Nu behöver vi medier hjälpa varandra – dela material och köp annonser!

Vi står inför en tuff tid. Medieföretagen drabbas precis som alla andra när viruset drar fram. Samtidigt har vi ett viktigt samhällsuppdrag att rapportera korrekta nyheter. Att journalister på dagstidningar och andra nyhetsmedier ska räknas in bland samhällsviktiga grupper om skolorna stänger, som TU kräver här, tycker jag är självklart.

Lika snabbt som Covid -19 sprids, lika snabbt sprids också desinformation. Redaktioner behöver klara det viktiga uppdraget att rapportera trovärdigt trots att vissa kolleger är ur tjänst på grund av sjukdom eller karantän.

Nu är det tid för oss att samarbeta. I veckan meddelande Hanna Stjärne, VD på SVT till alla oss i Utgivarnas styrelse att SVT gör allt filmat material från presskonferenser tillgängligt för alla andra redaktioner som representeras i organisationen, det vill säga alla dagstidningar som är med i TU, alla tidskrifter som är medlemmar i Sveriges Tidskrifter och så SR, UR samt TV4. Vi kan inte alla ha bevakning på alla presskonferenser och med denna hjälp kan vi fokusera reporterkraft för egen unik bevakning i stället för att springa i flock. Jag är helt säker på att detta bara är början på ett samarbete mellan tidningar och etermedier för att säkra trovärdig rapportering i hela landet.

Vi kan också stötta varandra ekonomiskt i de tuffa tider som vi alla kommer att gå igenom. Claes de Faire, chefredaktör på Mitti skrev i veckan om vikten av att köpa annonsering av andra medier. Jag har själv denna vecka bokat annonskampanjer hos ett par dagstidningar. Vi kan också upplåta utrymme som avbokade annonser i våra egna tidningar lämnar till barteröverenskommelser med andra tidningar och på så sätt hjälpa varandra med marknadsföringen nu när varje ny krona är extra välkommen.

Det största ekonomiska hotet mot den kommersiella pressen kommer just nu från annonstappet, där många vittnar om att annonsörer vill avboka (och här agerar mediehusen olika, stenhårt ”ingångna avtal gäller” eller mer flexibelt ”vi värnar om relationen till annonsören på lång sikt”). Vi har bara sett början och många bävar för effekterna av den lågkonjunktur som med all sannolikhet inleds nu.

Dessutom tappar medieföretagen sidointäkter från resor och event. För många tidningar och tidskrifter är dessa pengar helt avgörande för att dra runt verksamheten när krympande upplagor slår mot kärnaffären. Vi på Vi har till exempel fått ställa in Litteraturbåten som är vårt största evenemang på året, jag skriver lite om våndorna kring det här. 

Denna märkliga tid påminner oss återigen om hur viktiga medier är i kristider. Låt oss hjälpas åt att komma igenom.

Denna text har tidigare publicerats på Dagens Media.

När det verkligen gäller vill ingen ha alternativa fakta

Den första nationella kris som jag upplevt som journalist var Estoniakatastrofen. Inringd som reporter till Dagbladets redaktion i Sundsvall försökte jag få en bild av vad som hade hänt.

Ett år senare skrev jag min C-uppsats på Journalistutbildningen om mediers bevakning av händelsen. Jag jämförde en kvällstidning (Aftonbladet) en riksmorgontidning (DN) och en lokaltidning (VK) och deras bevakning under två veckor från katastrofen. Jag döpte uppsatsen till ”Offren, hjältarna och syndabockarna” eftersom rapporteringen så tydligt följde det mönstret. Först offren, sedan hjältarna och sist syndabockarna. I analysen kom jag – föga överraskande – fram till att Aftonbladet längre än de andra höll fast vid det mänskliga. Starka berättelser om offer och räddningspersonal. Dagens Nyheter klev snabbast in i jakten på syndabockar och blev tidigt väldigt teknisk, med grafer över bogvisir etc. VK hamnade någonstans mitt emellan.

Sedan dess har svenska medier tyvärr fått en del övning i krisbevakning. När fredagens attack på Drottninggatan ägde rum var medierna väl rustade. Och till skillnad från Estoniabevakningen 23 år tidigare hade alla nu direktsändningar och sociala medier att ta hänsyn till. De flesta lyckades också hålla isär fakta och spekulation och var noga med att berätta när något inte var bekräftat. I den stora mängd live-sändning som producerades så blev givetvis inte allt perfekt. Något ögonvittne kanske inte skulle ha intervjuats, någon fakta inte vidarebefordrats. Men på det stora hela fungerade det.

Somliga har kritiserat att rykten om misstänkt skottlossning rapporterades vidare av medierna. Men som Thomas Mattsson sa i Medierna så måste medier rapportera när det står tio polispatruller och säkerhetsutrustad polis med dragna vapen runt Fridhemsplan även om det senare visade sig att det inte var skottlossning. Alternativet vore inte en gångbar publicistisk hållning.

När någon stor händelse inträffar är människors behov av korrekt information extra stor. Undersökningar brukar visa att vid stora nyhetshändelser vänder sig svenskarna till public service och de stora dagstidningarna för information. Jan Helin, programdirektör på SVT, berättade om fördubblad trafik till SVT:s nyhetsutbud jämfört med nivåerna under dåden i Paris, Bryssel och Berlin, som ju redan var höga.

Vid Brysselattackerna var Sveriges radio den källa som flest sökte sig till (22 procent), därefter kom Aftonbladet (12 procent) och SVT. Vid terrordåden i Paris var Aftonbladet den källa som flest sökte sig till först.

När det verkligen gäller vill ingen ha alternativa fakta.

Denna text har tidigare publicerats på http://www.resume.se/blogg/unn-edberg