Bokmässan; Spännande samtal om betalt online

Det var en märklig känsla att sitta i Göteborgs-postens monter på Bokmässan och prata om betalväggar samtidigt som nazister bråkade med polis på gatan utanför. Mycket klokt har sagts om hur man bäst bemöter nazism och jag är övertygad om att ett viktigt vapen är att sprida och ta del av berättelser, både fiktiva och journalistiska, som ger perspektiv och vidgar världsbilden.

På så sätt är faktiskt mediernas betalväggar en del i arbetet att öka toleransen och minska rasismen. Genom betalväggar får vi tillgång till pengar som bekostar den dyra grävande och analyserande journalistiken. Men de betalande prenumeranterna gör det också möjligt för medierna att fortsätta ha ett öppet flöde av nyheter som kommer alla till gagn.

Jag medverkade i panelen tillsammans med GP:s chefredaktör Christofer Ahlqvist och Gunilla Jarlbro, medieforskare vid Lunds Universitet.

Gunilla Jarlbro varnade för att tidningarnas betalväggar skapar ett a- och ett b-lag där några blir upplysta och andra (des)informerar sig i snäva filterbubblor. Christofer Ahlqvist konstaterade att den ekonomiska verkligheten inte lämnar tidningarna något val; printprenumeranterna minskar och digitala annonskronor är färre än de som man kan få i den tryckta produkten. GP ligger i startgroparna för att införa sin betalvägg.

Själv är jag inte så orolig för att just betalväggar ska skapa större segregation. Den utvecklingen finns ändå och jag tror att vi kommer att se många nya initiativ i takt med att de traditionella mediehusen börjar ta betalt för sin digitala journalistik. Vi har ju redan sett en stor framväxt av lokalsajter inom 24journalistik-gruppen till exempel, men också enskilda initiativ som Siljan News som erbjuder annonsfinansierad journalistik som är gratis för läsarna. Den tid är över då den tryckta morgontidningen ensam skulle ta hela ansvaret för medborgarnas kunskap och insikter.

Jag hoppas också att vi kan se fler exempel av typen Blank spot, där några supporters betalar för ett medlemskap, men att journalistiken är fri att ta del av för alla. Nederländska De Correspondent har också en intressant lösning där den som betalat ett medlemskap kan dela låsta artiklar med sina vänner och att de då blir öppna.

Jag lämnar Bokmässan med dubbla känslor. Givetvis tyngd av att det finns nazister som marscherar på svenska gator och dessutom ledsen över det faktum att besöksantalet var ovanligt lågt för en Bokmässe-lördag. Samtidigt är jag glad över alla vi som var där – och på de olika alternativa Bokmässor som ordades – och bidrog till läsandet och att föra det demokratiska samtalet vidare.

Gunilla Jarlbro, Christofer Ahlqvist, Cecilia Vaccari, Unn Edberg

Annonser

Framgång för crowdfundad journalistik

Nu är det en dryg vecka kvar av insamlingen till The Blank Spot Project
Grundarna är Brit Stakston, Martin Schibbye, Magda Gad, Julia Björne, Nils Resare, David Isaksson, Mia Laurén och Anki Wood. Syftet är att finansiera utrikesjournalistik.
För att samla en miljon kronor före den 5 mars använder de crowfundingplattformen Founded by me.
Hittills har de nått halvvägs till sitt mål. Jag hoppas att de kommer ända fram. Det är viktigt med kvalificerad bevakning även från platser dit redaktioner sällan skickar journalister.
Det finns de som säger att Sverige är ett för litet land för crowdfundad journalistik. Givetvis är det lättare att samla pengar om man har ett större språkområde men jag tycker att rätt projekt bör kunna nå framgång även i lilla Sverige.
I november besökte jag tillsammans med Sveriges Tidskrifters styrelse De Correspondent i Amsterdam.
Vi träffade den tillförordnade chefredaktören Karel Smouter som bjöd på kaffe och samtal vid några second hand-soffor och ett slitet bord på redaktionens övervåning. På nedervåningen satt ett tiotal journalister tätt på rad i en öppen lokal. Ändå är de flesta av tidningens korrespondenter, som de kallar sina skribenter, frilansare.
Webbplatsen De Correspondent har användarvänlig enkel design. Sajten har inga annonser utan lever enbart på intäkter från läsarna.
För att dra igång behövde grundarna en miljon euro, vilket de nådde efter en månad när de hade 19000 ”medlemmar” som de kallar sina prenumeranter. Medlemmarna betalar 60 euro per år för kvalitetsjournalistik, men många väljer att betala mer.
Läsarna bidrar inte bara med pengar. Alla skribenter har sin egen blogg där de beskriver hur arbetet med nästa story fortskrider. I bloggen bidrar läsarna till artikeln. I De Correspondent-världen heter det inte kommentera utan bidra.
Varje skribent har ett specialområde och läsare som har kunskaper i ämnet bidrar, så klart med sitt riktiga namn och titel.
– Våra medlemmar är experter, vi skapar våra story synligt och skriver ”detta vill jag skriva om, vem vill bidra?” berättade Karel Smouter och tog ett exempel om när en skribent ville granska porrindustrin och snabbt fick många bidrag från allt från porrskådespelare till personer med förflutet inom porrindustrin vilket skapade en initierad och spännande artikel.
Varje dag publiceras en stor artikel och fyra små och redaktionen vill inte utöka antalet. Skribenterna publicerar en större artikel var tredje vecka.
I november hade De Correspondent 28 000 medlemmar.
Redaktionen utvidgar nu utbudet med böcker och event kopplade till omtalade storys. Skribenterna kan också agera konsulter inom sina specialområden.
Totalt har De Correspondent 15 anställda och 15 fasta frilansare, dessutom 30 frilansare som skriver mer sällan.
De Correspondent är ett positivt exempel för oss som tror på god journalistik i en digitaliserad värld. Att bara ta betalt av läsarna ger ett verkligt oberoende och engagemanget från läsarna gör journalistiken ännu bättre.
Jag hoppas att jag om några månader kan skriva om den svenska crowdfunding-succén Blank Spot Project. Tillsammans kan vi se till att det händer. Det går bra att bidra med allt från10 till 10 000 kronor.