Nu är det en dryg vecka kvar av insamlingen till The Blank Spot Project
Grundarna är Brit Stakston, Martin Schibbye, Magda Gad, Julia Björne, Nils Resare, David Isaksson, Mia Laurén och Anki Wood. Syftet är att finansiera utrikesjournalistik.
För att samla en miljon kronor före den 5 mars använder de crowfundingplattformen Founded by me.
Hittills har de nått halvvägs till sitt mål. Jag hoppas att de kommer ända fram. Det är viktigt med kvalificerad bevakning även från platser dit redaktioner sällan skickar journalister.
Det finns de som säger att Sverige är ett för litet land för crowdfundad journalistik. Givetvis är det lättare att samla pengar om man har ett större språkområde men jag tycker att rätt projekt bör kunna nå framgång även i lilla Sverige.
I november besökte jag tillsammans med Sveriges Tidskrifters styrelse De Correspondent i Amsterdam.
Vi träffade den tillförordnade chefredaktören Karel Smouter som bjöd på kaffe och samtal vid några second hand-soffor och ett slitet bord på redaktionens övervåning. På nedervåningen satt ett tiotal journalister tätt på rad i en öppen lokal. Ändå är de flesta av tidningens korrespondenter, som de kallar sina skribenter, frilansare.
Webbplatsen De Correspondent har användarvänlig enkel design. Sajten har inga annonser utan lever enbart på intäkter från läsarna.
För att dra igång behövde grundarna en miljon euro, vilket de nådde efter en månad när de hade 19000 ”medlemmar” som de kallar sina prenumeranter. Medlemmarna betalar 60 euro per år för kvalitetsjournalistik, men många väljer att betala mer.
Läsarna bidrar inte bara med pengar. Alla skribenter har sin egen blogg där de beskriver hur arbetet med nästa story fortskrider. I bloggen bidrar läsarna till artikeln. I De Correspondent-världen heter det inte kommentera utan bidra.
Varje skribent har ett specialområde och läsare som har kunskaper i ämnet bidrar, så klart med sitt riktiga namn och titel.
– Våra medlemmar är experter, vi skapar våra story synligt och skriver ”detta vill jag skriva om, vem vill bidra?” berättade Karel Smouter och tog ett exempel om när en skribent ville granska porrindustrin och snabbt fick många bidrag från allt från porrskådespelare till personer med förflutet inom porrindustrin vilket skapade en initierad och spännande artikel.
Varje dag publiceras en stor artikel och fyra små och redaktionen vill inte utöka antalet. Skribenterna publicerar en större artikel var tredje vecka.
I november hade De Correspondent 28 000 medlemmar.
Redaktionen utvidgar nu utbudet med böcker och event kopplade till omtalade storys. Skribenterna kan också agera konsulter inom sina specialområden.
Totalt har De Correspondent 15 anställda och 15 fasta frilansare, dessutom 30 frilansare som skriver mer sällan.
De Correspondent är ett positivt exempel för oss som tror på god journalistik i en digitaliserad värld. Att bara ta betalt av läsarna ger ett verkligt oberoende och engagemanget från läsarna gör journalistiken ännu bättre.
Jag hoppas att jag om några månader kan skriva om den svenska crowdfunding-succén Blank Spot Project. Tillsammans kan vi se till att det händer. Det går bra att bidra med allt från10 till 10 000 kronor.
Månad/februari 2015
Sorglig nedläggning av Dagbladet
I dag har jag ägnat eftermiddagen åt ett gemensamt möte med styrelserna för Norran och Västerbottens-Kuriren i Umeå i nybyggda konferensavdelningen i Väven. Precis innan vi skulle sätta oss ned för att tillsammans spana på framtidstrender och hitta möjligheter kollade jag telefonen – Dagbladet läggs ned.
Mittmedias VD Thomas Petersohn säger i Medievärlden att beslutet är tråkigt med ofrånkomligt.
Nyheten gav vårt möte en extra vikt. Det är inte ofta en dagstidning läggs ned i Sverige men vi kommer nog tyvärr att få flera sådana besked de närmaste åren. Läget är allvarligt och möten av den typen vi hade i dag är viktiga för att vi gemensamt ska hjälpa varandra att tänka nytt.
Norran och VK har ett helt annat utgångsläge än lilla Dagbladet. Norran har en hushållstäckning på 60 procent i tätorten och 69 procent i glesbygden trots ett tapp på 1000 prenumeranter förra året. VK har rekordstor räckvidd på webben. Dessutom har båda tidningarna god kassa.
Våra samtal i dag har varit kreativa och givande och alstrade många goda idéer. Men nu när mötet är slut går tankarna tillbaka till Dagbladet. Jag jobbade på Dagbladet parallellt med mina studier i Sundsvall 93-95. Ofta tog jag vägen förbi tinget efter skolan för att kolla nya åtal innan jag landade på redaktionen för att göra kvällsskiftet som reporter. Redan som 21-åring fick jag sitta nattchef ibland och var reporter och redigerare på somrarna. Det var blåljusrapportering, kommunbevakning och en hel del feature. Ett par månader före examen fick jag fast jobb.
På den tiden var Dagbladet den pigga uppstickaren. Vi var flera från journalistutbildningen på Mitthögskolan (nu Mittuniversitetet) som brukade jobba extra där. Ofta var Dagbladet före Sundsvalls Tidning med lokala nyheter. Vi hade bäst kriminalbevakning och sprang lite fortare än den stora konkurrenten.
Många Dagbladet-journalister hamnade sedan i Mälardalen: Martin Kreuger, Johan Såthe, Erik Helmerson, Karolina Anderson, Tia Jumbe, Roger Rosenlund, Markus Wilhelmsson, John Hällström, Per-Åke Hansson med flera.
Den stolta utmanaren går nu i graven. Det är sorgligt och jag lider med de 16 som nu arbetar på redaktionen.
Metro en lysande idé. Då.
Sakari Pitkänens bok ”Konsten att skaffa sig fiender över hela världen” är både en beskrivning av Metros historiska framgång och en betraktelse över dags- och gratispressen i dag. Att läsa boken ger en god inblick i tidsandan:
- Mitten av 90-tal: ett fåtal självgoda aktörer på tidningsmarknaderna, trögrörliga, initiativfattiga, utmanas av pigg uppstickare.
- Tidigt 2000-tal: fullt krig mellan gratistidningar som växer fram i rasande hastighet och den etablerade morgonpressen på de orter där Metro etablerar sig världen över.
- I dag: digitaliseringen har gjort att gratistidningarna tappar mark, Metro i Sverige satsar fullt på digitalt.
Jag rekommenderar alla att läsa boken, som är både underhållande, välskriven och faktaintensiv. Den myllrar av anekdoter och färgstarka scener. Här finns strejkande grafiker i Paris som kastade hundratusentals Metro på gatorna, interiörer från Everydays hemliga redaktion som inte ens åt lunch på stan av risken för att bli upptäckta, och grundarnas maktkamp om typsnitt som slutade dramatiskt.
Så här avslutas till exempel kapitlet ”Det stora slaget om Stockholms mäklarannonser”: ”Så här i efterhand kan man konstatera att bostadsäventyret i bästa fall gick ihop sig för Metro, blev en svidande förlust för DN och SvD och gav mäklarna lägre kostnader för marknadsföring. Och att det gick åt ganska många träd under tiden”.
När jag slår igen boken förväntar jag mig att känna viss sorgsenhet, jag som ägnade fyra av mina tidiga journalist-år på Metro. Men någonstans känner jag bara att Metros fantastiska uppgång och numera nedgång inte är så konstig. Det är få idéer som står sig över flera decennier. I en tid där den tekniska utvecklingen gör att konsumtionsbeteende och medievanor ändras allt snabbare så kanske man inte kan vänta sig att en succé ska sträcka sig över fler år än så. Särskilt inte på den snabbrörliga mediemarknaden.
Ur ”Konsten att skaffa sig fiender över hela världen” av Sakari Pitkänen.
Metro fyllde ett hål. Människor satt på tunnelbanan under i genomsnitt 20 minuter till jobbet och hade inget att göra. Metro fyllde den tidsluckan. I dag är den smarta telefonen ett mer komplett alternativ för den som vill undvika att glo på medpassagerarna eller reklamen under tunnelbanefärden. Det behov som Metro fyllde fylls nu till allt större del av annat, en liten skärva av den uppmärksamheten går också till Metros digitala innehåll. Här ett kapitel ur boken om Metro i dag.
När det gäller utdelade gratistidningar så ser lönsamheten ut att hålla i sig och fortfarande startas nya lokala gratistidningar runt om i landet (i Stockholm storsatsar Direktpress just nu med nya editioner).
I slutet av denna vecka ska jag åka norrut för styrelsemöte i Norran, lokaltidningen i Skellefteå, där jag växte upp. Även på det mötet kommer jag att tänka att tidningsföretagens roll ändras med tiden och även om en del av utvecklingen känns smärtsam nu så behöver det inte vara så dramatiskt i det långa perspektivet. Det kommer nya behov som ett lokalt medieföretag kan fylla för sina läsare och annonsörer, eller gamla behov i ny skepnad. Och vem vet, vi kanske kläcker nästa Metroidé på det där styrelsemötet.
Hårt slit och sköna människor på Metro
I kväll var det releasefest för Sakari Pitkänens ”Metro – Konsten att skaffa sig fiender över hela världen, historien om Metro”. Det väckte en del minnen. Jag kom till Metro 1996 när tidningen var ett år gammal. Jag hade kunnat börja ett år tidigare, var på intervju på Kocksgatan före starten med Martin Kreuger och Per-Åke Hansson, som jag kände från Dagbladet i Sundsvall, och grundaren Pelle Anderson. Pelle tyckte att jag var för ung.
Ett år senare var jag alltså inte längre för ung. Det var Thomas Grahl som anställde mig efter en fika på Hurtigs på Drottninggatan. Thomas gjorde säkert mycket viktigt men det jag som redigerare mest såg honom göra var att korrekturläsa tv-tablåerna varje dag. Han sa att han gjorde det för att vara en del av produktionen, men varför han just prioriterade tv-sidorna vet jag inte.
Den första tiden var rätt stökig, nästan ingen från Metros första år var kvar och fortfarande slutade folk ibland från en dag till en annan utan att man fick veta varför. (En dag hade de flyttat om bland postfacken och jag kunde inte hitta mitt, varpå Ann Olrin skämtade ”du kanske har fått sparken”)
Jag hade fullt upp med att lära mig Stockholm och försöka smälta in. Jag minns särskilt en plågsam lunch på Lilla Tokyo med Pelle och några andra i början där jag förtvivlat försökte få det att se ut som att jag hade ätit med pinnar förut.
Senare kom Sakari Pitkänen till Metro. Jag såg honom byta munktröja och jeans mot kostym i takt med att Metrosfären växte. Med Sakari hade jag mitt livs kortaste utvecklingssamtal:
Sakari: Det här går ju bra.
Jag: Ja.
Sakari: Fortsätt så.
Sakari var en mästare på att inte använda ord i onödan och ryktet säger att han tackade nej till frilansförslag på mejl med orden: ”Hej! Nej.”
Vi redigerare hamrade ihop sidor i en galen hastighet och vi blev goda vänner: Där satt Mona Johansson, Catharina Enblad (numera Nordlund), Bengt Rydsjö, Lina Tenow och många fler som kom och gick. Särskilt stressigt var det när vi hade enkelproduktion och fick lämna en extratjock tidning extra tidigt. Då brukade företaget köpa tårta. (vilket man så klart inte hann äta, man hann inte ens kissa före lämning). Vid redigerarbordet satt också ofta Eric Ljunggren som fortfarande är den enda kollega vars studentmottagning jag har varit på. Han fick sitt fasta kontrakt som studentpresent.
Så småningom blev jag redaktör för bilagan Nytt jobb, hoppade in som nyhetschef och blev ordförande i fackklubben. Som klubbordförande minns jag särskilt en löneförhandling med Robert Braunerhielm som skulle på semester och ville ha avtalet klart. Vi satt en sen kväll och lyckades till slut få lönelyft på 7 procent på redaktionen.
På många sätt var Metro den bästa skola jag kunde ha fått. Vi var alldeles för få som gjorde alldeles för mycket men det gjorde att rookies som jag kunde få ett ansvar långt utöver min erfarenhet. Ibland var det tufft – som när Metro Weekend, som Liza Marklund chefade för, lades ned och flera kolleger fick sluta (det gravölet vill nog de flesta av oss glömma, av flera skäl) – men ofta hade vi det jäkligt kul. Nyhets/nattcheferna Björn Persson, Anders Q Björkman, Eli Åhman och Mona Johansson var alla superproffs. Bildredakörerna Malin Walldorf, Torbjörn Ekebacke och Sanna Percivall likaså. Mellan varven utbytte vi ”dagens citat” på mejlen (ofta något drastiskt som stressad kollega uttalat och som inte hade lämpat sig för Resumé).
Vi expanderade över världen och var stolta över det vi byggde. När journalistprofessorn Stig Hadenius i en debattartikel påstod att vi var ett hot mot demokratin fnös vi och när en undersköterska skrev ett brev och tackade för att hon äntligen hängde med i samtalen på jobbet, hon som inte hade råd med en morgontidning, så jublade vi.
Vi gav en morgontidning till de som inte hade råd eller tradition att läsa en; till unga, människor med utländsk bakgrund, lågutbildade kvinnor och givetvis många andra också.
Jag fick aldig sparken utan när fyra år hade gått kände jag mig nöjd med min Metro-tid. Sakari blev inte förvånad när jag sa upp mig och försökte inte få mig att stanna. Fyra år var ungefär vad man orkade i det tempot och ingen förväntade sig att någon skulle vara kvar längre.
I dag – 15 år senare – har Metro Stockholm tappat sin historiska plats och uppgift. Det redaktionella innehållet görs av TT och alla jag kände har slutat. Men på nätet har Metro en position och Viralgranskaren är lysande. Tiden går. Nu ska jag läsa Sakaris bok.
Metro 1996
Jonas Bergkvist och i bakgrunden Björn Persson.
Sakari Pitkänen
Mona Johansson och Henrik Nordh.
Lina Tenow
Kammakargatan 46
Cecilia Ahlbäck, numera Jensberg
Björn Persson och Eli Åhman i bakgrunden.
Malin Walldorf, Sanna Percivall och Torbjörn Ekebacke.
Bengt Rydsjö
Ann Olrin och Sanna Perciwall
Kontexten är allt
På den digitala arenan har tidningshus och tidskrifter en hel del att fundera över när det gäller annonsering. Sanningen är att mediesajter är ganska dyra att annonsera på jämfört med banner-annonser som slumpas bort i annonsnätverk.
Vårt argument för prissättningen är att du får rätt sammanhang runt din annons, rätt kontext.
I podden Lokalen berättade Mittmedias försäljningschef i Dalarna Daniel Magnusson om sina strategier.
Han sa bland annat att lokal annonsering ger bättre betalt än annonsering på riksmarknaden.
– Man betalar inte bara för annonsytan utan också för att man får en kvalificerad kontakt med en säljare som hjälper en.
Argumenten gentemot annonsörer handlar mycket om räckvidd i det lokala området.
– Utöver räckvidden så är det ett starkt argument att vi kan placera saker i rätt kontext och i ett seriöst sammanhang. Det är ett stakt argument för annonsering i våra lokala kanaler, sa han.
Samtidigt kommer dagligen rapporter om hur varumärken vill bli sina egna mediekanaler. De vill inte längre köpa utrymme utan möta sina kunder via direktkanaler. Det är ingen slump att många av de journalister som just nu lämnar tidningarna hoppar över till content marketing-sidan. Det är här pengarna finns.
Men det finns också en mellanväg: native advertising. Vi på Finansliv har precis lanserat vårt eget native-fomat och snart kommer de första texterna synas på finansliv.se.
För oss har det varit viktigt att de annonsörer som vi erbjuder textplats i vårt flöde ligger nära våra läsares intressen. Givetvis ska native-annonserna vara väl utmärkta och har en annan bakgrundsfärg, inspirerat av Omni. Men de smälter in bättre i omgivningen än banner-annonser.
För oss som tidning är det viktigt att annonstexterna känns rätt för vår målgrupp. Att de handlar om sådant som jag genuint tror att läsarna är intresserade av. Först då fungerar de nya formaten.
Ps. I dag blev jag glad att läsa att regeringen vill ge 35 miljoner i innovationsstöd till tidningar, men jag förstår inte varför bara dagspress och inte tidskrifter ska omfattas.
Unn Edberg 