Månad/september 2018

av unnedberg

Sportsajten alla pratar om, men kan de lyckas?

Många mediespanare vänder nu blickarna mot The Athletic, en USA-baserad sportsajt  som enligt egen uppgift har lyckats få 100 000 betalande digitala prenumeranter.

The Athletic erbjuder den sportintresserade ett personaliserat urval av kvalificerad journalistik. Den som registrerar sig får välja sport, region och lag att följa. Säljargumenten är inga annonser, inga klickbeten, inga självstartande videos, men kvalitetsinnehåll.

Enligt Fipps genomgångav de mest framgångsrika medieföretagen när det kommer till digitala prenumerationer så betalar de 100 000 prenumeranter i snitt 3,99 dollar i månaden.

Det är vid siffrorna som kritiken vaknar. Visserligen har The Athletic fått 30 miljoner dollar i riskkapital. Men sajten har under sin korta levnad (grundad 2016) anställt 150 högprofilerade sportjournalister och enligt uppgift i Wall Street Journal lockat med lönelyft på 15-36 procent på skribenternas redan höga löner. Den stora frågan är; håller affärsmodellen? Har expansionstakten varit för snabb?

Sportsajten The Big Leadciterar Athletic-journalisten Richard Deitch som säger ”The whole ballgame is can we convince enough people, particularly those under the age of 40, to look at The Athletic in the same way you look at Netflix?”. The Big Lead bedömer att det behöves upp emot en halv miljon prenumeranter för att The Athletic ska bli lönsam med tanke på kostnaderna.

Vi är många inom media som inte har några 30 miljoner dollar i riskkapital men ändå gör en digital resa. Det är lätt att misströsta. Men det finns ju dessbättre olika vägar att gå. Den som har möjlighet kan, som The Athletic, bestämma sig för en stor satsning från start, göra en fläskig investering och sedan hålla tummarna för att kvalitén lockar publiken. Men vi som har en verksamhet redan, vi som på mediekonferenser kallas legacy media eller traditionella medier, vi har – om inte prenumerations- och annons-kurvorna droppar för snabbt – en intäktsbas i bolaget som gör att vi kan gå fram lite försiktigare och ta lite mindre risker. Å andra sidan kan vi riskera att bli omkörda av nya aktörer med högre tempo och riskbenägenhet.

Det svåra i vår bransch är ju just att ingen helt vet vad som fungerar och att det som fungerar för ett varumärke är dömt att misslyckas för ett annat. Allt handlar om relationen till läsarna, kvalitén i innehållet och det upplevda värdet i det som erbjuds. Sådant som är svårt bedöma och att sätta siffror på.

The Athletics snabba tillväxt imponerar. Nu återstår att se om intresset hålls vid liv så att prenumeranterna stannar och om expansionsplanerna med bevakning i fler städer – matchas av intäkterna. Hoppfullt är det ändå med den här typen av storsatsningar inom läsarfinansierad digital media.

Denna text har tidigare varit publicerad på Resumé.

av unnedberg

Hejdå, Chef! Det här har du lärt mig

Sista augusti slutade jag som vice VD på Chef efter drygt två fantastiska år. Lite tidigt kanske somliga kan tycka men så kan det gå när drömjobbet kommer förbi.

Den som jobbar på Chef får ofta höra ”det går ju så bra för er”. Så var det redan förra gången, för tio år sedan, då jag under ett par år var redaktionschef på Chef. Men till skillnad från då så krävs det nu betydligt mer för att vara framgångsrik i vår bransch.

Så vad är då framgångsfaktorerna? Givetvis är det till fördel för Chef att kunna sälja en stor upplaga till Ledarna, men majoriteten av intäkterna kommer faktiskt från annat håll. Här är de viktigaste lärdomarna som jag kommer ta med mig, och som jag tror kan vara till nytta även på andra medieföretag med printhistoria.

  1. Kulturen. Det är en sliten klyscha att kultur äter strategi till frukost, men ändå sann. Chefs publisher Cissi Elwin har lyckats skapa en mänsklig, varm och positiv arbetsplats där medarbetarna är stolta över vad de åstadkommer. Vi i ledningsgruppen konstaterade en gång i samband med en workshop hos en konsult att vi nog lider av lätt hybris. Det är inte helt fel. Ett gott självförtroende smittar av sig både internt och externt.
  2. Journalistik i kärnan av innovationen. De gånger vi verkligen har tagit in den journalistiska tonaliteten och känslan i nya digitala tjänster eller evenemang så blir det bra (motsatsen gäller när det inte har hängt med). Till exempel när nuvarande vice VD Calle Fleur innoverat webbkurser, med tydlig Chef-ton, humor och journalistisk paketering.
  3. Håll säljet nära.Nej, en säljare på stan skulle inte ha skapat de nära relationer och det återkommande engagemang från medarrangörer som Chefs event- och sponsringschef Jannica Ericsson lyckas med. En riktigt bra säljare älskar och kan det som hen säljer. Vem säljer då bättre än den som faktiskt är ansvarig? Vi fattade också beslutet att anställa våra då externa säljare med försäljningschef Beatrice Kjellegård i spetsen med bibehållen printannons-affär och utvecklad platsannonsförsäljning som resultat. Och massa andra positiva effekter.
  4. Värna hjärtat.Det är självklart men glöms ofta bort. Tidningen! Det finns ett skäl till att medievarumärken lockar besökare och sponsorer till event, att de kan sälja nya format och dra till sig annonsörer: journalistiken. Chef har lyckats vårda och utveckla tidningen vid sidan om annan affärsutveckling och digital innovation. Omgjord form, fingertoppskänsla i valet av omslagspersoner och ämnen och hög kvalitet i text och bild (redaktionschef Cecilia Norrby släpper inte igenom något slafs i språket) gör att relevans och trovärdighet hålls uppe. Om hjärtat inte slår kan benen inte springa, som Cissi brukar säga.

Det är med vemod jag lämnar alla fina kolleger på Chef. Men i morgon väntar Vi Media. Ett nytt härligt gäng, högkvalitativa tidningar (Vi och Vi Läser) och en hel del annan verksamhet som evenemang, podd och kundtidningar.

Hejdå Chef! Tack för allt du lärt mig.

Kollegerna på Chef tackade av mig.

Denna text har tidigare varit publicerad på Resumé.

av unnedberg

Fyra globala trender för digitala prenumerationer

Jag kom över en spännande rapport från Fipp – Global Digital Subscription Snapshot 2018.

I rapporten sammanställs ett antal tidningars framgångar när det gäller digitala läsarintäkter. Rapporten listar hur många betalande digitala prenumeranter de olika medierna har och redogör för snittpris för en månadsprenumeration.

Flest enbart digitala prenumeranter har i rapporten New York Times – 2,8 miljoner med ett snittpris på 8,66 dollar i månaden. Men räknar man pengar passeras NYT av både Washington Post och Financial Times som trots färre digitala prenumeranter (1, 3 miljoner respektive 720 000) tjänar mer eftersom deras snittpris ligger på 36 dollar.

Rapporten berömmer nordiska medieföretag för att ligga långt framme trots små språkområden; Aftonbladet, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet nämns från Sverige medan VG, Aftenposten, Extra bladet, Helsingin Sanomat och Zetland (digital startup) lyfts fram från våra grannländer.

Värt att notera är att det inte enbart finns nyhetsmedier på listan utan att flera magasinvarumärken finns med som Der Spiegel och så klart The Economist.

Relativt nystartade digitala titlar som exempelvis De Correspondent (60 000 prenumeranter) och The Athletic (100 000 prenumeranter) lyckas mycket bra och är i nivå med traditionella tidningsvarumärken när det gäller betalviljan.

I rapporten listas fyra nyckeltrender:

  1. Investeringarna i betalt innehåll ökar.Men det är ingen quickfix. Det krävs år av redaktionellt arbete för att förfina innehållet, djupgående analys för att förstå vad som skapar lojalitet och driver konvertering.
  2. Betalväggarna blir alltmer dynamiska och sofistikerade. Genom att lägga mer innehåll bakom betalvägg drivs intäkterna och lojaliteten upp. Data behöver användas för att göra betalväggen följsam och personaliserad.
  3. Framgången beror på lokala marknaden. För att digitala betalmodeller ska fungera krävs en välutvecklad prenumerationsmarknad. I länder där man har vant sig vid att betala för tjänster som Spotify och Netflix är steget inte långt till att betala för journalistik.
  4. Hot mot journalistiken. New York Times och Washington Post har upplevt en så kallad Trump bump, det vill säga en ökning av betalande digitala prenumeranter i samband med presidentens attacker mot media. I tider där allmänheten ser manipulerat innehåll och propaganda i sina flöden ökar viljan att få trovärdig journalistik.

I diskussionen om betalväggar kommer ofta samhällsuppdraget upp. Är det inte tidningarnas skyldighet att göra materialet tillgängligt – särskilt vid viktiga händelser? Senast i samband med sommarens bränder hördes röster som tyckte att tidningarna var oansvariga som lade brandartiklar bakom betalvägg. Den diskussionen lär fortsätta, men i Sverige får vi en allt större förståelse för att journalistik behöver kosta. Många uthålliga chefredaktörer bidrar till det genom att återkommande förklara läget för sina läsare. Intressant i detta sammanhang att DN väljer att öppna upp sin sajt inför valet. ”Demokratin behöver oberoende journalistik som är tillgänglig för många” säger chefredaktör Peter Wolodarski i den egna tidningen.

Även Wan-Ifra har kommit med en rapport om digitala prenumerationer och har tittat på vilket material som konverterar och vad som får användarna att stanna kvar. Nieman Lab sammanfattar här.