Veteranerna slår nykomlingarna i daglig räckvidd

Tidskriften Wired ägnar stora delar av senaste numret åt ”The News in Crisis”.

Mest intressant i granskningen är en genomgång av vilken räckvidd olika medier har. Slutsatsen är att traditionella medier fortfarande håller ställningarna. NYTimes har 3 221 000 dagliga unika besökare på webben, Washington Post 3 073 000 medan relativa nykomlingar som Buzzfeed och Huffington Post ”bara” kommer upp i 2 435 000 respektive 1 938 000.

Högst daglig räckvidd på webben av alla i mätningen hade veteranen CNN med 3 696 000.

Men, konstaterar man, antalet journalister i USA har minskat med 10 procent de senaste tio åren, annonsintäkterna rasar och yngre vänder sig bort från traditionella medier i sin konsumtion av nyheter.

Därefter beskriver Wired New York Times transformation, från ”The innovators report” som läckte till Buzzfeed 2014 till i dag. Den våg av betalväggar som sköljer över västvärldens mediesajter har sitt ursprung på NYTimes. I dag betalar 1,5 miljoner människor 200 miljoner dollar per år för sin prenumeration. Men betalväggen är inte allt. En särskild Beta Group arbetar ständigt med att utveckla nya redaktionella produkter. Det är appar med korsord och matlagning och snart en ”hemnet”-variant. En ai-bot hjälpte prenumeranter att hålla koll på valresultatet i höstens val, VR-satsningen med en miljon distribuerade kartongglasögon och poddar är andra exempel på utvecklingstakten.

Egentligen kommer inte Wireds texter till någon annan slutsats att medierna, trots fortsatt hög räckvidd, har en affärsutmaning i sjunkande annonsintäkter och ändrade konsumtionsmönster. Tidningen citerar Pew Research insitute som frågat hur amerikaner tar del av nyheter; 46 procent tittar, 35 procent läser, 17 procent hör och 2 procent vet inte. Smarta mediebolag anpassar sig till hur publiken vill konsumera sitt innehåll och hittar lösningar som upplevs som skräddarsydda för den enskilda användaren.

Det gäller att fortsätta innovera, utan att förlora sig i tekniken.

– Vårt jobb är inte att göra teknologi. Vi ska räkna ut hur vi kan använda tekniken, säger Jake Silverstein, redaktör för The New York Times Magazine, till Wired.

Denna text har tidigare varit publicerad på http://www.resume.se/blogg/unn-edberg

Snyggt omslag när Wired tar sig an tidningskrisen.

Snyggt omslag när Wired tar sig an tidningskrisen.

11 chockerande sätt att jobba digitalt – metoderna du inte trodde fanns!

När Apple lanserade Ipaden åkte hela Sveriges Tidskrifters styrelse till San Francisco. Vi ville lära oss mer och hoppades att detta var lösningen på branschens digitala utmaningar. Nu har vi upptäckt att lösningen med stort L inte finns, det finns kanske flera mindre lösningar, eller så finns lösningen inte alls (vilket tyvärr kan vara sant för vissa titlar eller segment).

När vi tittar på lösningarna så skiljer sig dagstidningar och tidskrifter åt – för de förstnämnda finns ofta en naturlig digital efterfrågan på materialet, det vill säga nyheter, här är utmaningen att hitta den bästa betallösningen. I det andra fallet är det inte alls säkert att man hittar ett naturligt sätt att digitalisera sin journalistik på ett sätt som genererar intäkter. I stället krävs en annan kreativitet, till exempel att utveckla digitala tjänster, vilket många business-to-business-tidningar gör.

Vad gör då traditionella tidnings- och tidskriftsförlag digitalt?

  1. Samma sak som i print, det vill säga vi publicerar våra tidningar som pdf-er som vi antingen lägger på vår egen sajt eller i prenumerationstjänster som Readly eller Ztory. På egna sajten kan pdf:en vara bakom login för att bara vara tillgänglig för prenumeranter. Så gör många dagstidningar. Eller så kan man lägga pdf:en öppet, vilket en del medlemstidningar gör. skarmklipp-2016-12-27-08-28-35
  2. Vi lägger ut samma material men utspritt och på en webbplats. Många tidningar och tidskrifter har en digitalt först-strategi vilket gör att vi publicerar text och bild på sajten först och sedan paketerar ihop det till en tidning. Andra låter tidningen komma först och pytsar sedan ut materialet digitalt fram tills nästa tidning kommer. Eller jobbar med en kombination. Hur som helst är materialet identiskt. Många har gjort på detta sätt historiskt men de flesta har övergett detta som enda strategi.
  3. Webbunikt material som liknar det vanliga – fast är mer klickvänliga. Detta är en vanlig strategi. Man gör ett antal kortare webbartiklar under en dag och marknadsför via sociala kanaler. Här satsar många på att få så många klick som möjligt. Det man kan fundera över är när till exempel Veckorevyn framgångsrikt får klick-trafik är hur värdefulla de ögonparen är på sikt. Det finns en risk att den här typen av snabba klickisar lockar ett besök en gång men inte bygger lojalitet på sikt. Ibland blir också webbens besökare så olika varumärkets profil på papper att annonserna inte levererar.
  4. Webbunikt material som är något annatDagens Samhälle har satsat på att ha debatten digitalt men nyheterna och reportagen i tidningen. Här får den digitala läsaren en annan produkt än papperstidningsläsaren.skarmklipp-2016-12-27-08-30-13
  5. Bloggar. Man låter andra profiler synas på sajten och dra trafik och skapa ett fylligare innehåll. Många av de stora bloggnamnen är dock väldigt dyra att locka och kräver mycket jobba att coacha, sedan försvinner de nästa månad till ett annat bloggnätverk, och tar publiken med dig.
  6. Poddar. Flera medier har startat sina egna poddar. Tex tidskriftspoddarna Pod Royal, Offside, Journalistenpodden eller Aftonbladets Fallet. Svårt att tjäna pengar på men kan bygga varumärket och behöver inte vara så dyrt att göra.
  7. TV Klipp gör sig bra på tidningssajter och i sociala medier. Många satsar också på att starta tv-sändningar i magasinsformat. Kvällstidningarna är mästare på detta och har lyckats får en stor publik på sin TV (men nu har vi läst om vissa frågetecken när det gäller Expressens satsning). Pengarna man kan tjäna på annonser är små om man inte är en av jättarna, men med sponsorsamarbeten kan det finnas ekonomi även för mindre kanaler. Live kommer starkt, inte minst på lokala morgontidningar som kan låta publiken följa studentbaler, hockeymatcher eller andra events. skarmklipp-2016-12-27-08-30-52
  8. Content/Native. Smarta samarbeten där någon aktör sponsrar ett innehåll som visas på mediekanalens sida och i andra kanaler.
  9. Sociala medier. Facebook och Linkedin är oftast bäst för att dra trafik. Instagram bygger varumärke och Twitter skapar en röst i debatten. Snapchat kan också engagera publiken men pengarna har svårt att hitta hit. Vissa medier har egna Youtube-kanaler. Några testar Facebooks instant articles, men många tycker att detta är att ge bort sitt material och sin affärsmöjlighet.
  10. E-handel och affiliate. Vi säljer saker, eller får kick-back på sådant vi tipsat om.
  11. Digitala tjänster. Saker som läsarna har nytta av och som bara finns digitalt. Som Travrondens Travfakta eller Chefs premiumtjänst.

Vilken strategi som är bäst beror så klart på vilken tidskrift eller tidning man är. Det viktiga är att kunna vara snabb och byta strategi när efterfrågan och tekniken förändras. Vad har jag glömt på listan? Tipsa gärna här eller på tex Twitter @unnedberg

Fyra tekniktrender att hålla koll på

Chefdagens  tema ”digitalisera eller dö” levererade många insikter. Bland talarna fanns bland annat de digitala tänkarna Alexander Bard, Sara Öhrvall, Anna Felländer, entreprenörer som Pär Svärdson (Adlibis, Apotea) Sven Hagströmer (Avanza) och toppchefer som  Dan Eliasson (Polisen) och Sonad Burman Olsson (Coop). Jag lovar att återkomma till fler insikter från dagen men vill börja med att bjuda på fyra teknologitrender från Sara Öhrvall, digital expert med styrelseuppdrag bland annat i Investor och SEB.

  1. Big data. Vi har pratat om det länge men nu börjar det hända. Vi använder data för att nå rakt in i rätt målgrupp med rätt erbjudande. Öppnar enorma möjligheter till exempel för media när det gäller relevans. Sara Öhrvall tog exemplet med det amerikanska valet där Demokraterna köpt data, byggd bland annat på sociala medieprofiler, om vilka personer som har störst sannolikhet att ändra sig till Demokraterna och sedan ringt just till dem. Ett av företagen som gör detta är Axciom De har 1700 datapunkter om 7 miljoner människor. Utifrån datapunkterna skapar de sannorligheter för olika beteenden, som säljs vidare. Sedan är det upp till köparna att använda datan smart. En sanning är, enligt Sara Öhrvall, att om man levererar tillräckligt bra tjänster så tycker kunder att det är helt okej att man använt deras data.
  1. AI –artificiell intelligens. AI-botar kommer att assistera 40 procent av all mobil kommunikation år 2020 och just nu pågår en kapplöpning mellan stora aktörer om att ta det området. ”Den som blir vår personliga assistent i telefonen sitter på nästa Google”, sa Sara Öhrvall. Den nya tekniken gör att vi inte längre behöver söka på internet, boten vet redan vad vi vill ha. Google Allo  är en ny tjänst från Google som förutom att förenkla ditt chatande också kan dras in i konversationen och föreslå lösningar, om man skriver @google så hjälper Allo till att ta fram det du undrar över. Sara Öhrvall använder själv tjänsten Crystal knows – tjänst, som laddas ned till Gmail och ger tips om hur hon ska mejla till sina affärskontakter. Tjänsten söker av alla gamla mejl till personen men också sociala medier och tipsar till exempel om vilken ton den här personen föredrar, formell eller familjär om mejlet ska vara utförligt eller kort.
  1. Internet of Things. Snart har du uppkopplade kläder, hus, bilar och prylar. Användbart inte minst för försäkringsbolag som kan känna av en begynnande vattenskada, rökutveckling eller rör som håller på att frysa i ditt hus. Sara Öhrvall tog exemplet Anticimex som säljer uppkopplade rum med uppkopplade råttfällor och därmed får en helt ny affärsmodell. De kan ta betalt för känslan att inte ha råttor, inte bara för enstaka utryckningar. Många företag kommer ha direktdialog med kunderna via uppkopplade objekt.
  1. Automatik och robotik. Försäljning av humanoida robotar ökar mer än industrirobotar. Jag som älskade serien Äkta människor som gick på TV för några år sedan ser med skräckblandad förtjusning på denna utveckling.

De två första trenderna är de som mediabranschen just nu behöver ha allra bäst koll på och när det gäller big data har vi ju kommit en bit på väg. Första steget är att förstå teknologin, nästa är insikten om hur vi bör använda den. Allt vi kan göra ska vi inte göra.

Alexander Bard poängterade också vikten av att alla som vill förstå samtiden måste ha koll på teknologin eftersom den kommer först i utveckling. Psykologin är alltid den samma, sa han, men teknologin utvecklas mycket snabbt. Det gäller att hänga med om man vill vara en del den ”digiala överklassen” som han pratar om.

En digital immigrants äventyr

Jag har precis läst ut Dan Lyons bok ”Distrupted – My misadventure in the start-up bubble”. Den är intressant på flera sätt. För det första identifierar jag mig med denna 50-nånting-åriga journalist som på grund av uppsägningar på hans tidskrift Newsweek söker sig till den blomstrande start up-världen. Jag är visserligen bara 40-nånting, men det är klart att många i vår bransch funderar på vad vi ska göra i den digitala omställningen. Min personliga plan är att lära mig så mycket som möjligt om hur man skapar intäkter på tidskrifter – nu på Chef – för att ha en strategi för att möta de krympande annons- och prenumerarionsintäkterna i mediebranschen.

Dan Lyons slutsats var att lämna media och i stället försöka bli rik på att få ett jobb – och en knippe optioner – på det ännu inte börsnoterade bolaget HubSpot.

För det andra erbjuder boken fantastiskt underhållande läsning, till exempel när denna hyllade skribent kommer till HubSpot där ingen tycks ha funderat på vad han ska göra. Han placeras på content-avdelning och förväntas skriva blogg-poster för en målgrupp som uttrycks som ”marketing Mary” och får en chef som är hälften så gammal som han.

Hela HubSpot beskrivs som en lekskola för nyexaminerade kids. Ölen är gratis liksom godiset och det arrangeras personalaktiviteter som ”fearless friday” där alla får göra lite vad de vill.

Ledarskapet är otydligt och när som helst kan någon få sparken (med det kommuniceras som att vederbörande har ”graduated”). Ingen förklaring ges till uppsägningarna.

Överlag tycks företagsledningen premiera att medarbetarna inte tänker alltför mycket själva utan är lojala med ”kulturen”. Allt är ”awesome” och den som ställer en kritisk fråga blir utfryst. Det hela beskrivs mer eller mindre som en sekt där människor på sitt första jobb bekräftar varandra och säger saker som att de ”revolutionerar marknadsföring”. Stora ord men väldigt lite verkstad. Företaget förlorar pengar, och produkten verkar fungerar sådär. Därför behöver den säljas av en hord med högröstade telemarketing-killar som hela tiden lurar nya kunder att köpa mjukvaran som i sin tur ska hjälpa dem att hitta nya kunder (vilket är ironiskt eftersom HubSpots verktyg marknadsförs som ett alternativ till dyr telemarketing).

Det stora målet för verksamhet är börsintroduktion där grundare och riskkapitalister hoppas kunna casha in.

Ett av de roligaste avsnitten i boken är när författaren på Facebook kommenterat det faktum att VD:n i en intervju förklarat att grått hår och erfarenhet är överskattat i tech-industrin. Facbebook-kommentaren blir viral och Dan Lyons är nära att få sparken.

Digitaliseringen riskerar att ställa generationer mot varandra. Vi som är ”digital immigrants” försöker hela tiden hänga med men är ofta hopplöst efter de yngre som vuxit upp med digitala verktyg och kanaler när det gäller den senaste tekniken. Men även om Dan Lyons plågas av att vara en av de äldsta i start up-en HubSpot så ska man inte tolka det som att 60-talister eller 70-talister i allmänhet ska logga ut.

Det är sant att millennials kan vara mer hemma i flera av de digitala verktygen men erfarenheten hos oss ”lite äldre” parat med den kunskap vi ändå lyckats skaffa oss om sociala medier och internet ger oss en möjlighet att utveckla affärer i den digitala eran. (Rätt använd hade Dan Lyons stora kunskap om tech-branschen kunnat bli till stor nytta för HubSpot.) Enbart insikter som användare räcker inte, det hjälper att ha viss erfarenhet av affärer och ledarskap. Tröstar jag mig. Och dessutom fick jag resultatet ”digital immigrant” och inte ”dinosaurie” på Chefs test   En bit till ”digitalt infödd”, men ändå!

 

Att bilda allianser en överlevnadsstrategi

På Mediedagarna i Göteborg är digitaliseringen och branschens transformation givna teman i många seminariepunkter. Glädjande var att många pratade om vikten av samarbete.

Först ut var Anders Jensen, vd på MTG som konstaterade att den nya tiden kräver nya typer av allianser.

– I en begränsad TV-marknad som Sverige är så måste vi tala med varandra över teknik- och företagsgränserna. För några år sen otänkbart att MTG och SVT skulle producera drama tillsammans eller att vi skulle sälja reklam med Discovery. Men det börjar ske nu och borde kunna ske mer med tanke på att vi är i global konkurrens.

I samma panel hakade Bonnierchefen Thomas Franzén på men hans fokus var i första hand att få de olika Bonnierföretagen att samverka, vilket historiskt sett varit nog så svårt.

En annan typ av allians är när företag sponsrar en viss typ av innehåll i medierna. Ett exempel är Svenska Dagbladets satsning på artiklar om konst och antikviteter som Stockholms Auktionsverk sponsrar. Auktionsverket påverkar, enligt chefredaktör Fredric Karén inte alls innehållet utan sponsrar för at det ska skrivas mer om dessa ämnen.

– Det är svårt att bära vissa avdelningar kommersiellt till exempel inom kultur och opinion till skillnad från ämnen som resor och mat. Detta är ett sätt att kunna satsa på konst och antikviteter som vi inte hade haft råd att göra annars, sa han.

Innovationsföreläsaren Jonathan Bean, nu på Mynewsdesk, tog andra exempel på samarbeten där mediebolagen kompletterar sitt innehåll med andras för att skapa en mer hel digital upplevelse. Till exempel där sociala e-handelstjänsten Tipser ger läsarna av Expressens Leva & Bo möjligheter att köpa de saker man läser om. Eller att communityn Houzz kompletterar GP:s livsstilsjournalistik. (Hela föreläsningen finns här)

Jonathan Bean lyfte fram en lång lista som varje medieföretag måste ha på plats för att klara den digitala transformationen (se bilden). Det säger sig självt att mediebolagen inte klarar allt detta själva. Vi måste koppla ihop oss med andra företag. Jan Gulliksen, professor i människa-datorinteraktion på KTH konstaterade ”Många medieinnovationer kommer att komma från andra aktörer än mediebolagen”

Om det stämmer, vilket jag är säker på att det gör, är det ju klokt att vi håller dessa aktörer nära oss. I dag behöver mediebolagen agera på många fler arenor än tidigare och alla förändras snabbt. Det säger sig självt att vi inte kan vara spetsiga på alla områden samtidigt. Allianser är alltså livsnödvändigt.

 

PS. I en annan del av MEG och långt från de stora elefanterna pitchade entreprenören Sebastian Höfinger sin idé Mypaper, en tjänst för köp av enstaka artiklar. En intressant tanke som möjligen inspirerats av holländska Blendle, som jag har skrivit om tidigare. Mypaper handlade dock mer om en betalningslösning, inte olik Klarna, där kunden skulle faktureras en gång i månaden för alla artiklar man läst oavsett plattform.

Specialister tar över efter journalister

ettan11februariJag har blivit inbjuden att vara en av tre ”opinionsbildare” i Resumé under tre utgåvor. Min första text publicerades i Resumé – papper och webb – den 11 februari. Här är texten:

Råd och rön var bland de första med att tjäna digitala pengar på tjänster som ligger nära tidningen, i deras fall testerna. I dag är det få som ser en digital läsarintäkt från journalistiken i sig. Vi kan få betalt av annonsörerna om vi lyckas utveckla smarta nativeformat, men betalväggar och plusprojekt finns det få, om ens något, lyckat exempel på.

Så i stället för att försöka ta betalt digitalt för det som är kärnan i medieföretagen försöker vi nu bygga digitala kringtjänster: Egmont driver travsajten Spelarservice, Lag & Avtal erbjuder HR-verktyg och Chef har ledarskapstest. Framför allt inom business to business-delen av tidskriftsbranschen sker tjänsteutvecklingen snabbt. Verktyg och konkret affärsnytta är det vi erbjuder våra användare. Både i seminarieform och som digitala tjänster.

Medier har en lysande position för att erbjuda detta till sina läsare/användare eftersom vi redan har en trogen målgrupp inom ett visst område och en hög trovärdighet. Men finns det ett problem med att tyngdpunkten i medieföretagen flyttar från publicistik till tjänster? Vad händer när vi blir fler ämnesexperter och tekniker än journalister på redaktionerna?

Det kan vara så att vi behöver ompröva journalistikens roll i affärsmodellen. I framtiden kanske vi behöver journalistiken för att locka publiken, men tjänar pengarna på andra sätt. En konsekvens av detta blir att journalistikens roll blir att, med hjälp av rätt innehåll, attra­hera snäva och exakta målgrupper som även kan vara intresserade av våra tjänster. I det scenariet blir hög upplaga och stor räckvidd betydligt mindre intressant än i dag.

I förlängningen kommer gränserna att bli otydligare mellan tjänsteföretag med vassa kommunikationsavdelningar bestående av före detta journalister och medieföretag med fin specialistkompetens som skapar tjänster.

Supportrarna betalar men alla får läsa 

På söndag röstar Katalonien om självständighet. I förra veckan besökte jag Barcelona tillsammans med Sveriges Tidskrifters styrelse som hade ett antal studiebesök under några intensiva dagar. 

Mest spännande var mötet med Vicent Partal, en internetentreprenör, publicist och självständighetsförespråkare. Han berättade över en lunch om engagemanget för självständighet i Katalonien och varför han i princip är säker på ett ja i omröstningen. För att sammanfatta en lång föreläsning i en mening: folk i Barcelona/Katalonien är trötta på Madrids ovilja att diskutera vad katalanerna anser vara en tillbakagång för den autonomi som man tidigare har varit överens om.

Hans egen digitala publikation VilaWeb som även finns på engelska, är intressant av flera skäl. Vicent Partal har en bakgrund som utrikeskorrespondent och startade redan 1994 en digital nyhetstjänst, El Temps online och har sedan dess utvecklat digitala nyhetstjänster.

Sedan starten har Vicent Partal inte ens övervägt att göra VilaWeb på papper utan har skapat en hållbar affärsmodell som i dag ser ut så här: Totalt har sajten 6 000 supporters som var och en betalar  60 euro per år. Sajten är helt öppen så i princip ”betalar de för ingenting” som Vicent Partal uttrycker sig. 

Men det är inte helt sant. Denna inre krets av ambassadörer får starta egna bloggar på sajten och blir även regelbundet inbjudna till event. Men journalistiken som de bekostar är alltså för alla. VilaWeb har också annonser, både via Google och lokala annonsörer. 

Sajten har 20 anställda och en miljon läsare. Man skriver om politik, ekonomi och kultur ”sådant vi kan”, säger Vicent Partal och förklarar därmed varför de har valt bort sport, trots att de verkar i denna fotbollsgalna stad.

Givetvis är de aktiva på sociala medier och värderar Facebook högst när det gäller trafik, men Twitter för inflytandet och köpkraften hos de läsare som kommer därifrån. Även för VilaWeb har mobil gått om desktop och Facebook har gått om Google som trafikkälla. De använder även Whats up för att sprida sitt innehåll och ser mycket fram emot nya Apple-TV. ”Det kommer att bli en stor revolution, vi kommer att investera mycket i att göra egna appar och kanaler för Apple-TV” förklarar internetpionjären. 

Flera internationella, och även svenska, publicister visar intresse för VilaWebs affärsmodell och upplägg. Jag förstår varför. Kombinationen med supporters som står för en stor del av intäkterna och en öppen sajt som drar trafik och annonspengar är givetvis lockande. Det kan vara en modell som kan överleva på sikt om innehållet är tillräckligt efterfrågat.

För VilaWeb är söndagens omröstning hett stoff. Oavsett utgången kommer intresset för politisk journalistik på katalanska att vara stort den närmaste tiden.