Crowdfundad journalistik och viljan att betala fullpris för DN

”Jag tror jag ska börja betala fullpris för Dagens Nyheter”. En bekant som inte är i mediebranschen berättar hur hon tidigare jagat låga priser, hoppat mellan Svenska Dagbladet och DN och nappat på Tidningskungens erbjudanden för att få tidningar billigt. Nu vill hon inte det mer. ”Jag vill vara med och stötta att journalistik blir av”.

Dagen efter ringer en säljare från Svenska Dagbladet och erbjuder mig fem veckors prenumeration för 50 kronor. 50 kronor för 35 dagar med tidning. Det blir 1 krona och 43 öre per ex. Man behöver inte vara mycket till tidningsekonom för att förstå att det inte går ihop.

Jag väcker frågan om att betala för journalistik av demokratiska skäl med flera i min närhet. Och märker att frågan inte upplevs som märklig. Någon drar parallellen till ekologisk mat – man betalar mer för att man vill att den ska finnas.

Brit Stakston är en av grundarna till Blank spot Project. Hon berättar här om sin syn på kvalitetsjournalistik och varför hon tror att människor vill betala för det.

Och här skriver hon i en text hos Nordicom om crowdfunding och hur den fungerar.

Blank Spot project har inspirerats mycket av holländska De Correspondent, som jag skrivit om tidigare i den här bloggen. Och här skriver De Correspondent själva om resan framåt.

Men det finns en stor skillnad mellan De Correspondent och Blank Spot Project och det är att den senare gör allt material tillgänglig för alla – både för betalande medlemmar och andra, medan De Correspondents artiklar blir tillgängliga för icke-medlemmar först om en medlem delat den med en i sociala medier.

Att stödja Blank Spot Project blir därför ännu mer altruistiskt – jag betalar inte för att jag ska få del av visst innehåll utan för att alla ska kunna ta del av det. Här blir också ett medlemskap i Blank Spot Project mer likt ett medlemskap i Rädda Barnen eller Naturskyddsföreningen; jag är med för en god sak. En form av välgörenhet (Men som jag också själv har nytta av).

Blank Spot Project grundades 2015 av åtta personer, däribland Martin Schibbye, Nils Resare och Brit Stakston. Genom en stor crowdfundingkampanj fick grundarna in 1,3 miljoner kronor och kunde starta sin sajt och lägga upp sina fem första reportage från världens vita fläckar. Sedan dess har det blivit många fler reportage och även ny finansiering. Ett medlemskap i Blank Spot Project kostar 599 kronor och vid sidan om reportagen (som alltså även icke-medlemmar får ta del av) så får medlemmar komma på träffar och möta journalisterna och även följa reportagens framväxt via slutna Facebook-grupper.

I takt med att vi allt mer hittar sätt att ta betalt för innehåll digitalt riskerar vi att förstärka de filterbubblor som redan finns, där människor informerar sig i sin egen bubbla. Alla kommer inte vara beredd att betala för kvalitetsjournalistik när gratis ”information” finns tillgängligt på annat håll. Blank Spot skapar en plattform som gör det möjligt för de som är beredda att betala för god journalistik möjlighet att se till att den även sprids till övriga.

Antalet crowdfundade journalistiska projekt har ökat kraftigt på plattformen Kickstarter visar en studie från Pew Research.

Ett exempel på en satsning som varit framgångsrik på Kickstarter är Nuba report som rapporterar från Sudan. Ett annat är Knoxville Mercury En lokal vecko-utgiven nyhetstidning i Knoxville, Tenesee som fortsätter att söka donationer med sin slogan ”independent minds support independent journalism”.

Min ovetenskapliga stickprovs-studie i bekantskapskretsen visar att betalvilja finns för journalistik som upplevs som viktig. Sedan är frågan hur representativ min bekantskapskrets är för befolkningen i stort.

 

 

Annonser

Data – mediebranschens verktyg för överlevnad?

Vad är värdet i medieföretag? Jag fick frågan i en intervju häromdagen och svarade efter några sekunders tvekan: Kunskapen om publiken.

Tidigare bestod en stor del av värdet i ett mediebolag i att man ägde en produktionsapparat, som en tryckpress eller en TV-studio med modern kamerautrustning.

I dag kan vem som helst, utan kostnad skapa en mediekanal. Jag hjälpte yngste sonen (10 år) att dra igång en youtube-kanal i veckan. Det tog ett par minuter och var gratis. Nu är han en medieaktör.

Men bara för att man har en sajt eller en youtube-kanal så är det ju verkligen inte säkert att man lyckas nå en publik. Det är här vi i de traditionella mediebolagen sitter på en guldgruva, som vi – om vi använder den rätt – kan tjäna pengar på i många år framöver. Det handlar om data och sådant vi lärt oss om våra läsare/användare/tittare/besökare.

I den internationella publicistorganisationen Fipps innovationsrapport för 2016-2017 ägnas ett långt kapitel åt data. Kapitlet inleds med meningen ”Data is the swiss army knife of publishing”. Alltså verktyget som ska lösa alla våra problem, från att ersätta en krympande annonsmarknad med nya intäkter till att utveckla engagerande innehåll och locka och behålla vår publik.

Vi har mängder med data redan i dag, det svåra är att använda den rätt. En undersökning av Forrester visar att 56 procent av alla publicister i USA har problem med att få överblick över data från flera källor, lika många är frustrerade över att datan kommer med olika mätmetoder.

Det är därför många mediehus nu satsar på att anställa experter. Moffly Medias  VD Jontathan Moffly säger i rapporten att ”A chief insight officer may be one of the tree most important people in my company of the future”.

Dagens Nyheter hålls ofta fram som ett exempel på ett svenskt medieföretag som lyckats kapitalisera på sin data. De senaste åren har tidningen framgångsrikt lyckats få läsare att registrera ett konto på sajten. Och med registrering kommer ännu mer kunskap om besökarna. DN har med hjälp av kunskapen kunnat rikta erbjudanden och sätta betalväggar vid rätt tid, med rätt budskap och med låga trösklar till betalning och fått människor att nappa på erbjudanden (ibland en månad för 1 krona, ibland en månad för 99).

Att förmå publiken att lämna ifrån sig kunskap om sig själva är en stor utmaning och något många medieföretag jobbar men, men det är inte enda sättet. Genom att sätta cookies på besökarna kan vi följa deras vidare färder på internet. Och inte nog med det. Eftersom många surfar från mobilen kan man, utan att behöva be om några uppgifter, gissa till exempel var vederbörande bor, eftersom man kan registrera i vilket område som telefonen ligger oanvänd i 8 timmar i sträck med regelbundenhet. Den kunskapen kan sedan användas till att rikta innehåll om exempelvis spännande restaurangen i nämnda stadsdel.

Men någonstans här börjar dataanvändning bli lite creepy. Det finns ju stora risker att för närgången personalisering slår tillbaka mot mediet. Vi hade ju i veckan exemplet från Facebook som råkade presentera en terapeuts kunder för varandra. Klipp från Aftonbladet-TV här.

Utmaningen för medieföretagen är inte så mycket att samla data, det gör vi redan, utan att veta vilken data som är affärskritisk och sålla fram den och sedan fatta beslut om vad vi ska göra med den.

Man kan till exempel fråga sig om klick och sidvisningar är det bästa måttet på framgång för ett visst innehåll. Chartbeats chief data scientist Josh Schwartz är citerad i Fipp-rapporten och säger ”Page views tell you whether a headline was catchy, not wheter the content was any good” och han fortsätter med att påpeka att målet inte är att jaga klick utan att skapa en växande lojal publik.

Genom att värdesätta tid som är tillbringad på sidan mer en enskilda klick får vi en bättre vy över hur engagerande vårt innehåll är.

Mic, en nyhetssajt för millennieals mäter bara delningar och media-citat och riktar särskild uppmärksamhet till mått som använd tid, scrollningsdjup och hur många läsare som börjar prenumerera efter att ha läst en enskild artikel.

De nya, djupare måtten, kan hjälpa oss att inte gå i klick-fällan och att verkligen satsa på kvalitetsjournalistik. Många undersökningar visar ju att riktigt väl genomarbetat innehåll med djup är det som vinner i längden.

Och för att verkligen förstå publiken behövs mer än att bara veta vilka ord som brukar trigga igång klick. Det gäller att förstå läsarnas vardag och livssituation. Deras bekymmer och drömmar. När vi på Chef märkte att artiklar om en ny förordning inom arbetsmiljö renderade klick gick vi på djupet för att förstå varför och vad som skapade intresset. Resultatet blev en specialsajt om ämnet och två fullsatta seminarier som berörde just den frågan. Ett halvår senare hade vi troligen inte fått samma effekt. Tajming har alltid varit viktig och nu kan rätt dataanalys hjälpa oss att hitta den.

Så, visst kan data-experten vara en nyckelperson i framtidens medieföretag, men det är först i samarbete med en kunnig redaktion som datan får sitt värde. Och när vi lärt oss använda datan rätt kommer även intäkterna, både från läsarna och annonsörerna att öka. Kunskapen om publiken blir vår armékniv i det svårgenomträngliga internet-landskapet.

Kvalitetsjournalistik som fungerar kommersiellt

 

Upp till fyra magasin som levereras i paket hem till läsarna och en digital satsning där alla magasinsvarumärken samlas i samma portal. Så arbetar det belgiska förlaget Roularta som har 2200 anställda och förra året sålde för 471 miljoner euro.

Sveriges Tidskrifters styrelse besökte förlaget och fick träffa Michael Neveja, kommunikationsdirektör samt Bert Bultinck, chefredaktör för Knack, ett veckoutgivet nyhetsmagasin.

Knack är huvudvarumärket för webbplatsen www.knack.be som är en portal där de övriga magasinstitlarna hittas i underavdelningar till exempel Sport (material knutet till magasinet Sport), Ekonomi (material knutet till magasinet Trends) och så vidare.

Detta kan tyckas märkligt i Sverige, där vi är vana vid att varje tidskriftsvarumärke från ett förlag har sin egen sajt (även om vi också har satsningar som www.livetombord.se där material från flera båttidningar utgivna av Egmont samlas).

Men det speciella med Roulartas tidskriftstitlar är att de säljs i paket. Den som är prenumerant på Knack, får även livsstilsmagasinet Weekend Knack och Knack Fokus varje vecka. Alltså tre tidningar i samma paket. 10 gånger per år får prenumeranterna också en fjärde tidning men den varierar, ibland är det hälsotidningen Bodytalk, ibland ett bilmagasin eller en boktidning kopplad till en mässa.

Alla tidningar har också en franskspråkig motsvarighet och när man går omkring på förlaget finns det en flamländsk och en fransk sida i lokalerna – i mitten sitter alla webbredaktörer oavsett språk/varumärke. Knacks franska motsvarighet heter Le Vif och Trends franska motsvarighet heter Trends Tendances. När det gäller nyhets- och affärsmagasinen är de i princip helt separata produkter med några få artiklar som översätts i varje utgåva medan Sport till 90 procent har samma material men på olika språk.

För Trends är en växande del av intäkterna events, till exempel utser de Årets Chef i olika kategorier vid en lönsam gala med intäkter från sponsorer och deltagare. Intressant är att de har gått från ett gratisevent med stort antal deltagare som enbart hade sponsorintäkter till ett betalevent med färre deltagare men där sponsorerna blir mer nöjda tack vare att målgruppen blir mer rätt. Även Trends har en extratidning – Trends style – som kommer med tio gånger per år.

Förutom sina två huvudvarumärken har förlaget en mängd andra titlar om allt från kungligheter till IT-trender.

Knack är det enda flamländska nyhetsmagasinet som finns kvar konstaterar chefredaktören Bert Bultinck. Han berättar om en tydlig satsning på kvalitetsjournalistik.

– På senare år har vi gått back to basics och satsat mer på undersökande journalistik vilket har visat sig fungera även kommersiellt. Har man rätt story så fungerar det, sa han.

Till exempel var Knack en av de publikationer som hade tillgång till Panama-dokumenten. Det fick tidskriften tack vare att de anställde en journalist som ingick i grävnätverket men som hade en betydligt mindre plattform. Han arbetade på avslöjandet i flera månader. Första numret om Panama-dokumenten, där flera kända belgiska medborgare avslöjades, dubblade försäljningen i kiosk och förlaget gladdes åt att försäljningstalen hölls uppe även i kommande utgåvor.

Satsningen på fördjupning, analys och bakgrund visar sig även i webbstrategin som är en freemium-modell; enbart allmänna nyhetsartiklar finns på den öppna webben, allt unikt material både från magasinen och webben finns bakom betalvägg. Och tröskeln är ganska hög, den billigaste online only-prenumerationen kostar 43 euro för tre månader. Det kanske kan förklara det faktum att man än så länge bara har 1000 enbart digitala prenumeranter. Men alla betalande prenumeranter från de olika tidningarna har tillgång till allt digitalt material, även det som kommer från förlagets övriga titlar. Kanske har webbstrategin bidragit till att hålla uppe upplagan på Knack, som enligt förlaget ”går mot strömmen” och lyckas hålla prenumerationsaffären uppe.

Andra smarta satsningar:

  • Förlaget bygger ett Amazon för småföretagare, en logistiklösning som små butiker kan koppla på sig mot.
  • Roularta agerar också mobiloperatör.
  • Annonsörer erbjuds annonsering på Facebook och Google som tillägg till paket de köper hos Knack.
  • Och så klart finns en content marketing-avdelning som gör kundtidningar, webbplatser, appar och sköter sociala medier-konton åt andra.

Det var inspirerande att få inblick i den belgiska tidskriftsmarknaden. Och som vanligt i dessa sammanhang konstaterade vi alla runt bordet att utmaningarna är de samma i våra olika länder, men att lösningarna kan variera beroende på lokala marknader och traditioner.

Roularta2