”Jag tror jag ska börja betala fullpris för Dagens Nyheter”. En bekant som inte är i mediebranschen berättar hur hon tidigare jagat låga priser, hoppat mellan Svenska Dagbladet och DN och nappat på Tidningskungens erbjudanden för att få tidningar billigt. Nu vill hon inte det mer. ”Jag vill vara med och stötta att journalistik blir av”.
Dagen efter ringer en säljare från Svenska Dagbladet och erbjuder mig fem veckors prenumeration för 50 kronor. 50 kronor för 35 dagar med tidning. Det blir 1 krona och 43 öre per ex. Man behöver inte vara mycket till tidningsekonom för att förstå att det inte går ihop.
Jag väcker frågan om att betala för journalistik av demokratiska skäl med flera i min närhet. Och märker att frågan inte upplevs som märklig. Någon drar parallellen till ekologisk mat – man betalar mer för att man vill att den ska finnas.
Brit Stakston är en av grundarna till Blank spot Project. Hon berättar här om sin syn på kvalitetsjournalistik och varför hon tror att människor vill betala för det.
Och här skriver hon i en text hos Nordicom om crowdfunding och hur den fungerar.
Blank Spot project har inspirerats mycket av holländska De Correspondent, som jag skrivit om tidigare i den här bloggen. Och här skriver De Correspondent själva om resan framåt.
Men det finns en stor skillnad mellan De Correspondent och Blank Spot Project och det är att den senare gör allt material tillgänglig för alla – både för betalande medlemmar och andra, medan De Correspondents artiklar blir tillgängliga för icke-medlemmar först om en medlem delat den med en i sociala medier.
Att stödja Blank Spot Project blir därför ännu mer altruistiskt – jag betalar inte för att jag ska få del av visst innehåll utan för att alla ska kunna ta del av det. Här blir också ett medlemskap i Blank Spot Project mer likt ett medlemskap i Rädda Barnen eller Naturskyddsföreningen; jag är med för en god sak. En form av välgörenhet (Men som jag också själv har nytta av).
Blank Spot Project grundades 2015 av åtta personer, däribland Martin Schibbye, Nils Resare och Brit Stakston. Genom en stor crowdfundingkampanj fick grundarna in 1,3 miljoner kronor och kunde starta sin sajt och lägga upp sina fem första reportage från världens vita fläckar. Sedan dess har det blivit många fler reportage och även ny finansiering. Ett medlemskap i Blank Spot Project kostar 599 kronor och vid sidan om reportagen (som alltså även icke-medlemmar får ta del av) så får medlemmar komma på träffar och möta journalisterna och även följa reportagens framväxt via slutna Facebook-grupper.
I takt med att vi allt mer hittar sätt att ta betalt för innehåll digitalt riskerar vi att förstärka de filterbubblor som redan finns, där människor informerar sig i sin egen bubbla. Alla kommer inte vara beredd att betala för kvalitetsjournalistik när gratis ”information” finns tillgängligt på annat håll. Blank Spot skapar en plattform som gör det möjligt för de som är beredda att betala för god journalistik möjlighet att se till att den även sprids till övriga.
Antalet crowdfundade journalistiska projekt har ökat kraftigt på plattformen Kickstarter visar en studie från Pew Research.
Ett exempel på en satsning som varit framgångsrik på Kickstarter är Nuba report som rapporterar från Sudan. Ett annat är Knoxville Mercury En lokal vecko-utgiven nyhetstidning i Knoxville, Tenesee som fortsätter att söka donationer med sin slogan ”independent minds support independent journalism”.
Min ovetenskapliga stickprovs-studie i bekantskapskretsen visar att betalvilja finns för journalistik som upplevs som viktig. Sedan är frågan hur representativ min bekantskapskrets är för befolkningen i stort.
Unn Edberg 
Utmärkta synpunkter! Men inte är det nytt att folk lever i bubblor. Förr levde de tidningsmässigt i områdesvisa bubblor. Läsarna hade en tidning i Norrköping och en annan tidning i Sundsvall. Nu vill SvD och DN inom den digitala världen skapa motsvarande bubblor. Men flertalet ungdomar ställer sig utanför de här bubblorna. Och varför skulle de gå med i en bubbla? Varför skulle en ung mänska i dagens mobila Internet önska läsa (eller betala för) sportnyheterna i DN bara för att riksdagsbevakningen är bra? Också på sportsidan kanske favoritkommentatorn för ishockey skriver i en annan tidning än favoritkommentatorn för fotboll. Den digitala bubbel-ekonomin motsvarar att jag skulle måste hålla mig bara till Marabous godis när jag cirklar i matbutiken.
Resultatet är naturligtvis att journalismen erhåller mycket mindre intäkter än den skulle göra om man kunde välja än här än där så som man gör i matbutiken med godis och mejeriprodukter. Köpa en byline för ishockey och en byline för fotboll.
Men idén med att the Milkman skall hämta husmors behov av mjölk och yoghurt i en korg varje morgon lever kvar i huvudet på tidningsfolket.
Intressant input. Ett brett utbud vinner alla på (utom möjligen vissa medieaktörer som inte är tillräckligt relevanta). Man hoppas bara att så många som möjligt tar del av det breda utbudet och inte begränsar sig till bubblor som bekräftar den egna världsbilden.
Jag tror inte att större delar av läsarna (åtminstone inte av ungdomarna) riskerar att begränsa sig i bubblor. Det enorma utbudet av kvalitetsinnehåll på allt från gratis public service till vännernas inlägg på Facebook, gör att ungdomarna fortsätter att röra sig fritt. Det är snarare tidningsägarna och de av dem beroende journalisterna som lider. På så sätt att betalmurarna och fokuseringen enbart på de stora prenumerationerna förhindrar en smidig försäljning av innehåll. Som finländare råkar jag närmast i förtjust fnitter när jag konstaterar att jag inte kan köpa Stockholms tidningar ens med kreditkort, eftersom jag varken har svenskt mobilnummer eller personnummer som avkrävs mig. Säg, är det inte ganska humoristiskt?
Ja, betallösningar där man enkelt kan köpa enstaka artiklar tror jag blir avgörande för journalistiken framöver. DN har kommit en bit på väg med samarbetet med Klarna, men det vore ju fantastiskt om vi kunde hitta en gemensam enkel lösning för att köpa medieinnehåll styckevis.
Helt sakligt, jo, att man skall kunna köpa media-innehåll styckevis, dvs som enskilda artiklar! Men inte står valet i godis- och mejeriförsäljningen bara mellan 1 kg förpackningar och enstaka praliner eller yoghurt-burkar. Utan de här branscherna, som har arbetat i hård konkurrens redan i ett sekel, säljer sina produkter i allehanda blandningar och förpackningsstorlekar. Och under olika produktnamn. Med kvaliteten garanterad av fabriken, t.ex. Marabou eller Arla. Och de säljer via olika kanaler: matbutiker, kiosker, videouthyrningsbutiker, postorder, godisautomater.
Den här kunskapen har varit grundkursltteratur i handelshögskolorna i snart 50 år. Men tidningshusen lever kvar i drömmen om att sälja 1 kg förpackningar av på fabriken färdigblandad konfekt, till kunder som de känner utan och innan.
Men det rör på sig. Den mångomtalade artikelförsäljningstjänsten Blendle utgör för sin del något som närmast kan jämföras med en godisautomat ute på sta´n. Sätt in 5 kr och plocka ut en pralin! Blendle är ett första steg på vägen, men det är redan tydligt att Blendles bidrag till tidningshusens inkomster är lika marginellt som godisautomaternas är för säg Marabou.
Det skulle vara fascinerande att se en diskussion med tidningshusens digi-försäljare och Marabous försäljningsansvariga! Kring t.ex. en amerikansk grundkurslärobok i konsumentförsäljning.
Helt sant. Det finns inte en lösning utan många och inte en paketering utan flera. Kul att du skriver om Blendle, jag skrev om dem här för ett år sen. https://unnedberg.com/2015/10/24/blendle-tar-betalt-per-artikel-och-vaxer-snabbt/