos Resumé/Dagensmedia/Medievärlden. Det ena seminariet hade lite slagsida mot tidskrifter, den andra mot dagspress. Men mycket förenade de båda diskussionerna. Till exempel detta:

1. Annonsintäkterna backar nästan överallt.Och kurvan visar inga tecken på att vända. Inom tidskrifterna har vi tappat nära 60 procent av annonsintäkterna på 10 år. Dagspressen uppvisar liknande siffror. Facebook och Google är tuffa konkurrenter på den digitala arenan och medieföretagen möter med native, som inte alltid är oproblematisk (detta hade Helena Giertta och jag en lite uppfriskande ordfajt kring i vår panel, där hon såg fler problem än mig med denna annonsform, men där vi båda ser bekymmer i gråzoner)
2. Nu är tiden för satsningar på kvalitetsjournalistik.I Sveriges Tidskrifter-panelen slog bland andra Anna Careborg på Svenska Dagbladet ett slag för att det är innehållet som bygger affären – och ett det innehållet inte är söta katter utan riktigt relevant journalistik som både konverterar och engagerar. Eva Burman på Sörmlands Media hade samma spaning i Resumé/Dagens Media-panelen och ifrågasatte bland annat sportjournalistik som satsningsområde. Ja, det konverterar men nej de kunder som köper prenumeration för sportinnehåll stannar inte kvar särskilt länge. Dessutom är rättigheterna dyra.
3. Läsarna behöver involveras och inte bara vara mottagare.Detta blev en av mina käpphästar i den första panelen. Vi på Vi kommer i vårt nya digitala erbjudande att satsa mycket på läsardialog (och gör detta för fullt just nu under vår beta-period när vi låter 100 testare hjälpa oss utforma erbjudandet och produkten) I den andra panelen höll Brit Stakston på Blankspot denna fana. ”Det är läsarna som ska försvara journalistiken, inte journalisterna” sa hon och berättade hur Blankspot tar med läsare i hela processen och att de även får veta vad journalistiken kostar. Så mycket som 50 procent av en journalists tid kan gå till läsardialogen på Blankspot.
4. Vi måste satsa på data för att ge läsarna ännu mer relevant innehåll.Lars Grafström på Alma Talent betonade vikten av att ha kunskap om kunder för att kunna erbjuda mer relevant innehåll. Anders Eriksson på Bonnier News noterade i den andra panelen att vi måste bli bättre på paketeringar. Inte minst vill Bonnier News satsa på att paketera ihop lokaltidningsjournalistik med ämnesjournalistik eller riksjournalistik. ”Då blir vi mer relevanta och kan vi ta mer betalt”.
5. Vi behöver bli ännu mer användarvänliga.”Ska vi vara premium på riktigt gör vi en app utan reklam” sa Eva Burman. Det är precis det vi på Vi kommer att göra. Anders Eriksson noterade att ux-frågor har blivit allt viktigare hos medierna på senare tid och att det nu börjar ge resultat.
6. Mediernas viktiga roll i demokratin kan betonas ytterligare.Tidigare medieutredaren Anette Novak uttryckte sig slagkraftigt: ”Vi har svårt att sälja information i en värld av informationsöverflöd, men säljer vi världsförbättring så har vi en annan betalvilja”.

 

LRF media är ett förlag som imponerar. När de först sålde av alla ”icke-lantbruksanknutna” titlar för ett par år sedan tyckte jag det var lite tråkigt. Ett av Sveriges större förlag blev betydligt mindre och – som jag tyckte då – lite enkelspårigt. Nu förstår jag mer. Genom att fokusera på kärnmålgruppen och de ämnen som ligger närmast det redaktionella hjärtat har LRF Media kunnat utveckla nya affärer.

Jag åt frukost med VD Ann Henriksson och fick mer input kring strategierna. (Hon intervjuades också i Journalistpodden i det här avsnittet)
Analysen som LRF Media har gjort är att hitta tjänster i områden som är intressanta för målgruppen. Nyhetsflödet från tidningarna Land, Land Lantbruk och ATL blir marknadskanaler och ger data om användarna.
En satsning är spannmålsbörsen Skira, där lantbrukare kan köpa och sälja spannmål sig emellan. Affären ligger i courtage. En annan satsning är en vädertjänst Grönt Väder, som än så länge är annonsfinansierad.

– Det måste finnas ett tydligt varför. Det är lätt att ledningen fastnar i operativa frågor men det är lättare att sortera vad vi ska lägga tid på om vi kopplar det till vår vision om att få landet att växa.

Ann Henriksson trycker flera gånger i vårt samtal på att ”vi måste hitta nya sätt att tjäna pengar” inte är en strategi. Skapa värde för kunderna inom sitt expertområde däremot, är en bättre utgångspunkt.

Jag tänker att många medieföretag skulle ha en del att lära av LRF Media. Först tänka på nyttan för kunden, sedan testa på kunden och därefter räkna på affären. Inte tvärtom.
Försäljningen av de 14 titlarna 2016 har gjort det möjligt för förlaget att växa genom uppköp. Skira är en sådan affär. Exemplet LRF Media visar att det kan vara klokare att fatta
drastiska beslut, som att sälja flera tidningar, än att använda osthyveln för att skära lite överallt, med minskad kvalitet och läsarnöjdhet som möjliga konsekvenser.

Förutom nya digitala tjänster har förlaget till exempel också en betalvägg för ATL, driver sajten ehandel.se och har satsat på ett lotteri – Landlotten.

I delar av branschen ser man en uppdelning av innovation, som pågår i separata bolag eller i särskilda digitala avdelningar medan tidningarna, kassakorna, mest har kostnadsfokus och får lägre och lägre budgetar. Att få ihop det redaktionella arbetet med innovation är svårt.
Tidningarna ska ju ut och webbarna ska fyllas.
Jag undrar hur Ann Henriksson ser på det.

– Det gäller att även ge kärlek och resurser till de befintliga produkterna och att de som arbetar på tidningarna också får energi av och möjlighet att bidra i utvecklingen, säger hon.

På onsdagsfrukostar delar medarbetarna med sig av kunskaper kring sina projekt – både det som har gått bra men också, kanske viktigast, om misslyckanden.
Jag går inspirerad från frukosten. Det som från utsidan såg ut som en defensiv försäljningsstrategi visade sig i stället vara en modig framtidssatsning.

Denna text har tidigare publicerats på resumé.se.

Det är med stor glädje och ödmjukhet som jag tar mig an uppgiften som VD för Vi Media och chefredaktör för Vi. Mitt nya jobb blev offentligt i måndags och den här veckan har präglats av grattis-hälsningar, uppmärksamhet i branschmedia och frågor. Massa frågor. Många har velat veta vilka planer jag har. Varje gång har jag svarat; det vet jag inte, mer än att jag vill jobba med att digitalisera journalistiken och affären.

Det är självklart att en ny VD inte har svaren. De kommer ju först när man verkligen har förstått publiken och produkterna på djupet. Och sånt tar lite tid. Ändå längtar många efter de enkla lösningarna, de snabba svaren.

För några år sedan sprang medierna i flock när det gällde digital utveckling. Vi pratade ”digital first” utan att ha en tanke om hur intäkterna skulle komma. Eller så trodde vi att annonsaffären skulle bära det hela. Nu har vi insett att navigationen i den digitala världen blir helt olika beroende på vilken tidning eller tidskrift man är. Några kommer att finnas på papper länge, kanske alltid, men har svårt att hitta relevans digitalt. Andra har lätt att skapa kringtjänster medan det för ytterligare någon är just den digitala journalistiken som ska stå för intäkterna.

För att ha en chans att välja väg måste man ha data och kunskap på plats först, innan man kan formulera några planer.

Jag ska nu läsa igenom senaste årets Vioch Vi Läser. Ta del av läsarundersökningar och affärsplaner. Prata med alla blivande kolleger och styrelseledamöter. Ringa några läsare. När jag har gjort det kanske jag vet en gnutta mer. Tillsammans med de superkompetenta människor som finns på Vi Media så kommer jag att hitta rätt. Men vilka nya spår som fungerar vet vi först när vi har testat. Vilken utveckling som är rätt för tidningarna och eventen kan bara publiken avgöra och vi behöver veta hur vi ska lyssna.

Det starka varumärket, kvalitén i journalistiken och de lojala läsarna gör förutsättningarna mycket goda för att fortsätta den framgångsrika utveckling som Sofia Wadensjö Karén åstadkommit tillsammans med redaktionen.

På Chef pratar vi ofta om att vi doppar tårna och känner oss för innan vi satsar fullt på något nytt. Det är en klok strategi som jag tar med mig till Vi när jag börjar 1 september. Men först ska göra klart en del grejer på Chef innan jag lämnar över till Calle Fleur. Jag har fyra månader på mig och kommer inte slå av på takten.

Denna text har tidigare varit publicerad på Resumé.

Årets Dagstidning, som arrangerades av TU den 12 april, visade tydligt att det finns framtidstro i dagstidningsbranschen.

Jag ledde en panel med Johan Hansson, VD, Stampen, Karin Pettersson, director of public policy, Schibsted, Maria Croon, VD, Mitti och Anders Westermark, VD, Norran.

De fick alla presentera hur de får sina intäkter i dag för att sedan resonera om framtiden. Schibsted stack ut med en diversifierad intäktstårta med bara 19 procent printintäkter medan övriga aktörer är printtunga. Mest av allt Mitti, som enbart lever på annonsintäkt som till övervägande del kommer från de tryckta tidningarna. Men Maria Croon var inte orolig utan konstaterade att tidningarna har ökade räckvidder och ett stort sug efter annonser. Samtidigt vill hon utveckla den digitala annonsaffären mer.

Övriga mediehus hade en sak gemensamt – de pratade om att framtidens intäkter i allt större grad kommer från digital läsarintäkt.

Det förde naturligt vidare till nästa panel som leddes av Therese Rosenvinge med Andreas Aspegren, onlinechef Aftonbladet, Robin Govik, digitalchef Mittmedia och Anna Åberg Hellsén chef DN.se i panelen.

Aftonbladet är veteran i sammanhanget. Plus lanserades redan 2003.

– Vi var ensamma från början, det här beteendet var inte så etablerat då. När vi startade kunde vi bara ta 19 kronor. Nu ligger vi på 59 till 179 kronor. Till viss del beror det på att vi gör bra saker, men mest handlar det om en kategoriförändring i branschen. Många fler börjar ta betalt och det hjälper oss, sa Andreas Aspegren.

Han konstaderade sedan att Aftonbladet Plus gör intäktsrekord varje år och nu har 250 000 personer i sin kundbas.

På Aftonbladet uppskattar läsarna tester och granskningar. Aftonbladet Plus har också provat att lägga en hel bok bakom betalvägg – Gellert Tamas ”Det svenska hatet”, vilket föll väl ut.

Dagens Nyheters Anna Åberg Hellsén bjöd på insikter om vad som konverterar bäst i DN:s kanaler.

– Det är den unika journalistiken. Granskande material, men också guidande material och vetenskap, sa hon.

Dagens Nyheters första artikel om ”kulturprofilen” har ensam gett över 1000 prenumeranter och fortsätter alstra köp när den aktualiseras på nytt, som i går. Eftersom de artiklar som ska leda till köp oftast sponsras i sociala medier där det kan ta någon dag att få full spridning väljer DN sällan att använda nyhetsartiklar i det syftet utan det ska vara material med längre livslängd.

På Mittmedias tidningar är sport ett säkert kort för konvertering konstaterade Robin Govik. Även relativt enkla sportsändningar från lägre fotbollsdivisioner kan konvertera flera hundra läsare till digitala prenumeranter. Dessutom fungerar uppföljningar av brott och näringslivsartiklar som konverterare.

De läsare som kommer in till Mittmedia den digitala vägen har en betydligt lägre medelålder än print-läsarna som nu är i genomsnitt 70 år gamla. De som konsumerar innehåll i mer än en kanal har högre sannolikhet att stanna.

Alla i panelen var rörande överens om att den störtsta utmaningen nu är churn. Vi har lärt oss hur vi fångar läsarna och gör dem till betalande, men kämpar med att många lämnar efter en tid. Hur vi får dem att stanna är nästa stora utmaning.

Årets Dagstidning handlar ju också om gala och priser. Det var hög stämning när vinnare i 7 kategorier utsågs. Här är alla vinnarnai de olika kategorierna.

Denna text har tidigare publicerats på Resumé.

Jag skapade precis ett konto på nya nyhetstjänsten Njus  – ett initiativ av IT-entreprenören Rolf Bäck som tagit in sex miljoner i riskkapital för att bygga en ny medieplattform. Det hela började i Kramfors, men nu har Njus med TT-avtal ambitionen att täcka större delar av Sverige. Affärsmodellen, som Resumé skrivit om förut , går ut på att få användarna att betala för innehåll med en månadsavgift. Intäkterna delas sedan mellan skribenterna och Njus. Reportrarna har alltså inte lön utan får betalt i relation till läsning av de egna artiklarna. Läsarna kryssar i vilka geografiska områden de är intresserade av och ska få ett anpassat flöde med nyheter från sina orter.

De flesta lokaltidningar har vid det här laget infört någon form av betalvägg och när de egna prenumeranterna inte räcker till pågår flera initiativ för att vidga basen. Sveriges Lokalnyheter är en tjänst där 40 lokaltidningar har kopplat ihop sina betaltjänster så att prenumeranten, vid sidan om sin egen lokaltidning, i samma prenumeration kan få del av innehåll från 39 till.

Frågan är bara vem som vill. Att det finns en efterfrågan på riktigt lokalt material är givet, men varför skulle jag som bor i Sundsvall vilja ta del av lokalnyheter från Norrtälje? (Jag inser att folk flyttar och att vissa idrotter skapar intresse utanför hemorten, men jag tror ändå att detta är på marginalen).

Det som gör ekvationen så svår när man vill ta betalt för lokal journalistik digitalt är att det bor för få människor inom de flesta lokaltidningars  intresseområden för att utgöra bas för en hållbar affär. De traditionella lokaltidningarna har ofta redan ett större spridningsområden än invånarnas intresse sträcker sig. Inte alla Sundsvallsbor är intresserade ens av närliggande orter som Ånge eller Timrå. Därför är många nystartade nyhetssajter ännu mer begränsade geografiskt. Men de är oftast gratis – eftersom en betalmodell sannolikt skulle ge en alldeles för liten bas.

Det är begripligt att lokaltidningarna försöker gå ihop i allianser – och att en plattform som Njus vill försöka täcka hela Sverige. Men värdet i det lokala är det lokala. Hellre än att försöka vidga spridningsområdet borde lokaltidningarna minska ned det, och erbjuda medborgarna mer av värde än traditionell nyhetsjournalistik i ett eller flera begränsade områden.

Det finns många duktiga lokaltidningsredaktioner, det påmindes jag om när jag satt i juryn för Årets Dagstidning. Många har fortfarande stora räckvidder och starkt varumärke, så förutsättningarna finns. Och Njus? Jag är rädd att plattformen gapar över för mycket, men sex miljoner i ryggen kan ju ge en hyfsad start.

Denna text har tidigare publicerats på Resumé.