Ny rapport: svenskar beredda att betala för att slippa reklam

Svenskar tror att robotar kan skriva journalistik. Det framkommer i en rapport som Ericsson och Hill+Knowlton presenterade i Almedalen. Totalt hade Kantar Sifo tillfrågat 4000 personer i fyra länder – Sverige, USA, Sydkorea och Brazilien.

På frågan om man tror robotar kan ersätta journalister tror 81 procent av sydkoreanerna att robotar kan skriva några eller de flesta artiklarna. Fullt så positiva är inte svenskar eller amerikaner där ungefär hälften tror det.

Samma mönster återkommer på frågan om man vill att algoritmer ska välja ut vilka nyheter man kommer läsa. 83 procent i Sydkorea och 49 procent i Sverige tror det. (Brasilien 72 procent och USA 46 procent).

Båda utvecklingarna är ganska givna och redan i dag styr algoritmer en stor del av nyhetskonsumtionen, exempelvis via Facebook. I princip alla mediehus tittar också på lösningar för smart personalisering av flödet. Robotjournalistik används hittills främst för sportresultat och ekonomisk rapportering men kommer utvecklas till fler områden.

Fler intressanta fakta ur rapporten:

Svenskar kan tänka sig att betala för innehåll i följande situationer:

  • För att undvika reklam (48 procent)
  • För att få trovärdigt innehåll (38 procent)
  • Om mängden gratis innehåll minskar (19 procent)
  • Om man inte kan få tillgång till innehåll om sina intresseområden (10 procent)

Amerikaner är mindre benägna att betala för innehåll än svenskar. I Sverige säger en knapp tredjedel att de inte betalar för något digitalt innehåll alls.

Det som är intressant med den här studien är att det är så pass stor skillnad i svaren mellan de olika länderna/kontinenterna. Visst har vi alla samma utmaning i digitaliseringen men lösningarna behöver nog vara olika beroende på vilken marknad vi verkar på.

Här en bild över vilken sorts innehåll man betalar för i dag.

De 10 procent av svenskarna som betalar för nyheter bör kunna bli betydligt fler de närmaste åren med tanke på de stora satsningarna som dagstidningarna gör på betallösningar. En kommentar kring att bara 3 procent betalar för något jobbrelaterat; Frågan gäller den privata plånboken, men nästan allt jobbrelaterat content betalas ju av arbetsgivaren, så detta betyder inte att publicister med digitalt b2b-material har svårare att få betalt. Jag tror att jobb-relaterat innehåll har bättre utsikter än mycket annat framöver.

I övrigt: Medieseminarierna i Almedalen handlade mycket om förtroendet för medierna och fake news. Jag tog med mig en poäng från Sofia Wadensjö Karén, publisher Vi och ordförande i Utgivarna, som på ett seminarium arrangerat av Sveriges Tidskrifter slog fast att det kanske räcker nu med inåtvänt prat om hur förtroendet för medierna viker och att vi i stället borde fokusera på att göra riktigt bra journalistik. ”Show don´t tell” var hennes absoluta rekommendation till branschen.

Dessutom lyssnade jag på ett par intressanta seminarier om organisationspress och dessa tidningars viktiga funktion i medielandskapet. Många av dessa redaktioner står för specialistkompetens som inte finns i de allmänna medierna.

Denna text har tidigare varit publicerad på Resumé

Annonser

Sajten som blev en motvikt till nyhetshetsen

”News are overlooking systemic changes”, ska grundarna till nederländska De Correspondent ha sagt. Det tog personerna bakom danska Zetland.dk  fasta på när de skapade sin sajt.

Jag hörde Jakob Moll från Zetland prata på Nordic Media Insights och blev inspirerad av det han berättade.

Sajtan startades för 6 år sedan och har 5700 betalande prenumeranter (erbjudandet är 99 kronor i månaden) samt 7200 medlemmar. 2/3 av prenumeranterna är under 45 år, en siffra som många nyhetsmedier bara kan drömma om.

Utgångspunkten för Zetland var alltså att man ville skapa en aktualitets-tjänst som inte hakar på det dagliga nyhetsflödet utan bidrar med något annat.

”Nyheter ökar inte förståelsen. Om man bara ser nyheter så ser man världen som farlig. Efter ett tag klarar användarna inte mer information. Samhället får demens. Vi har samma diskussion om och om igen med ett minnesspann på 8 dagar. Vi som jobbar i branschen överdriver värdet, både för demokratin och för våra affärer, av nyheter eftersom vi älskar det så mycket”, sa Jakob Moll, som hävdar att sammanhangen och den de långsamma utvecklingarna helt missas av de stora nyhetsmedierna.

I stället skriver Zetland en artikel om dagen, som fördjupar och analyserar något skeende. Löftet är att aldrig slösa med användarens tid. Det har gjort Zetland till den största digitalfödda b2c-startupen i Norden.

Jakob Moll på Zetland om varför nyheter inte hjälper förståelsen.

 

Här är Jakob Molls fem poänger som kan bygga en starkare relation till publiken:

  1. Tid och uppmärksamhet är värdefulla tillgångar. Zetland lägger upp få historier och använder långa rubriker så att folk kan veta vad artikeln handlar om från att läsa rubriken. På sajten får du en personliserad vy som visar vad du har läst förr och vad som är nytt sedan sist du var inne, och som du troligen vill läsa. Dessutom finns Zetland helikopter, ett nyhetsbrev som skickas varje dag klockan 17 som sammanfattar det viktigaste som hänt. Alla storys finns i en ljudversion som går att spela direkt från plattformen, så att medlemmarna kan lyssna medan de gör något annat.
  2. Förklarande journalistik. Zetland skildrar långsamma förändringar. Med enkla giffar illustreras historierna i en annonsfri miljö.
  3. Transparens och öppenhet. Zeeland är helt öppna med allt de gör, det finns ingen backstage och de visar öppet hur de använder pengarna. De är även öppna i den redaktionella processen och låter medlemmarna följa med reportrarna.
  4. Vårda dina ambassadörer. Användarna älskar din historia. Hjälp dina amassadörer att skapa impact. Zetland låter, precis som De Correspondent, medlemmar dela storys till sina vänner på sociala medier (och vännerna möts då inte av en betalvägg) vilket har blivit en viktig nyckel till konvertering.
  5. Values are valuable. ”Vi måste förstå varför Youtubers funkar bättre än medieföretag. Det är för att de är öppna med vem de är och folk älskar det.” sa Jakob Moll.

Denna text har tidigare varit publicerad på https://www.resume.se/blogg/unn-edberg/

När det verkligen gäller vill ingen ha alternativa fakta

Den första nationella kris som jag upplevt som journalist var Estoniakatastrofen. Inringd som reporter till Dagbladets redaktion i Sundsvall försökte jag få en bild av vad som hade hänt.

Ett år senare skrev jag min C-uppsats på Journalistutbildningen om mediers bevakning av händelsen. Jag jämförde en kvällstidning (Aftonbladet) en riksmorgontidning (DN) och en lokaltidning (VK) och deras bevakning under två veckor från katastrofen. Jag döpte uppsatsen till ”Offren, hjältarna och syndabockarna” eftersom rapporteringen så tydligt följde det mönstret. Först offren, sedan hjältarna och sist syndabockarna. I analysen kom jag – föga överraskande – fram till att Aftonbladet längre än de andra höll fast vid det mänskliga. Starka berättelser om offer och räddningspersonal. Dagens Nyheter klev snabbast in i jakten på syndabockar och blev tidigt väldigt teknisk, med grafer över bogvisir etc. VK hamnade någonstans mitt emellan.

Sedan dess har svenska medier tyvärr fått en del övning i krisbevakning. När fredagens attack på Drottninggatan ägde rum var medierna väl rustade. Och till skillnad från Estoniabevakningen 23 år tidigare hade alla nu direktsändningar och sociala medier att ta hänsyn till. De flesta lyckades också hålla isär fakta och spekulation och var noga med att berätta när något inte var bekräftat. I den stora mängd live-sändning som producerades så blev givetvis inte allt perfekt. Något ögonvittne kanske inte skulle ha intervjuats, någon fakta inte vidarebefordrats. Men på det stora hela fungerade det.

Somliga har kritiserat att rykten om misstänkt skottlossning rapporterades vidare av medierna. Men som Thomas Mattsson sa i Medierna så måste medier rapportera när det står tio polispatruller och säkerhetsutrustad polis med dragna vapen runt Fridhemsplan även om det senare visade sig att det inte var skottlossning. Alternativet vore inte en gångbar publicistisk hållning.

När någon stor händelse inträffar är människors behov av korrekt information extra stor. Undersökningar brukar visa att vid stora nyhetshändelser vänder sig svenskarna till public service och de stora dagstidningarna för information. Jan Helin, programdirektör på SVT, berättade om fördubblad trafik till SVT:s nyhetsutbud jämfört med nivåerna under dåden i Paris, Bryssel och Berlin, som ju redan var höga.

Vid Brysselattackerna var Sveriges radio den källa som flest sökte sig till (22 procent), därefter kom Aftonbladet (12 procent) och SVT. Vid terrordåden i Paris var Aftonbladet den källa som flest sökte sig till först.

När det verkligen gäller vill ingen ha alternativa fakta.

Denna text har tidigare publicerats på http://www.resume.se/blogg/unn-edberg

Imponerande framryckning hos dagstidningarna

I måndags släpptes nomineringarna till Årets Dagstidning, där jag satt i juryn för tre av priserna. Detta års juryarbete har varit extra roligt. Det märks att det finns en framtidstro i dagspressen som man inte kunde se för bara några år sedan, inte minst i lokalpressen.

Det faktum att två av tre nominerade i både Årets Redaktion och Årets Dagstidning (helhetspriset) är lokaltidningar bekräftar bilden. Det är något på gång.

I bidrag efter bidrag lyfts nya satsningar fram. Det är live-TV, nya annonsformat, betallösningar och sociala medier-initiativ. Många dagstidningar tycks ha lyckats skifta fokus och redaktionella arbetssätt. Från papper till digitala kanaler. Det roliga är att kreativiteten inte bara handlar om affären, som betalningar och nya native-format eller tekniken, utan om själva journalistiken.

Flera av tidningarna framhåller sin grävande journalistik, och ofta har man tagit hjälp av ny teknik för att åstadkomma den. Det är datajournalistik, crowdsourcing via sociala medier och snygg digital long-read.

De nominerade till helhetspriset är; Västerbottens-KurirenDagens Nyheter och Nerikes Allehanda. Fantastiska förebilder alla tre. Till Årets Redaktion är de nominerade Aftonbladets grävredaktion, Nerikes Allehanda och Västerbottens-Kuriren. Övriga nominerade i andra kategorier finns på TU:s hemsida.

Det är intressant att notera att 65 procent av befolkningen mellan 9 och 79 år fortfarande läser en dagstidning (enligt Nordicoms stora undersökning för 2015). I början av 2000-talet låg siffran på 82 procent, men nedgången är inte så snabb som somliga tycks tro.

Medieutredningen gjorde också, tillsammans med SCB, en intressant undersökning av dagstidningsläsandet där 5 000 slumpmässigt utvalda personer, från 16 år och uppåt tillfrågades. Varje dag söker fyra av tio svenskar själva upp information om det som händer i den egna kommunen. De som har en nyhetsredaktion på orten i högre utsträckning än de som inte har.

Intressant är också att på landsbygden och i mindre tätorter så är det vanligare att använda lokal morgontidning för att ta del av nyheter jämfört med tätorter med fler än 200 000 invånare.

Den 4 april utses vinnarna i Årets Dagstidning på Berns. Vem det än blir är vinnaren värdig.

Denna text har tidigare varit publicerad på Resumé. 

Kvantfysik för journalister – eller – Hur liten kan en artikel bli?

Nu talar alla om MIU – minimum information units. Flera av talarna på FippLondon var fokuserade på att dela upp innehåll i så små bitar som möjligt. Så i stället för att säga ”Jag ska skriva en artikel om…” så säger man ”Jag ska skapa 10 MIU:s”

Det som tidigare var ett artikelpaket i exempelvis en tidskrift går att dela upp i många delar. Du har kanske huvudtexten, sidotext, bilder, faktarutor, checklistor, citat, kortintervju, enkäter, grafer och – om du har tänkt på detta i förväg – en film av intervjun som i sin tur går att dela in i olika små klipp samt en ljudfil.

Idén är alla dessa små delar lämpar sig utmärkt för publicering i olika kanaler och på så sätt kan du dra trafik och intresse till samma material flera gånger. Ett spännande citat passar fint på Twitter, en intresseväckande graf gör sig på Facebook, liksom de små filmklippen. På Instagram kanske du postar en härlig bild, eventuellt med en siffra eller citat i och roliga listan går bra på Snapchat. På sajten publiceras sidoartikeln, huvudartikeln, kortintervjun och en checklista som alla – var för sig – kan få trafik från nyhetsbrev eller sociala medier. Hela filmen kanske du lägger som ett extramaterial som kräver ett login eller en mejladress om du vill börja ta betalt för innehåll i pengar eller data. Eller så lägger du ut den på youtube för stor spridning.

Många redaktioner arbetar redan precis så här. Det som blir riktigt effektfullt för slimmade redaktioner med små resurser är när allt detta kan börja automatiseras.

John Cunningham från Woodwing i Storbritannien pratade på FippLondon om ”digital syndication” Time Inc sparar innehåll som bilder, texter, faktaelement, grafik och videos som kan pushas ut till partners. De märks upp med metadata i systemet och när de har blivit godkända går de automatiskt ut till licensierade sidor.

Även Gerrit Klein, VD på Ebner Publishing Group i Tyskland lovordade tanken om Minimum information units och pratade om att vi måste sluta prata om produkten, det vill säga tidningen eller tidskriften. Tidskriftsförlagets tillgång är inte produkten utan tillgången till en specifik målgrupp. Genom att skapa innehåll ger vi annonsörer tillgång till målgruppen. När vi slutar tänka produkt och börjar tänka innehåll eller MIU så behöver hela den redaktionella strukturen och arbetssättet ändras. Vi behöver få till ett jämnt flöde av innehåll i alla kanaler, vi behöver återanvända, ompaketera och prova olika distributionsvägar.

Det kan verka lätt och logiskt, men som de flesta förändringar så är det svåra inte att hitta idéerna eller ens tänka ut arbetsprocesserna. Det svåra är att få människor att faktiskt göra förändringarna, det vill säga att göra transformationen från reporter till Minimum information unit-aggregator (fast jo, vi kommer att behöva vanliga hederliga reporter-skills också i framtiden och en hel del av våra läsare kommer även i fortsättningen att vilja ha hela paketet).

Hejdå Finansliv, tack för allt!

I dag loggar jag ut från Finansliv för att efter julledighet börja på Chef.
Det jag lämnar är något helt annat än det jag kom till och under de dryga fem år som tidningen har kommit ut så har mediemarknaden skakats om rejält.
Mitt uppdrag var att bli chefredaktör och vd för de sammanslagna tidningarna Finansvärlden och Försäkring och Finans. Men innan jag tackade ja till jobbet fick jag ägarna med på att göra något annat än den fackliga medlemstidning de först hade sett framför sig.
Jag ville göra en branschtidning för de anställda inom finansbranschen, något jag hade sett saknades (andra tidningar som skrev om sektorn gjorde det antingen ur konsumenternas eller aktieägarnas perspektiv, inte ur branschens eget). Jag ville göra en branschtidning eftersom medlemmarna i de respektive förbunden tycker det är viktigare att förstå vart deras bransch är på väg än vad deras fackförbund gör eller tycker. Jag hoppades också att vi skulle kunna bygga en extern upplaga och event kring varumärket när vi tog positionen av det enda magasinet som skrev om dessa frågor.

Anna Lundin som då arbetade på A4 (numera prisbelönt formgivare på Content innovation) gjorde formen på tidningen efter en kreativ process under senvåren och vi lanserade i september 2010.

Finansliv skapas på designmöte med Anna Lundin, då A4 och Jonas Melcherson, då W4. På bilderna även Stefan Ahlqvist, Johan Jeppsson, BrittMari Lantto och Unn Edberg

Finansliv skapas på designmöte med Anna Lundin, då A4 och Jonas Melcherson, då W4. På bilderna även Stefan Ahlqvist, Johan Jeppsson, BrittMari Lantto och Unn Edberg

Den där våren 2010 var jag den enda anställda på Finansliv och parallellt med härligt men ångestladdat utvecklingsarbete så satte jag upp bolaget, tecknade telefonabonnemang, köpte datorer, gick till Claes Ohlson och köpte brevlåda som vi skruvade fast utanför porten, upphandlade allt som behövde upphandlas. Jag registrerade alla möjliga domäner, sociala medier-konton och lyckades efter viss förhandling köpa loss Finansliv.com av en norsk entreprenör. (Först ville vi heta Finanstidningen, men det visade sig att MTG fortfarande satt på det namnet).

Vi gick ut hårt vid lanseringen och bjöd på stor releasefest i Wetterling galleri med en bra bit över hundra gäster och tungviktare som SEB: koncernchef Annika Falkengren, Folksams vd Anders Sundström och Danske banks vd Lars Mörch i snabbintervjuer under minglet.

Jag intervjuade Anders Sundström, då på Folksam, på releasefesten. Och Åsa Berner, Finansliv, pratar med Annika Falkengren, SEB på minglet.

Jag intervjuade Anders Sundström, då på Folksam, på releasefesten. Och Åsa Berner, Finansliv, pratar med Annika Falkengren, SEB på minglet.

Dagen efter stod vi utanför de stora arbetsplatserna och delade ut tidningen och hade mobiliserat anställda på banker och försäkringsbolag runt om i landet som gjorde detsamma. (Ett senare nummer delade vår marknadsansvariga Eva-Marie Åkesson och jag ut vid Saltsjöbanans slutstation Solsidan)

Eva-Marie Åkesson, marknad, delar ut Finansliv vid Saltsjöbanan.

Eva-Marie Åkesson, marknad, delar ut Finansliv vid Saltsjöbanan.

Upplageförsöket gick kort sagt åt pipan. Det visade sig vara svårt att sälja en tidning som halva branschen redan fick genom ett medlemskap.

Men eventen gick bättre. Redan första året 2011 hade Finansloppet över 500 deltagare (för att några år senare nå 1300). Vi fixade halvdagen Business Model Finance tillsammans med Cordial, lanserade Finanslivsstil och gjorde FintechStockholm första gången hösten 2014 (ett event som blev fulltecknat i år när vi samarbetade med Breakit).

Finansloppet med start och mål på Stockholm stadion är största eventet med som mest hittills 1300 anmälda.

Finansloppet med start och mål på Stockholm stadion är största eventet med som mest hittills 1300 anmälda.

Vid lanseringen var vi tre på Finansliv, förutom mig själv; reportrarna BrittMari Lantto och Åsa Berner som tidigare hade arbetat på Finansvärlden. Senare anställde jag en administratör för att hjälpa mig med eventen, i dag har Diana Demin den tjänsten. Vår frilansande AD Rikard Johansson blev anställd som AD/redaktionschef hösten 2014, men slutade i somras.

Redaktionen 2014: Åsa Berner, Rikard Johansson, Unn Edberg, Diana Demin, BrittMari Lantto.

Redaktionen 2014: Åsa Berner, Rikard Johansson, Unn Edberg, Diana Demin, BrittMari Lantto.

När jag i förra vecka hade hejdå-glögg för alla som jobbat med Finansliv kom 40 personer, och då var det en del på inbjudningslistan som hade annat att göra denna eftermiddag i december. Det har varit nödvändigt för Finansliv att arbeta med många externa personer och bolag.

Inte minst för webben som började som en ren bloggsajt för att hösten 2015 få nytt utseende signerat Jonas Melcherson, Iris Media. Nya sajten innehåller mer eget redaktionellt material och kommer att ge Finansliv ytterligare skjuts i sociala medier. Jag skriver mer om sajten här.

Kvar att utveckla vidare finns också Finansliv Academy som är ett embryo till kursportal där vi i dag erbjuder en handfull digitala kurser och under våren 2016 vår första fysiska kurs (en chefsutbildning).

Vi har hela tiden försökt hitta vår vinkel på det som händer i omvärlden. I det första numret skrev Gunnar Lindstedt om hur Lehman Brothers-kraschen tedde sig från branschens synvinkel.
Efter terrordådet på Utöya åkte jag till Oslo för att höra hur de försäkringsanställda arbetade med att möta offer och anhöriga.

I debatten om Africa oil lät vi Martin Schibbye ställa Nordeas hållbarhetschef Sasja Beslik mot väggen om oljeindustrins kopplingar till konflikten i Ogaden.
Och så klart har vi beskrivit de stora nedskärningarna inom banksektorn ur de anställdas synvinkel, bland annat i serien ”De utköpta”.
På senare tid har det blivit mycket digitalisering och hållbarhet.

Men även en del annat, som här där Erik de la Reguera skildrar vad penningtvätt innebär i Colombia och Mexico.

Finansliv kommer att vara det som mina barnbarn kommer att tröttna på att höra mig skryta om när jag blir gammal. Jag har lärt mig så enormt mycket, gjort massa misstag, och en hel del saker som blev bra. Nu ska Martin Ahlquist vårda och utveckla Finansliv under nio månader. Jag ser fram emot att följa Finansliv från sidlinjen.

Redaktionsmöte 2011; från vänster BrittMari Lantto, Fredrik B Nilsson, Åsa Berner, Rikard Johansson och Johan Jeppsson.

Redaktionsmöte 2011; från vänster BrittMari Lantto, Fredrik B Nilsson, Åsa Berner, Rikard Johansson och Johan Jeppsson.

Vår meste fotograf Johan Marklund i skottläge.

Vår meste fotograf Johan Marklund i skottläge.

2014 flyttade vi till Olof Palmes gata 13.

2014 flyttade vi till Olof Palmes gata 13.

Finansliv arrangerar årligen flera frukostseminarier. Här fick finansmannen Sven Hagströmer berätta om HQ Bank-kraschen.

Finansliv arrangerar årligen flera frukostseminarier. Här fick finansmannen Sven Hagströmer berätta om HQ Bank-kraschen.

Anders Borg medverkade på FintechStockholm.

Anders Borg medverkade på FintechStockholm.

Business Model Finance med 200 gäster på Nalen.

Business Model Finance med 200 gäster på Nalen.

Innehållet i fokus på Tidskriftsdagen

I går var det den årliga tidskriftsdagen, branschens stora samling. Jag tycker mig se ett visst skifte i fokus jämfört med de två senaste åren som har präglats mycket av utmaningarna när det gäller affärsmodellen. I år var det flera talare som fokuserade på kvalitén i innehållet och var inne på det spår som Claes de Faire, avgående chefredaktör på Resumé sammanfattade med:

– Om vi lyckas vara tillräckligt bra på det vi gör så går det att hitta sätt att få betalt. Det gäller bara att ha lite fantasi.

Och det vi gör bäst är det fördjupande och berörande materialet. Arne Aaktan VD för Talentum Sverige återkom flera gånger till att det medelmåttiga materialet är en dödsdom. Vi måste vara stjärnor, experter, på det vi gör för att överleva. I Talentums fall handlar det om djup kunskap inom de branscher som förlagets titlar bevakar.

Alla tidskrifter har olika mått på kvalitet, men det som förenar är att ha en verklig förståelse för läsekretsen. För exempelvis Chefredaktör Ulrika Norberg på Femina pratade om att göra skillnad.

– Vi ger någonting speciellt till vår läsekrets, sa hon.

Känslan för vad läsekretsen vill ha eller behöver byggs upp under ett tålmodigt arbete under många år. Vagabonds chefredaktör Tobias Bestelid pratade om magkänslan och att i denna värld där man ofta styrs av data, våga välja ämnen utifrån sin egen intuition. 

– Om vi frågar läsarna skulle vi kunna skriva om Koh Lanta fem nummer i rad men vi tycker att Filippinerna är roligare.

Camilla Björkman, chefredaktör för Driva eget fyllde i:

– Man måste vilja något större än att göra tidning eller webb. Har man ett syfte som är bra för världen, då kommer idéerna. 

Lars Dahmén som är nybliven vd för Bonnier Tidskrifter lyfte fram den särskilda relationen som många magasin har med sina läsare.

– Vi har en styrka i vår relevans och vår relation till läsarna men vi måste jobba på nya sätt. Vi kan göra mycket mer runt våra verksamheter eftersom vi har den starka relationen.

Internationell gäst på Tidskriftsdagen var Rob Wijnberg från holländska De Correspondent som jag tidigare skrivit om här.

Det exemplet betonar också vikten av ett starkt innehåll och en stark läsarrelation där läsarna får följa skribenterna i arbetet med de olika reportagen och också kan hjälpa till med sin expertis. 

Årets tidskrift populärpress i den digitala kategorin blev Kit, som är Bonniers nysatsning på kvalitetsinnehåll, som sprids i sociala kanaler, inte via en egen plattform. Det spekuleras mycket i hur Kit ska tjäna sina pengar, men Peder Bonnier, en av grundarna, konstaterade: 

– Vi redovisar inte trafik eftersom vi inte bryr oss om det. Vi bryr oss om hur folk är engagerade i sitt innehåll. 

I förlängningen är det detta engagemang som kommer att ge intäkter antydde han och moderator Linnea Isaksson drog slutsatsen att det handlar om smart native-annonsering.

Årets särskilda omnämnande gick till Blank spot projects reportage om Burundi där man använder digitala möjligheter att berätta historien via 360-graders-bilder, ljud, film och text.

Tidskriftsdagen gav framtidstro och inspiration. Nu är det bara att gå hem till redaktionen och bli ”ännu mer världsbäst på det vi gör” som Svt:s VD Hanna Stjärne uttryckte det.

Alla vinnarna av tidskriftspriserna finns här.



Tobias Bestelid, Vagabond, Ulrika Norberg, Femina och Camilla Björkman, Driva eget frågas ut av Morgan Olofsson



Mediecheferna Arne Aaktan, Talentum, Lars Dahmén, Bonniers och Stina Abenius, Allers