Nostalgitrippar, techutveckling och namedropping i Olle Lidboms nya bok

Medieanalytikern Olle Lidbom släpper nu sin bok 101 händelser som förändrade Mediesverige – Från Lunarstorm till #metoo. Jag har varit nyfiken på boken sedan jag först hörde talas om den.

Boken sträcker sig från 1 januari 2000 till i dag. För en som har varit med i mediebranschen hela den här tiden blir det många hågkomster och nostalgirysningar. Den gör inte anspråk på att vara heltäckande utan författaren väljer intressanta nedslag längs vägen.

Många av kapitlen kan sorteras in under följande kategorier:

Affärer Det handlar om uppköp och försäljningar, som Aller köper Hazette, Segulah köpte Mitt i, LRF Media sålde ”icke lantbruks-titlar” Storytel köpte Norstedts , Qviberg köpte Metro, Telia köpte TV4.

Personer Profiler som har fått egna rubriker är bland andra Niklas Orrenius , Annie Wegelius, Maria Borelius, Jan Helin, Amelia Adamo, Isabella Löwengrip, Ebba von Sydow, Niklas Svensson, Carina Bergfeldt och Hanna Stjärne.

Nylanseringar Exempelvis Nyheter 24, Omni, Kit, Viralgranskaren, Värvet och Newsner får alla egna avsnitt.

Teknik Skiften som när Lunarstorm ersattes av Facebook, digitalradion dog, Twitter dödade Newsmill och Apberget lades ned.

Min mest uppenbara reflektion när jag läser om de 101 händelserna är att mycket har hänt i vår bransch sedan millennieskiftet. Själv lämnade jag 2000 den då mycket lönsamma tidningen Metro, vars intäkter enbart kom från papperstidnings-annonser, för att gå till tidskriftsvärlden där jag snart började arbeta med event och digitala satsningar men först de senaste fem åren har kunnat medverka till några digitala intäkter att tala om.

Det andra jag tänker på är hur viktigt tajming är. Det finns många exempel på satsningar som kan ha varit rätt: K-world, E24, Initierat och Aftonbladets TV-satsning, men som hamnade fel i tiden. För tidiga eller för sena. Tänker på den slitna sanningen att man gärna överskattar förändringar i närtid, men underskattar effekten av dem i ett längre perspektiv.

Något som är sypmtomatiskt för 00 och 10-talet är plattformarna som gör det möjligt att bygga upp en publik vid sidan om de traditionella medierna. I boken nämns exempelvis Filip och Fredriks egen plattform, Niklas Svenssons blogg (under perioden när han var borta från Expressen), Blondinbella och Pewdiepie. Samtidigt är det fortfarande så att de flesta också behöver uppmärksamhet i traditionella medier för att bli riktigt stora.

En av snackisarna i boken är avsnittet om Hanna Stjärnes revansch och den maktkamp som enligt författaren pågick mellan henne och Cilla Benkö om VD-stolen på Sveriges Radio. Även Niklas Svenssons återkomst är snackis-material om än mer känt.

Stort plus för det detaljerade registret som hjälper läsaren att hitta till sina favoritämnen och personer.

Denna text har tidigare publicerats på Resumé.

Annonser

TU:s analysdag: Underskattar vi digitala intäkter i rapportering och prognos?

Hur räknar vi egentligen på våra intäkter? För många medieföretag har det varit en sanning att det fortfarande är papperet vi tjänar pengar på. Men allt beror på hur man räknar, säger Håkan Helander, Media 720, som nyligen pratade på TU:s analysdag.

De flesta tidningar och tidskrifter säljer paket där flera olika produkter ingår. Typiska paket är: Print och e-tidning, e-tidning och digitalt, enbart digitalt, print helg inklusive digitalt och e-tidning.

I alla kombinationer blir det viktigt att dela intäkten på de olika kanalerna som ingår i paketet när man redovisar, enligt Håkan Helander. Om vi till exempel säljer annonser så visas ju de annonserna i e-tidningen också, och intäkten ska då delas mellan papper och e-tidning (fast möjligen viktas om lite eftersom e-tidningen har kortare lästid än en papperstidning).

Om pappersprenumeranter har aktiverat sitt digitala konto – och använder det – ska intäkten delas mellan papper och digitalt.

Det är vanligt att enbart rent digitala kunder räknas som digital läsarintäkt, men när man även räknar in en andel av intäkten när det digitala ingår som en del i ett paket med print så blir det tydligt att det digitala bidrar i ännu högre grad till affären. Då kan man också lägga kostnader på rätt ställe – och se vilka produkter som är lönsamma. Och så kommer man troligen att se hur lönsam e-tidningen är medan helg-abonnemanget med print och digitalt inte kommer upp i samma marginal.

Dock tror Hålkan Helander att bara journalistik på papper och digitalt inte löser medieföretagens utmaningar. Vi måste också syssla med kringprodukter som exempelvis event, tjänster eller böcker.

Håkan Helander om paketeringar och intäktskalkyler.

Annat spännande från TU:s analysdag:

  • Bonnier News Brand studio har utvecklat ett system som utvärderar native-artiklar efter 6 olika parametrar i 64 olika kombinationer och följer hur de presterar när det gäller aktiv lästid (viktigast!) och sidvisningar, berättade Johan Wilberg. Parametrarna är fokus (produkt eller kontext), vinkel (informativ el känsla), rörligt (ja nej), artikelbild (genre, kund, proffs, ingen), röst (vem pratar i repet, tex kund case, extern expert, ingen/reportern), tillägg (lista, faktaruta). Det visar sig till exempel att rörligt inte är en så viktig framgångsfaktor som man kunde tro. Och att vilka kombinationer som är lyckosamma skiljer sig mellan DN, DI och Expressen, där till exempel känslovinklar föga överraskande funkar bättre i Expressen än hos DN och DI.
  • Li L’Estrade, innehållsutvecklingschef Mittmedia berättade om lärdomarna sedan koncernen från oktober tar betalt för alla artiklar, efter att först ha låtit dem vara öppna i en timme. Den gamla sanningen att det är unikt material som konverterar stämmer inte helt. I stället drivs köp ofta av breaking news – om tidningen är nyhetsledande, exempelvis gav stormen Alfrida massa nya betalande besökare hos Norrtelje tidning. Unikt material är dock viktigt för att minska avhopp. Livesänd sport konverterar fortfarande, men enstaka stormatcher riskerar att locka många betalande som sedan hoppar av. I stället riktar koncernen in sig på att sända hela serier.
  • Man kan konstatera att tidningsbranschen har kommit en bra bit när det gäller dataanalys – längre än tidskrifterna. Nu är utmaningen att dra rätt slutsatser av alla siffror vi samlar så att de kan omvandlas till pengar och kundupplevelser.

Denna text har tidigare publicerats på resumé

Event ett bra sätt att stärka affären – men det finns risker

I senaste avsnittet av Medierna i P1 intervjuas jag (och andra) om hur medieföretag tjänar pengar på kringverksamheter som events, resor och kurser. På Vi Media laddar vi just nu för att ta med flera tusen läsare och ett gäng författare på Litteraturbåten. Men Litteraturbåten i mars har hård konkurrens. Samma månad hittar jag en rad evenemang från medieföretag: Webbdagarna från IDG, Chefgalan från Chef, Åre Business forum från DI, Hjärnfestivalen från Modern Psykologi, Breakits Fintech, Kommunikation offentlig sektor från Resumé och så vidare.

Jag tror mycket på att utvidga tidnings- och tidskriftsvarumärken till att även omfatta sådant som händer live. Det är en naturlig fortsättning på ett journalistiskt innehåll där redaktionen har stor kompetens och det är tacksamt att medierna själva har marknadskanaler ut till de tilltänkta biljettköparna.

Men det finns tre tydliga faror.

  1. Varumärkesförvirringen. Så länge ett tidningsvarumärke håller sig inom ramen för sitt kärnområde går det bra. Men så snart idéerna går utanför finns en risk att varumärket urvattnas. En bra fråga att ställa sig är; Tycker publiken att detta är ett ämne som vi kan? Så att man inte lockas för mycket av att det finns en marknad för ämnet. (Alla tidningar kan ju inte göra GDPR-seminarier, trots att de för ett år sedan var mycket inkomstbringande).
  2. Sponsringsgråzonen. Det börjar med en roll-up och slutar på scenen. Partners, medarrangörer, sponsorer eller ”i samarbete med”. Det finns många namn för varumärken som syns i samband med mediers evenemang. Här gäller det att skilja på evenemang där sponsorn gått in med pengar och får exponering på plats (roll-up!) eller sammanhang sponsorn är med och påverkar innehållet, typ native på scen. Detta är en mycket glidande skala. En tumregel som jag håller mig till är att om publiken betalar (mycket) pengar så är sponsorer i paneler eller hela programpunkter inte så uppskattade. Är det däremot ett gratis frukostseminarium ”i samarbete med…” är toleransen från åhöraren betydligt större.
  3. Kostnadsslukhålet. Evenemang drar kostnader. Jag har själv varit med om att dra igång ambitiösa event som gett fina intäkter, men när kostnaderna – alltså även arbetstid hos anställd personal – räknas med så går det i bästa fall runt. Man kan vilja göra eventen ändå, men då måste man veta varför (stärka varumärke, öka lojalitet med läsare etc). Annars riskerar värdefull tid och kraft gå till något som inte stärker kassan.

En framgångsfaktor tror jag är att satsa på få men stora evenemang. Det tar ett tag att bygga upp ett evenemang. Att låta samma event återkomma år efter år ger det chansen att växa sig stort. Det gör det också lättare att  hålla kostnader nere och dra in intäkter när publik och sponsorer ser fram emot nästa år (förutsatt att man levererar). Är man inom b2b är kurser och seminarier bra eftersom pengar finns i företagens kompetensutvecklings-budgetar.

Och till sist en självklarhet: Det måste vara bra. Tiden är förbi när man kunde vara lite charmigt slarvig i eventproduktionen. Konkurrensen är så hård att spets i ämnet och tajt scenproduktion är ett måste.

Artisten Emil Jensen på Vi-event.

Denna text har tidigare publicerats på Resumé.

Tre intäktsben och perfekt tajming bygger uppstickaren Agfo

Det är så skönt att få bevis på att det fortfarande går att bygga nya medievarumärken. Många av de nya sajter som dyker upp gör det inom ett nischat område. Jag bokade in en frukost med Lovisa Madås på Agfosom är ett bra exempel på en ny medieplattform som hittat sin publik och flera intressanta intäktsben att stå på.

Agfo verkar självständigt inom LRF Media och bevakar framtidens matsystem med hållbarhet, innovationer och ny teknik i fokus. Målgrupp är matsystemets aktörer; entreprenörer, investerare, lantbrukare, forskare, konsumenter och dagligvaruhandeln.

Idén kläckte Lovisa Madås i maj 2017 och redan i juni – innan det ens fanns någon produkt – gick hon ut med ett pressmeddelande för att testa intresset. Det visade sig att hon hamnat helt rätt i tiden. Ny teknik och radikala innovationer har nått hela matsystemet – från produktion till förädling och distribution, och det finns ett sug både från den traditionella branschen och den nya uppstickarna att följa utvecklingen.

– Vi hjälper branschen genom att vara peppande men samtidigt sunt skeptiska till nya idéer. Vi ser till helheten; ekonomi, energi, hållbarhet, säger Lovisa Madås.

Lovisa Madås, Agfo

Teamet bakom Agfo är litet. Förutom grundarna Lovisa Madås och Frida Jonson, som jobbar med affärsutveckling, sälj och skrivande, består redaktionen av två journalister med kunskaper inom lantbruk, agronomi och ekonomi.

Centralt i erbjudandet är Agfo weekly – ett nyhetsbrev med trendspaningar som kommer varje fredag. I dag läser cirka 6000 personer brevet. Det finns också en sajt, men det är inte sidvisningar som är det intressanta – det finns inga displayannonser – utan att nå rätt personer. Affären står på tre ben:

  1. Medieaffären. Här finns intäkter från nativeannonsering och partnerskap från Agfo Talks, en serie frukostmöten, där Agfo samlar sina läsare utan kostnad och modererar intressanta paneler inom sina ämnesområden.  Det finns också seminarier som produceras på uppdrag av sponsorer, viket skiljer sig från de rent journalistiska Agfo talks där parters får finnas med men inte i paneler. Bland kunderna finns både branschnära varumärken som Lantmännen, SLU och Livsmedelsacceleratorn, och andra intressenter som exempelvis immaterialrättsbyrån Brann.
  2. Fördjupad kunskap. I kraft av att redaktionen på kort tid lyckats positionera sig som expert på området kan Agfo sälja tjänster som att leda workshops eller hålla föreläsningar.
  3. Data och analys. Redan från starten började redaktionen samla kunskap om aktörerna i det nya matsystemet i en databas. Det är både de nya företagen inom agech och foodtech men också alla stödsystem runt, som inkubatorer, riskkapitalister och nätverk. Denna kunskap blir nu till rapporter och analyser och bredare researchuppdrag. Det finns också en ny idé, Agfo Growth, vars syfte är att koppla ihop den mer etablerade branschen med de nya uppstickarna.

Hittills står medieaffären och kunskapsbenet för lika stor andel av intäkten men Agfo tror att analysbenet kommer att få störst tillväxt framöver.

Agfo bygger på enkla och billiga tekniska lösningar. Databasen ligger i Google sheet, sajten i WordPress och nyhetsbrevet i Mailchimp. Utvecklingen har skett agilt med tester och justeringar längs vägen.

Det är intressant att se hur en liten redaktion med små medel så snabbt lyckas bygga en stor engagerad publik. Än så länge går Agfo inte med vinst, utan har LRF Media i ryggen, men resultatet förbättras hela tiden. En fördel med att vara intraprenör är att Agfo kan få stöd av utvecklingsteamet på LRF Media och också med hjälp av gästkrönikor ta del av räckvidden hos Lantmannen och ATL.

Exemplet Agfo visar på några spännande framgångsfaktorer. En är tajmingen – att Agfo startade precis när digitalisering och hållbarhet tog fart inom matsystemet. En annan grundarnas personliga engagemang kring klimat- och hållbarhetsfrågor, och kunskap om ämnena. En tredje är tydligheten i en nisch som ingen annan tagit. Tillräckligt snävt för att bli spetsigt men ändå en nisch som är så stor att det finns pengar att hämta.

– Det är en fördel att det är nischat område som behöver öka innovationstakten och öka dialogen. Techmänniskorna måste förstå jordbruket och tvärtom. Vår mission är att knyta ihop matsystemet, säger Lovisa Madås.

När jag vill ta en bild är Lovias Madås snabb med att ta fram sin Agfo-påse för att få med loggan. En marknadsföringsstrategi har varit att redaktionsmedlemmarna alltid har på sina Agfo-t-shirts i branschsammanhang eller när de hamnar på bild. Ett enkelt sätt att sprida ett varumärke utan budget.

Denna text har tidigare publicerats på Resumé.

Google home på svenska skapar möjligheter men hur kan medier få betalt i voice-världen?

Nu har jag äntligen blivit en lycklig ägare av en smart högtalare. Google Home flyttade hem till oss i veckan och även om hen inte kan så mycket än så finns något fascinerande med röst-revolutionen.

Jag var tidigare i veckan på ett seminarium hos den nystartade vocie design-byrån Talking to me som specialiserar sig enbart på att utveckla rösttjänster. Mattias Falkendal, en av byråns grundare pratade om den tredje internetåldern, där den första skulle vara hemsidornas tid, den andra sociala medier-revolutionen och nu röst kopplat till AI.

I USA har ju Amazons Alexa slagit stort med Google Home som tvåa. I Sverige hann Google först med en version som pratar svenska men man tror att Amazon kommer att släppa sin svenska version under våren.

Min lilla högtalare är som sagt ganska begränsad – hittills har jag använt Spotify, nyheter, väder, kalender och rena sökningar – men jag kan verkligen se potentialen. I dag finns en handfull svenska medier representerade i Google Assistant. Jag kan få nyheter från Aftonbladet, DN, DI, Expressen, Helsingborgs dagblad, SR, Omni eller Sydsvenskan.

Övriga varumärken som har varit snabba ut med att utveckla appar eller skills för Google Assistant är ICA, SJ, Postnord och HM. Spotify, Youtube och Netflix finns givetvis också representerade i den svenska versionen.

Utvecklingen mot mer röststyrd internetanvändning drivs av att ai börjar fungera allt bättre, att våra hem får allt fler smarta prylar och även av den skärmtrötthet som många känner.

Det fina är att man inte behöver lära sig någon ny teknik för att kunna använda sin högtalare. Alla kan ju redan prata. Dessutom kan man ta del av innehåll vid tillfällen då man har händer och ögon upptagna med annat, som när man kör bil eller lagar mat.

Men frågan är vad det här betyder för medievarumärken. När jag ber min Google Home om nyheterna kommer nästan alltid SR först, förmodligen för att de uppdaterar oftast och därför väljs som senaste nytt. Om jag skulle vilja ha Aftonbladet i stället får jag uttryckligen säga att jag vill prata med Aftonbladet. Den här logiken gynnar starka varumärken. Om till exempel en mindre tidskrift ska lansera innehåll till Google Assistant eller motsvarande tjänster behöver det förmodligen följas av en rejäl kampanj så att rätt målgrupp säger: Hej Google jag vill prata med Jaktmarker och fiskevatten.

Nästa stora fråga är hur vi ska få betalt. Det finns i Googles variant ingen möjlighet för betalvägg medan Amazon har stöd för köp i app. Men hur tidningarna ska kunna ta sina premiumprenumerationer ut i ljud är en knepig fråga. Det finns försök i USA men det har inte slagit igenom. Inte heller finns utrymme för annonsering i de tidigare varianterna. Sponsrade samarbeten kanske kan fungerar men risken är att publiken i den här miljön snabbt skulle tröttna på den typen av budskap och utropa Ok Google: Stopp!

En annan farhåga är att Google, på bekant vis, snart kommer att försöka få innehållsleverantörerna att sponsra sitt innehåll för att komma högre upp i söklistan – precis som på webben. Då skulle ett medieföretag kunna köpa sig till platsen som svarar på frågan ”Ge mig nyheter”. Och det är inte säkert att den nyhetsleverantören blir den mest relevanta.

Reuters institue of journalist har gjort en rapportom voice för nyhetsmedier, som ger en bra bakgrund men konstaterar att vi är tidigt i utvecklingen och det är mycket vi inte vet.

Byrån Talking to me, som förutom Mattias Falkendal, drivs av Söderhavets Erik Lidsheim och voice-designern Kajsa Tretow hade några tips för den som vill skapa en tjänst till Google Home:

  1. Du måste ha en ljudvarumärke. Översätter varumärket till voiceprinciper och hitta din tone of conversation. Skapa ett ljudbibliotek som är varumärkesunikt.
  2. Kan du förenkla något för användaren? I vilka situationer skulle man behöva tjänsten, hur krångligt skulle det vara att göra i telefonen?
  3. Tänk på dialogen. Det finns höga förväntningar från användaren eftersom vi alla kan röst.
  4. Utveckla en bra voice ux. Du behöver vara en blandning av manusförfattare och ux-designer så att du guidar användaren på rätt sätt. Psykologi är viktigt.

Erik Lidsheim ser möjligheter inom voice, inte minst för ljudmedier.

– Högtalare är ju röst och ljud, så mediaaktörer som kan leverera innehåll och funktioner som är ”voice-first” har ett försprång. Medan hörlursrevolutionen flyttade konsumtionen från linjär radio till Spotify och podcasts, så visar ny forskning att användarna än så länge främst använder sina smarta högtalare för att styra linjär radio igen, säger han.

 

Dessutom: Vi på Vi Media hade besök i veckan av Patrik Syk från Aftonbladet Labs. Han berättade hur Aftonbladet jobbar med material till Google Assistant. Till exempel hur ingresser behöver skrivas om för att bli begripliga i ljud. Även han förutspådde en exponentiell tillväxt av röstkommunikation i Sverige. Och såg även stor potential i podcasts nu när ljud blir ännu mer lättillgängligt.

Denna text har tidigare publicerats på Resumé.

 

Hemligheten bakom framgångsrik innovation

På onsdag är det dags för den årliga Tidskriftsgalan. En ny priskategori är årets innovation, som fick mängder av inskickade bidrag. De som lyckades ta sig hela vägen till nominering var Baaam & SvD:s samarbete kring valet, Breakits influencergranskning, Kommunalarbetarens Novellbok ”Det här får de inte på banken” och Tidningen Lantmannens tävling Maltkornsmästaren.

Även i andra kategorier märks tidskriftsbranschens innovationskraft. I kategorin årets utvecklare lyfter juryn fram Chefs webbkurser, Filter och Offsides nya gränssnittsom återskapar magasinskänsla digitalt, Kit Story enginesom gjort en produkt för andra av sin egen redaktionella videoutveckling och Agfo, nytt varumärke för jordbrukssektorn och matproducenter som skapats inom LRF Media.

Vad är det som gör att vissa företag lyckas bättre med innovation än andra? Jag har i höst läst två Chefboken(sammanfattningar av managementlitteratur) på ämnet. Den första ”Högpresterande innovationsteam – steg för steg” av Mikael Johnsson skriver om teams utvecklingsfaser och vilket ledarskap som behövs för att en organisation ska skapa rätt innovation. En viktig faktor är att hitta balansen mellan förbättring av det gamla och utveckling av det som är helt nytt. Enligt Mikael Johnsson ska fördelningen se ut så här:

70 procent av den tid vi lägger vara förbättringar av den befintliga produkten. Detta görs i vardagen.

20 procent ska vara större kliv, utvecklingsprojekt som ligger vid sidan om vardagsförbättring men inte ruskar om hela affären.

10 procent ska vara radikal innovation, utveckling helt nya produkter och modeller, som i samspel med användarna tas till marknaden. Detta är riskprojekt men som kan ge framtidens stora intäkter.

Den andra Chefboken är ”Digital Transformation – strategier för affärsutveckling” av Patrik Widlund som är känd för tidskriftsbranschen efter sina år på Forma, LRF Media och IDG.

Han skriver om att flytta fokus från produkten till kunden. Inte minst vi i tidskriftsbranschen behöver bli bättre på att tänka på kundens behov i stället för att fundera på hur traditionella produkter kan förändras och bli digitala. Ett framgångsrikt innovationsledarskap bygger enligt honom på fokus, flexibilitet och snabbhet. Om organisationen har fokus på målet så behöver inte chefen styra i detaljer vilket gör att medarbetarna kan bli flexibla att hitta lösningar som når målet. Därigenom når man snabbhet.

Han har också en nyttig checklista som kan hjälpa organisationer att välja och välja bort spår för innovation. Tipset är att svara på dessa frågor om innovationen innan man drar igång:

  • Vilka problem löser vi?
  • Vilka behov tillfredsställer vi?
  • Vilken befintlig produkt ersätts?
  • Ligger det inom vår kärnkompetens?
  • Inom ramen för vår vision och mission?
  • Är målgruppen tillräckligt stor?
  • I linje med trender och förväntningar?
  • Hur snabbt kan den testas?
  • Vad krävs för att testa om den efterfrågas av marknaden?

Kanske har alla nominerade på onsdagens gala tänkt på allt detta. Kanske har de utan någon teori bakom lyckats skapa ett bra innovationsklimat. Oavsett önskar jag alla lycka till och ser fram emot en intressant Tidskriftsdag och en spännande prisutdelning.

Denna text har tidigare varit publicerad på Resumé.

Sportsajten alla pratar om, men kan de lyckas?

Många mediespanare vänder nu blickarna mot The Athletic, en USA-baserad sportsajt  som enligt egen uppgift har lyckats få 100 000 betalande digitala prenumeranter.

The Athletic erbjuder den sportintresserade ett personaliserat urval av kvalificerad journalistik. Den som registrerar sig får välja sport, region och lag att följa. Säljargumenten är inga annonser, inga klickbeten, inga självstartande videos, men kvalitetsinnehåll.

Enligt Fipps genomgångav de mest framgångsrika medieföretagen när det kommer till digitala prenumerationer så betalar de 100 000 prenumeranter i snitt 3,99 dollar i månaden.

Det är vid siffrorna som kritiken vaknar. Visserligen har The Athletic fått 30 miljoner dollar i riskkapital. Men sajten har under sin korta levnad (grundad 2016) anställt 150 högprofilerade sportjournalister och enligt uppgift i Wall Street Journal lockat med lönelyft på 15-36 procent på skribenternas redan höga löner. Den stora frågan är; håller affärsmodellen? Har expansionstakten varit för snabb?

Sportsajten The Big Leadciterar Athletic-journalisten Richard Deitch som säger ”The whole ballgame is can we convince enough people, particularly those under the age of 40, to look at The Athletic in the same way you look at Netflix?”. The Big Lead bedömer att det behöves upp emot en halv miljon prenumeranter för att The Athletic ska bli lönsam med tanke på kostnaderna.

Vi är många inom media som inte har några 30 miljoner dollar i riskkapital men ändå gör en digital resa. Det är lätt att misströsta. Men det finns ju dessbättre olika vägar att gå. Den som har möjlighet kan, som The Athletic, bestämma sig för en stor satsning från start, göra en fläskig investering och sedan hålla tummarna för att kvalitén lockar publiken. Men vi som har en verksamhet redan, vi som på mediekonferenser kallas legacy media eller traditionella medier, vi har – om inte prenumerations- och annons-kurvorna droppar för snabbt – en intäktsbas i bolaget som gör att vi kan gå fram lite försiktigare och ta lite mindre risker. Å andra sidan kan vi riskera att bli omkörda av nya aktörer med högre tempo och riskbenägenhet.

Det svåra i vår bransch är ju just att ingen helt vet vad som fungerar och att det som fungerar för ett varumärke är dömt att misslyckas för ett annat. Allt handlar om relationen till läsarna, kvalitén i innehållet och det upplevda värdet i det som erbjuds. Sådant som är svårt bedöma och att sätta siffror på.

The Athletics snabba tillväxt imponerar. Nu återstår att se om intresset hålls vid liv så att prenumeranterna stannar och om expansionsplanerna med bevakning i fler städer – matchas av intäkterna. Hoppfullt är det ändå med den här typen av storsatsningar inom läsarfinansierad digital media.

Denna text har tidigare varit publicerad på Resumé.