Månad/januari 2015

av unnedberg

Mod viktigare än någonsin

Jag gick från Sveriges tidskrifters trendseminarium i dag med lätta steg. Det är tydligt att vi har kommit förbi fasen av dåligt självförtroende skapat av omvärldens syn på papperstidningar som något gammalt och hittat en ny styrka. Flera av talarna bekräftade det.

1. Tobias Lindberg omvärldsanalytiker på Sveriges Tidskrifter konstaterade att de tidskriftsläsarna ökar sin lästid. Han har också sett att bokförsäljningen på papper ökar igen i USA och Storbritannien, särskilt inbundna böcker. Den lugna stunden i soffhörnet värdesätts allt mer.

2. Trendanalytikern och etnologen Ida Hult har i sina livsstilsstudier sett att människor vänder sig från konsumtion av prylar till upplevelser. I den trenden har tidskriften en given roll.

3. Formgivaren Johan Blomgren (Content innovation) pekade på designtrender och lyfte fram den internationella trenden av att vara modig på omslagen. Att verkligen tro på sitt material och göra strama men inte exkluderande omslag med en tydlig huvudgrej.

4. Mikael Marklund, redaktör på Medievärlden, kom med sitt perspektiv från dagspressen med goda råd till tidskrifterna, som att involvera redaktionerna vid omorganisationer och förändringar för att behålla kreativiteten. Han noterade också att tidskrifternas läsare hålls samman av intressen snarare än geografi, vilket är starkare. Men vi kan inte slå oss till ro. Dagstidningarna kommer allt mer in på vårt område med sina helgbilagor och sitt fördjupande material.

En slutsats från seminariet är att man kan spå en god framtid för nischade tidskrifter med engagerade läsare. För att tidskrifterna ska kunna ta en stark position i det nya upplevelsesamhället krävs mod: Mod att vara smal eller välja målgrupp, mod att våga satsa på bra material även i ekonomiskt tuffa tider och mod att visa fram och vara tydlig med det material som man är mest stolt över.

Det kom 92 nya tidskrifter förra året och kommer säkert lika många det här året. Utmaningen är att möta digitaliseringen samtidigt som vi satsar på den tryckta produkten som de allra flesta av våra läsare värdesätter högst. Kanske kan det digitala bruset öka det upplevda värdet av en kompetent paketerad tidskrift om ett ämne som jag bryr mig om på riktigt.

Har vi modet så är framtiden vår!

Foto: Anette Persson

trendseminarium

IMG_0326-0

IMG_0325-0

IMG_0328-0

av unnedberg

Kan Ocast hota Kia?

Som ett led i Sveriges Tidskrifters digitala satsning har jag kallat samman ett digitalråd med de digitalt afförsutvecklingsansvariga för de stora förlagen. Tanken är att vi ska utbyta erfarenheter och se vad Sveriges tidskrifter kan göra för att hjälpa branschen i frågor som gäller digitalisering,
På senaste mötet hade vi bjudit in Eric Gisaeus från Ocast.
Ocast är en relativt ny tjänst. Sajten drog igång efter sommaren med sina första kunder. Syftet är att samla fakta om annonsering hos ”seriösa publicister” på nätet så att annonsköpare lättare kan skilja dem från ”de andra” med Eric Gisaeus ord. Med seriösa publicister menar han inte bara sådana som oss som har sajter kopplade till traditionella medier utan även exempelvis Hemnet och Familjeliv, som är några av Ocasts kunder. I dag har Ocast 150 sajter registrerade.
Trafikadatan i tjänsten hämtas direkt från Google Analytics, men inom en snar framtid kommer även andra källor att kunna användas. All annan data laddar publicisterna in själva; som målgrupp, annonspriser och format. Ocast granskar inga data, vilket kan ställa till problem med trovärdigheten om en annonsköpare använder sajten för planering av kampanjer.
Under den korta tid som tjänsten har funnits har man lyckats teckna avtal med ett antal tunga aktörer: Aller media, Egmont, Schibsted, LRF Media är några.
Många använder möjligheten att bädda in sin Ocast-sida på sin egen sajt för att få en snygg och uppdaterad sida med fakta för annonsörer.
Just det ser jag också som största möjligheten för mindre tidskrifter som har en sajt som kanske marknadsförs lite för dåligt mot annonsörer.
Om Ocast på sikt kan bli en konkurrent till Kia-index, som i dag är den etablerade sajten för trafikinformation återstår att se. Men det är ett intressant initiativ värt att följa. En ny version av sajten med ny funktionalitet kommer att lanseras i höst.

2015/01/img_0323.png

2015/01/img_0324.png

Ps. Nästa vecka är spännande. Då leder jag ett fullbokat Trendseminarium i Sveriges Tidskrifters regi och så har vi årets första styrelsemöte.

av unnedberg

Juholt: Den politiska analysen saknades

Var går gränsen mellan kritisk granskning och ett drev? Ett drev i dagligt tal är journalistik som går för långt, att rapporteringen inte står i proportion till händelsen som rapporteras. Medan en granskning av makten är nödvändig och positiv. Att definiera skillnaden kan vara viktig.

Idag hölls ett seminarium om drevjournalistik med Håkan Juholt och medieforskaren Lars Nord som Institutet för mediestudier arrangerade.

Håkan Juholt brukar inte ställa upp och prata om drevet mot honom men gjorde ett undantag denna gång eftersom det handlar om forskning. Eftersom Håkan Juholt är journalist (fortfarande medlem i Journalistförbundet) så har han stor förståelse för mediernas arbete och vill inte kritisera bevakningen. Det enda han vill kritisera är den fotograf som med teleobjektiv fotograferade honom genom köksfönstret.

– Många journalister ville hitta sin egen vinkel på jakten på Juholt, då ringer någon som vill skada honom och då tar man det. Jag kan förstå det, sa han.

Däremot var han undrande till att journalisterna inte funderade över tipsarnas motiv.

– Efter det första avslöjandet om bostaden började mina motståndare mata journalisterna med tips och idéer. Ingen av journalisterna gjorde politiska analysen: håller de på att fälla en ordförande?

Håkan Juholt uttryckte oro för att politiker blir tråkigare efter drevet mot honom.

– Det finns en risk att mitt exempel gör att politiker inte vågar vara färgstarka. Om det är politikens framtid, då kommer karismatiska personer på kanterna att bli ett svar på att det är så grått bland de etablerade politikerna.

Alla på seminariet var givetvis ense om att granskning är bra och att det är journalisters roll. Flera diskuterade frågan om ordet mediedrev snarare är något som politiker använder för att komma undan berättigad kritik. Håkan Juholt sa också: ”makten ska inte recensera drevet”.

Ingen journalist vill vara del av ett drev men många vill bidra till en berättigad granskning. Därför kan det vara klokt att forskningen definierar vad som är ett drev. Lars Nord har gjort en definition:

”En omfattande och ensidig mediebevakning av ledande medier och journalister av en person, organisation eller institution med anledning av ett normöverskridande och där förloppet är ovisst.”

Tilläggas kan att målet med drevet ofta är att någon ska avgå.

2015/01/img_0322.jpg

2015/01/img_0321.jpg

av unnedberg

Fackpressen klarar annonserna

I dag har det kommit ny statistik från Sveriges Mediebyråer. Det är Mediebyråbarometern för 2014 presenterats. Den visar att medieinvesteringarna ökade med 2,6 procent i Sverige under 2014. Den största tillväxten finns inom digitalt, men även vissa tryckta medier har klarat sig riktigt bra. Fackpress har bara minskat med 0,4 procent under 2014, ett år då vi talat mycket om det tuffa läget som tryckta tidningar har.

Intressant är också att dagspress på landsorten klarar sig betydligt bättre än dagspress i storstäder och kvällstidningar. Landsortspressen håller i stort sett medieinvesteringarna med en liten tillbakagång på 0,2 procent jämfört med 2013.

Det finns en kreativitet bland annonsavdelningarna runt om i världen. The Media Briefing beskriver hur New York Times har utvecklat sin försäljning. Det handlar om mycket om native advertising, det vill säga nya annonssamarbeten där annonserna integreras mer med det redaktionella materialet än traditionella annonser. Dessutom använder NYT sig av datadriven annonsering för att rikta annonsbudskap smart. En tredjedel av säljstyrkan har bytts ut för att förnya arbetssättet, förklarar annonsansvariga Meredith Kopit Levien för The Media Briefing.

Sveriges Tidskrifter har under två år utbildat större delen av tidskriftsbranschens annonssäljare i ett jätteprojekt finansierat av EU:s ESF-fond. Utbildningen gick ut på att se möjligheter i att sälja för alla de kanaler som tidskriftsvarumärken nu har: papper, digitalt, event med mera.

Satsningar av det här slaget behövs. När Stiftelsen för strategiskt forskning listade hur stor sannolikhet olika yrken har för att automatiseras inom 20 år uppskattades sannolikheten för försäljare vara 94 procent, alltså ett av de jobb som med störst sannolikhet automatiseras. ”Enligt branschkällor väntas 30-50 procent av annonsförsäljning ske automatiskt redan 2016.” står det i rapporten.

Jag tror att traditionell försäljning i meningen lyfta på luren och sälja ett givet utrymme absolut kan riskera automatisering. Däremot tror jag att kvalificerade säljare som förmår matcha kundens behov med det som en mediekanal kan erbjuda – som ser alla kanalerna och förstår målgrupperna – den säljaren kan omöjligt ersättas av en dator. Och när de säljarna lyckas med sitt uppdrag så behåller också tidskrifter och tidningar sina annonspengar. Det värde som skapas i den typen av strategiska annonsaffärer är stort. Här kommer tidningar att tjäna pengar under lång tid framöver.

Om vi lyckas kommer vi att få se fler glädjande rapporter som Mediebyråbarometern även i framtiden.

av unnedberg

Fruktansvärd attack mot Charlie Hebdo

Jag skulle skriva en artikel om digitalisering av finansbranschen i eftermiddag till nummer två av Finansliv. I stället fastnade jag i rapporteringen om Charlie Hebdo. Jag klickar runt för att försöka förstå. Ett attentat mot en tidskriftsredaktion. 12 döda. Fruktansvärt. Tankarna går till journalisterna på tidningen, till deras familjer. Men efter chocken kommer ilskan. Vem tror att de kan stoppa yttrandefriheten med våld? Det får aldrig lyckas!

Många fördömde snabbt dådet, politiker, publicister men även andra. Den internationella organisationen för tidningspublicister och Reportrar utan gränser  var några av många publicistorganisationer som uttalade sig.

Vi på Sveriges Tidskrifter gick under eftermiddagen ut med följande uttalande:

”Det fruktansvärda våldsdåd som har drabbat den franska satirtidskriften Charlie Hebdo i dag är en attack mot yttrandefrihet och pressfrihet.

Runt om i världen dras snaran åt kring det fria ordet; journalister fängslas, misshandlas och dödas. Varje våldshandling mot medier och enskilda journalister hotar den rätt allmänheten har till mångsidig information och kunskap. Det fria ordet och bilden utgör fundament för byggandet av fungerande samhällen. Vi får aldrig någonsin acceptera att våld stryper tillgången till journalistik.

Sveriges Tidskrifter fördömer starkt attacken på Charlie Hebdo. Vi känner stor sorg över att våra franska tidskriftskollegor utsatts för ett så grymt dåd.”

Under eftermiddagen visade många sitt stöd för Charlie Hebdo under hashtagen #jesuischarlie

Martin Aagård skriver bra på Aftonbladet Kultur om hur vi ska möta terrorn med mer tolerans och fortsätta att skratta åt de som är fyllda av hat. Lisa Irenius skriver på SVD Kultur om ”en sorgens dag för yttrandefriheten” och risken för självcensur.

Ingen kommer att hota mig för min text om digitaliseringen som jag snart ska börja skriva, det är lätt att ta pressfriheten för given. Men press- och yttrandefriheten behöver försvaras hela tiden. Den enade front som publicister visar i fördömandet av attentatet i Paris gör det tydligt att vi är många som är beredda att stå upp för det fria ordet. Det lindrar lite i smärtan.

av unnedberg

Morfar köpte en revolver

1942 köpte min morfar, Rolf Edberg, en revolver. Han var då chefredaktör för tidningen Östgöten och s-märkt riksdagsman. Han hade i flera ledare – och även i riksdagen – kritiserat transittrafiken, att tyska soldater tilläts transporteras med tåg genom Sverige och även det faktum att Sverige exporterade stora mängder järnmalm till nazi-Tyskland vilken användes i vapenindustrin. Givetvis tog han tydligt ställning mot Hitler och nazismen.

Morfar beskriver i en minnesbok som närmaste släkten fick före hans död att hans anti-tyska skriverier väckte ilska och hot. Vid ett tillfälle ombads morfar att komma förbi UD där han träffade en presschef som på uppmaning av utrikesminister Christian Günther bad honom ”dämpa sitt skrivsätt”. Han visade på en bunt ledare från Östgöten.  Men morfar konstaterar kort i sin bok att ”Jag avvisade ampert detta försök att ingripa i min integritet som publicist”.

Värre var det med hoten som riktades mot familjen av pro-tyskar i hans läsekrets. De hotfulla breven blev till slut så obehagliga att revolvern införskaffades. Dessbättre behövde han aldrig använda den.

Jag läser morfars bok igen under julledigheten och slås av likheterna, men även skillnaderna, mellan 40-talets Sverige och dagens medievärld. Nej inte skulle utrikesministern försöka ta någon chefredaktör i örat i dag, tanken är absurd, men hoten mot journalister är de samma även om de tar sig andra uttryck och inte levereras per post.

Jag tänker på intervjun med Niklas Orrenius i Resumé i december. Där han beskriver den oro han känner för att öppna mejlkorgen varje gång han bevakat Sverigedemokraterna, hur hoten han mottar ”äter sig in under skinnet”.

Utgivarna har gjort flera undersökningar av hoten mot journalister. Ansvarig utgivare på etermedier och inom tidningarna har tillfrågats och resultatet är nedslående: varannan redaktion inom etermedierna och två av fem inom dagspressen har hotats och hoten ökar.

Bilden bekräftas av Journalistförbundets undersökning där nästan fyra av tio journalister uppgav att de utsatts för kränkningar, trakasserier eller påtryckningar från sin publik det senaste året.

Riskerna med hoten är uppenbara, inte bara för den enskilde. Om journalister, av rädsla för sin egen säkerhet, inte längre skriver om känsliga ämnen; om Sverigedemokraterna, om kriminella gäng, om dåd mot moskéer, om mängder av fenomen som bör bevakas, då riskerar allmänheten att gå miste om viktig rapportering som rör vår samtid.

Nu, precis som på 40-talet, behövs den rapporteringen.

nyostgoten

Östgötens V-dagsnummer

 

av unnedberg

Nya sorters ägare

I Mediernas årskrönika sa Björn af Kleen, frilansskribent knuten till DN, att nästa år kommer att präglas av diskussioner om medieägare och oberoende journalistik.
Jag håller med honom.
Historiskt har vi kunnat lita på traditionella medieägare – som familjer och stiftelser – som har värnat den oberoende journalistiken.
I dag får vi allt fler olika medieägare. Vi har organisationerna – vissa av dem, som många fackförbund, har varit ägare länge och värnar en tradition av självständig journalistik inom vissa givna ramar – men också privata företag. Kundtidningarna blir allt mer professionella och läsvärda. Ett medieslag som många traditionella journalister tidigare såg ned på har blivit en överlevnadsmöjlighet både för förlag och enskilda journalister. Vi har sett duktiga chefredaktörer hoppa av prestigetitlar för att ge sig in i kundtidningsvärlden, som Elin af Klintberg från Plaza Magazine och Mårten Nihlén från Residence som startat ett framgångsrikt kundtidningsförlag.
Jag får som ordförande i Sveriges Tidskrifter ibland frågan om kundtidningar inte lika gärna kunde komma med i organisationen; vad gör Kupé eller Mersmak till mindre journalistiska tidningar än exempelvis Finansliv eller Veteranen?
Men så skriver Per Svensson en text av skandinavisk högerextremism för SAS-ägda tidningen Scandinavian traveller, upplagan dras in och frågan om ägande ställs på sin spets. Är det rimligt att tro att ett kommersiellt företag ska stötta självständig journalistik? Är det inte rimligare att förutsätta att företaget har ett syfte med sin utgivning som inte alls handlar om journalistik utan om att sälja flygbiljetter (eller bilar eller köttfärs eller aktiefonder…). Men, frågar sig vissa, spelar syftet någon roll om läsaren ändå får underhållning, avkoppling, läsupplevelser och information på vägen?
Jag har länge jobbat för olika fackförbunds- och organisationstidningar. I den delen av branschen är frågan om ägarna ständigt närvarande och graden av redaktionell självständighet varierar. Redaktionens utrymme är till stor del beroende av en maktbalans mellan chefredaktör och den som för tillfället är ordförande eller kanslichef. Ibland svänger pendeln åt ena hållet – som när Vision under förra året valde att inordna tidningsredaktionen under kommunikationsavdelningen och i bland åt andra – som när LO beslutade att samla ett antal tidningar i ett eget bolag LO Mediehus.
Hur pass självständig en organisationstidning är beror också på vad det står i tidningens policy, eller ägardirektiv, inom vilka ramar ska tidningen verka. Vissa saker är givna, som att fackliga tidningar i princip står bakom fackliga grundvärderingar som kollektivavtal och medbestämmande. Men sedan kan det skilja sig åt – har tidningen ett granskande uppdrag, även gentemot ägarorganisationen, eller inte? Det är enligt Journalistförbundet en nyckel för att avgöra hur pass självständig en tidning är.
När vi går in i 2015 kan vi konstatera att medieägande kommer att bli en allt mer omdiskuterat. I takt med att traditionella medier tappar en del av sin publik och sina intäkter kommer nya aktörer att komma in. Många initiativ kommer vi att välkomna – som när Handelsbanken startade en egen TV-kanal för ekonominyheter EFN – men vi kommer också att behöva granska de nya aktörerna. I EFN:s fall fick ansvarig utgivare hota att säga upp sig för att själv få bestämma om en reportertillsättning.
Ägandet och den fria journalistiken är en nyckelfråga. Kommer vi under 2015 få se fler riskkapitalbolag i vår bransch, som när Segulah köpte Mitt i-tidningarna? Kommer vi att få se fler mecenater gå in i vår sektor? Kommer organisationer och företag att knyta sina tidningar närmare sig eller släppa dem mer fria? En mångfald av ägare är bra, vi får bara lära oss att skilja på hund och katt.
av unnedberg

Många klick till läsningen

Idag har jag skapat konto på Novellix. Syftet var att läsa Björn Hedensjös ”De är vi” som jag bara tidigare har läst ett utdrag ur på Arenas sajt. Tjänsten är bra, jag blir nyfiken på flera av novellerna och fackböckerna i kortformat. Jag gillar företagets idé om att ge ut varje text i tre olika format; tryckt bok, e-bok och ljudbok. Historien är den samma men formen anpassas efter läsaren. Det känns rätt och individanpassat.

Men när jag ska betala så slås jag av hur knöligt det är. Skapa konto och lämna massa uppgifter, knappa in kreditkortsnummer, sedan logga in för att ladda ner filen. Allt detta för att köpa något för 19 kronor som jag vill läsa NU.
Jag säger inte att Novellix är krångligare än någon annan tjänst. I själva verket liknar förfarandet de flesta andras. Det är det som är problemet. Om jag har fått ett Twittertips om att läsa en text så vill jag komma åt den genast – utan krångel. Betalar gör jag gärna eftersom jag ju, till skillnad från en del andra konsumenter, vet att god journalistik kostar. Men risken är att de många klicken gör att jag tröttnar på vägen (om det nu inte råkar vara som i dag – en ledig dag).
Därför är jag väldigt nyfiken på Klarnas och DN:s gemensamma projekt som Ny Teknik skriver om här. Ett klick för att köpa tillgång till en text (eller rörligt) är visionen. Låter fantastiskt. Jag intervjuade Klarna-grundaren Sebastian Siemiatkowski för Finansliv i december och fick då klart för mig att han personligen har ett mycket stort intresse för mikrobetalningar och tror att det kommer att revolutionera konsumtionen av journalistik digitalt. Vi hoppas att han har rätt.
novellix

Formulär står mellan mig och läsningen