Den första nationella kris som jag upplevt som journalist var Estoniakatastrofen. Inringd som reporter till Dagbladets redaktion i Sundsvall försökte jag få en bild av vad som hade hänt.

Ett år senare skrev jag min C-uppsats på Journalistutbildningen om mediers bevakning av händelsen. Jag jämförde en kvällstidning (Aftonbladet) en riksmorgontidning (DN) och en lokaltidning (VK) och deras bevakning under två veckor från katastrofen. Jag döpte uppsatsen till ”Offren, hjältarna och syndabockarna” eftersom rapporteringen så tydligt följde det mönstret. Först offren, sedan hjältarna och sist syndabockarna. I analysen kom jag – föga överraskande – fram till att Aftonbladet längre än de andra höll fast vid det mänskliga. Starka berättelser om offer och räddningspersonal. Dagens Nyheter klev snabbast in i jakten på syndabockar och blev tidigt väldigt teknisk, med grafer över bogvisir etc. VK hamnade någonstans mitt emellan.

Sedan dess har svenska medier tyvärr fått en del övning i krisbevakning. När fredagens attack på Drottninggatan ägde rum var medierna väl rustade. Och till skillnad från Estoniabevakningen 23 år tidigare hade alla nu direktsändningar och sociala medier att ta hänsyn till. De flesta lyckades också hålla isär fakta och spekulation och var noga med att berätta när något inte var bekräftat. I den stora mängd live-sändning som producerades så blev givetvis inte allt perfekt. Något ögonvittne kanske inte skulle ha intervjuats, någon fakta inte vidarebefordrats. Men på det stora hela fungerade det.

Somliga har kritiserat att rykten om misstänkt skottlossning rapporterades vidare av medierna. Men som Thomas Mattsson sa i Medierna så måste medier rapportera när det står tio polispatruller och säkerhetsutrustad polis med dragna vapen runt Fridhemsplan även om det senare visade sig att det inte var skottlossning. Alternativet vore inte en gångbar publicistisk hållning.

När någon stor händelse inträffar är människors behov av korrekt information extra stor. Undersökningar brukar visa att vid stora nyhetshändelser vänder sig svenskarna till public service och de stora dagstidningarna för information. Jan Helin, programdirektör på SVT, berättade om fördubblad trafik till SVT:s nyhetsutbud jämfört med nivåerna under dåden i Paris, Bryssel och Berlin, som ju redan var höga.

Vid Brysselattackerna var Sveriges radio den källa som flest sökte sig till (22 procent), därefter kom Aftonbladet (12 procent) och SVT. Vid terrordåden i Paris var Aftonbladet den källa som flest sökte sig till först.

När det verkligen gäller vill ingen ha alternativa fakta.

Denna text har tidigare publicerats på http://www.resume.se/blogg/unn-edberg