När branschångesten slår till. Hur ska vi behålla hoppet när alla siffror pekar nedåt?

Det har varit svårt att skriva den här bloggposten. Den kommer att handla om branschångesten, min och andras. Men i slutet – om du orkar till dess – kommer några försiktigt positiva rader.

Jag brinner för journalistiken och har ägnat många år åt att bevaka och skriva om olika affärsmöjligheter som kan hjälpa medierna att klara den digitala transformationen och vara relevant i en ny tid. Jag har lyft exempel och spridit tips från de som har lyckats. Jag vill göra vad jag kan när det gäller att skapa nätverk och sprida kunskap.

Samtidigt har jag blivit allt mer medveten om att det som ser ut som framgångar ofta är begränsade sådana. Någon har lyckats med event, någon annan med native, en tredje med en smart tjänst. Men ingen svensk medieaktör har ännu lyckats ersätta de vikande pappersintäkterna med digitala intäkter mer än på marginalen. Även de framgångsrika dagstidningarna får fortfarande en stor del av intäkterna från en krympande pappersaffär.

De förlag som lyfts fram tjänar ofta pengar på något annat än publicistiken. Det är kurser, lotter, e-handel, tjänster…

Kringaffärer i all ära. De behöver vi, men de består av sådant som andra ofta kan göra lika bra eller bättre (även om vi har en fördel av att ha direktkanaler till marknaden). Det är skillnad med journalistiken. Den vi kan bäst och det är bara vi i mediebranschen som står för den. Jag har lunchat med flera spännande människor i början av året, exempelvis Björn Lorentzi på Media 720, konsulten Anders Malmsten, Erik Lidsheim, voice design-byrån Talking to me, redaktören Eva Schoultz fd Polistidningen (ingen av dem ska dock ställas till svars för mina slutsatser). Vi har samtalat om affärsmodeller och innehåll och försökt blicka framåt. Så hur mår vår bransch om vi bara tittar på vår kärna – publicistiken? Bortsett från små ljusglimtar så är det faktiskt rätt mörkt.

Här är mina spaningar:

  • De förlag som är framgångsrikast i dag är de som lyckats skära kostnader mest effektivt. Men var är de om 5-10 år; Vad händer på sikt när leveransen till läsarna blir både sämre och dyrare?
  • Konsolideringen har bara påbörjats. Det går inte att driva en enskild dagstidning längre (jag har precis avslutat mitt styrelseuppdrag i Norran sedan vi fattat beslut att gå in i NTM-koncernen). Teknikinvesteringar är för dyra och de globala konkurrenterna för starka. Om inte alltför länge ser jag framför mig två, eller max tre dagstidningskoncerner i Sverige, något längre fram samma antal i Norden. Samma sak när det gäller tidskrifterna. Sammanslagningen av Bonnier magazines och brands med Bonnier news är bara ett exempel på den vägen. Bonniers köp av Dagens Samhälles ett annat. Få – om några – tidskrifter kommer att klara sig utan starka koncerner eller organisationer i ryggen.
  • Inte ens små nystartade digitala initiativ, utan stora kostnadsmassor, klarar sig särskilt bra. Räckvidder finns, men lönsamhet? Frågan är vilken betalningsvilja som egentligen finns för journalistik. Vi har aldrig betalat mer för media (streamad TV, Spotify, ljudböcker, mobilabonnemang mm) men de flesta tjänster handlar inte om journalistik.
  • Ändringarna i konsumtionsmönster är så genomgripande och snabba att det är svårt att navigera tillräckligt snabbt och kraftfullt. Människor blir mindre lojala med varumärken och lever i sociala medier-flöden, där innehållsleverantörer inte har kontrollen. Dessutom har annonsörer sina egna kanaler till kunderna vilket gör medier mindre viktiga som bärare av annonsbudskap. Mot Google och Facebooks databaser och algoritmer står sig publicisternas digitala annonserbjudanden ofta slätt.
  • Vårt lilla språkområde gör det svårt att bygga en stor publik inom nischer. Allt fler söker sig till engelskspråkiga källor.

Ångesten uppstår när jag inser hur skört det är och hur viktigt att vi ändå håller modet uppe. För vad händer med demokratin när tidningar läggs ned? Med samhällsutveckling och granskning? Jag famlar efter en strimma hopp och hittar ändå något.

Det här talar för att det kan gå:

  1. Intresserad publik. Jag har hört Martin Jönsson på DN säga att allt fler nya prenumeranter anger som skäl att ”Det ingår i att vara en god medborgare att betala för journalistik”. Att göra publiken delaktig kan göra den än mer lojal. Många tidningar har ju sedan tidigare en krets av fans.
  2. Duktiga journalister. Människorna som arbetar i den här branschen är överlevare. Jag vill påstå att ingen annan bransch har samma koncentration av kreativa, innovativa och kunniga medarbetare som hela tiden vässar leveransen.
  3. Uthålliga ägare. Det finns ägare som är beredda att satsa. Organisationer och enskilda med ekonomiska muskler och hjärta för journalistik.

Gott nytt 2020. Nu kör vi!

Den här texten har tidigare publicerats på Dagens Media.

En kommentar

  1. Nu förstår jag Dig inte riktigt Unn. Du är en av de få mediaproffs i Sverige som både följer med vad som händer och tänker kreativt. Men inte ser Du väl i princip något ont för JOURNALISTIKEN i att branschen krymper, som tidigare säg bank-branschen då den automatiserats.

    Gårdagens papperstidningar har varit nyhetslakan med ett mindre inslag av JOURNALISTIK. Det mesta har varit ett övrigt läspaket omfattande telegramnyheter, copypaste och spaltfyllnad.

    På vilket sätt skulle JOURNALISTIKEN, det unika skrivandet, lida av att genom digitaliseringen telegramnyheterna blivit gratisvara och copypasten helt förlorat sitt värde? Spaltfyllnaden (tävlingar, standardreportage osv) finns det för sin del lika mycket av nu som tidigare, fastän det inte är via tidningarna läsarna behöver hämta den.

    Om någon tror att JOURNALISTIKEN inte klarar sig utan att åka snålskjuts på det andra materialet och på gårdagens reklamintäkter, så är väl uppgiften att organisera JOURNALISTIKENS affär på nytt.

    En god vän till mig säger att eftersom journalisterna är landets bäst bildade yrkeskår, så hittar de nog lösningar när de börjar bry sig. (I bankbranschen löste sig problemet med att de friställda tjänstemännen med sin erfarenhet snabbt fick jobb i andra branscher.)

    Det var ju inte heller så att JOURNALISTIKEN i den gamla världen nådde ut till bredare skaror av läsare. I min omgivning läste folk till största delen tidningen bakfram – serierna, familjeannonserna och sport. En mindre del läste JOURNALISTISKA texter om lokalpolitik, kometer och nya traktormodeller. En blygsam minoritet läste bokrecensioner och ledarsidan.

    Vad är problemet, annat än att allmänhetens övning i läsfärdighet kanske minskar?

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s