En normal dag kollar jag på material från över tio olika nyhetskällor, vilket gör mig till en rätt normalt användare av digital journalistik. En snabbenkät som The Media Briefing  gjorde visade att 39 procent tittade på innehåll från 9-15 källor en vecka medan 25 procent tittade på 15 källor eller mer.

Detta var en snabb, ovetenskaplig test, men den sätter ändå fingret på något väsentligt. Det normala konsumtionsmönstret digitalt är att via sociala medier eller aggregeringstjänster (som svenska Omni) läsa innehåll från en mängd olika källor. Detta beteende rimmar rätt dåligt med alla publicisters vilja att nu skapa prenumerationer för just sitt innehåll. Jag kan ju omöjligt ha 10-15 prenumerationer igång samtidigt.

Tjänster som Netflix och Spotify bygger på tanken att många innehållsleverantörer samlas under en enda prenumeration. Detta har inte riktigt tidningsbranschen lyckats med än (även om det finns försök som Blendle, norska Vio som jag skrev om nyligen och vissa pdf-tjänster).

När jag för fyra år sedan tillträdde som ordförande i Sveriges Tidskrifter var min första åtgärd att skapa ett digitalråd med de digitalt utvecklingsansvariga i de stora förlagen. Min förhoppning var att vi skulle komma fram till standarder, gemensam betalningsplattform eller åtminstone ett gränssnitt som kunde kännas igen från en sajt till en annan. Det kom många bra idéer ur digitalrådet (som fortfarande är verksamt) men ganska snart förstod vi att några enhetliga betallösningar för vår del av branschen inte gick att få fram.

Sedan dess har jag väntat på att exempelvis Tidningskungen skulle lansera en modell för digital betald läsning, men förgäves. Det tycks som att alla svenska mediehus vill göra den här resan själva, vilket bör vara till nackdel för de mindre aktörerna som inte har exempelvis Dagens Nyheters självklara plats.

En Business insider-rapport som kom för ett halvår sen slog fast att betalväggar har hjälpt traditionella aktörer som New York times och Financial Times att stabilisera intäkterna medan nya digitala aktörer som Buzzfeed, Huffington Post och Vox inte alls sneglat på läsarintäkter utan nöjer sig med en räckviddsaffär med annonsintäkter. Medan 77 av 98 de tidningar som listas av American Press Association har implementerat digitala betalväggar så har ingen av toppsajterna som saknar papperstidning gjort det.

Rapporten slår också fast att millennials är mer tveksamma till att betala för nyhets-prenumerationer digitalt än äldre personer. I långa loppet behöver man därför se över alternativ som mikrobetalningar eller medlemskap, enligt rapporten.

Det är värt att hålla ögonen på Medium som når 60 miljoner användare med sin bloggplattform som allt fler publicister börjar använda som kanal. Medium har nu beslutat att stänga ned sin native-affär för att satsa på läsarintäkt. Nu väntar många på deras nya prenumerationslösning som sägs ska lanseras inom några månader.

Oavsett om det blir Medium eller någon annan som tar initiativet så tror jag det är dags för medierna att samarbeta kring läsarintäkt så att användare kan ha en enda prenumeration för journalistiskt innehåll från flera källor. Ingen kommer att betala 1000-1500 kronor i månaden för att läsa från alla källor och om vi vill att inte bara några få stora ska överleva så behövs en användarvänlig och prisvärd lösning som många publicister kan dra nytta av.

Alternativet är att ”bli utvald” som mediestrategen och bloggaren Thomas Baekdal argumenterar för i opposition till Ester Keza Hardings artikel på The Media Briefing. Han menar att ett Spotify för nyheter är feltänkt och att användare i stället kommer att välja att följa ett fåtal väl utvalda källor inom sina intresseområden. Det kan vara sant för specifikt och nischat innehåll. Men för nyheter eller bredare ämnen som näringslivsbevakning eller sport, tror jag att gemensamma lösningar blir nödvändiga.

Europe’s Successful Paid Content Strategies-rapport har samlat vad som funkat eller inte hittills. Nu är det dags att ta nästa steg.

Hur mycket kan vi egentligen betala för prenumerationer?