Upp till bevis för Norran – den senaste dagstidningen som vill ta digitalt betalt

På väg till Skellefteå i dag för styrelsemöte i Norran. Jag räknar med att en del av mötet kommer att ägnas åt betalväggen som slogs på den 30 maj. Det är en plus-modell där vissa artiklar kräver en betald relation för att kunna läsas. Hela webben kan läsas för 99 kronor i månaden, vill man också ha e-varianten av papperstidningen kostar det 149. Pappersprenumeranterna har givetvis tillgång till hela webben.

Den som i fortsättningen exempelvis vill se bildspel från studentbalen eller läsa populära hockeybloggen får alltså vackert betala.

Här förklarar chefredaktör Marcus Melinder för läsarna varför tidningen börjar ta betalt för sin journalistik även digitalt.

Vad jag har förstått så har de första dagarna med betalvägg gett ett gott resultat.

Det har gått en våg av betalväggar över lokaltidnings-Sverige och många vittnar om lyckade försök med betalningsvilliga läsare. Mittmedia har kallat intresset för plus-erbjudandet succéartat.

I samband med betalningsförsöken är det många tidningar som nu har några viktiga avvägningar att göra.

  1. Trafikmål kontra registreringar. Ska vi nå brett eller vill vi nå färre men lojala läsare som vi vet mer om?
  2. Annonsintäkt kontra läsarintäkt. Vilket går först?
  3. Vår ”skyldighet” att vara tillgängliga i demokratins tjänst kontra vårt behov av att få betalt för vårt jobb. Skapar vi nya klyftor med betalväggarna.

På den mediepolitiska kartan ser vi början på en ny konflikt mellan den kommersiella pressen och public service som handlar om SVT och SR:s benägenhet att rewrita artiklar bakom lokaltidningarnas betalväggar för att sedan publicera dem på sina egna öppna sidor.

Sedan kan vi alltid uppröras över ”lur-metoder” som Björn Häger här (som dock Sydsvenskan bemötte på ett bra sätt i Medierna i P1) Kundupplevelse är allt. Och givetvis en nyckel till framgång om man vill ha långsiktiga betalda kundrelationer.

Enligt en rapport från Medievärlden kommer 70 lokaltidningar slå på betalväggar i år. Det blir spännande att följa hur de mottas av publiken och hur de påverkar tidningsorganisationerna och relationen mellan medier.

Denna text har tidigare varit publicerad på https://www.resume.se/blogg/unn-edberg/

 

Annonser

Hur många digitala prenumerationer har du råd att köpa?

En normal dag kollar jag på material från över tio olika nyhetskällor, vilket gör mig till en rätt normalt användare av digital journalistik. En snabbenkät som The Media Briefing  gjorde visade att 39 procent tittade på innehåll från 9-15 källor en vecka medan 25 procent tittade på 15 källor eller mer.

Detta var en snabb, ovetenskaplig test, men den sätter ändå fingret på något väsentligt. Det normala konsumtionsmönstret digitalt är att via sociala medier eller aggregeringstjänster (som svenska Omni) läsa innehåll från en mängd olika källor. Detta beteende rimmar rätt dåligt med alla publicisters vilja att nu skapa prenumerationer för just sitt innehåll. Jag kan ju omöjligt ha 10-15 prenumerationer igång samtidigt.

Tjänster som Netflix och Spotify bygger på tanken att många innehållsleverantörer samlas under en enda prenumeration. Detta har inte riktigt tidningsbranschen lyckats med än (även om det finns försök som Blendle, norska Vio som jag skrev om nyligen och vissa pdf-tjänster).

När jag för fyra år sedan tillträdde som ordförande i Sveriges Tidskrifter var min första åtgärd att skapa ett digitalråd med de digitalt utvecklingsansvariga i de stora förlagen. Min förhoppning var att vi skulle komma fram till standarder, gemensam betalningsplattform eller åtminstone ett gränssnitt som kunde kännas igen från en sajt till en annan. Det kom många bra idéer ur digitalrådet (som fortfarande är verksamt) men ganska snart förstod vi att några enhetliga betallösningar för vår del av branschen inte gick att få fram.

Sedan dess har jag väntat på att exempelvis Tidningskungen skulle lansera en modell för digital betald läsning, men förgäves. Det tycks som att alla svenska mediehus vill göra den här resan själva, vilket bör vara till nackdel för de mindre aktörerna som inte har exempelvis Dagens Nyheters självklara plats.

En Business insider-rapport som kom för ett halvår sen slog fast att betalväggar har hjälpt traditionella aktörer som New York times och Financial Times att stabilisera intäkterna medan nya digitala aktörer som Buzzfeed, Huffington Post och Vox inte alls sneglat på läsarintäkter utan nöjer sig med en räckviddsaffär med annonsintäkter. Medan 77 av 98 de tidningar som listas av American Press Association har implementerat digitala betalväggar så har ingen av toppsajterna som saknar papperstidning gjort det.

Rapporten slår också fast att millennials är mer tveksamma till att betala för nyhets-prenumerationer digitalt än äldre personer. I långa loppet behöver man därför se över alternativ som mikrobetalningar eller medlemskap, enligt rapporten.

Det är värt att hålla ögonen på Medium som når 60 miljoner användare med sin bloggplattform som allt fler publicister börjar använda som kanal. Medium har nu beslutat att stänga ned sin native-affär för att satsa på läsarintäkt. Nu väntar många på deras nya prenumerationslösning som sägs ska lanseras inom några månader.

Oavsett om det blir Medium eller någon annan som tar initiativet så tror jag det är dags för medierna att samarbeta kring läsarintäkt så att användare kan ha en enda prenumeration för journalistiskt innehåll från flera källor. Ingen kommer att betala 1000-1500 kronor i månaden för att läsa från alla källor och om vi vill att inte bara några få stora ska överleva så behövs en användarvänlig och prisvärd lösning som många publicister kan dra nytta av.

Alternativet är att ”bli utvald” som mediestrategen och bloggaren Thomas Baekdal argumenterar för i opposition till Ester Keza Hardings artikel på The Media Briefing. Han menar att ett Spotify för nyheter är feltänkt och att användare i stället kommer att välja att följa ett fåtal väl utvalda källor inom sina intresseområden. Det kan vara sant för specifikt och nischat innehåll. Men för nyheter eller bredare ämnen som näringslivsbevakning eller sport, tror jag att gemensamma lösningar blir nödvändiga.

Europe’s Successful Paid Content Strategies-rapport har samlat vad som funkat eller inte hittills. Nu är det dags att ta nästa steg.

Hur mycket kan vi egentligen betala för prenumerationer?

Hur mycket kan vi egentligen betala för prenumerationer?

Ny norsk sajt personaliserar flöde med magasinsjournalistik

När jag först fick höra talas om Blendle för ett drygt år sedan blev jag inspirerad och testade genast tjänsten för att sedan skriva ett inlägg. Jag tyckte om tanken på styckvisa köp och personaliserat flöde. Nu kommer en norsk motsvarighet vio.no. Så klart ville jag prova tjänsten.

Skärmklipp 2017-01-30 20.45.53

Vio.no har inte den styckebetalning som Blendle erbjuder utan ett abonnemang, 99 nok i månaden (med en gratis provmånad). Men skillnaden mot Readly som samlar magasin och kostar lika mycket är att detta inte är några pdf-tidningar utan att flödet anpassas efter vilka tidskrifter och vilka ämnen jag har valt att följa, precis som i Blendles fall. Artiklarna presenteras sedan i ett aptitligt flöde som är fint både på desktop och i mobilen och när jag klickar på en artikel visas den i ett läsvänligt long-read-format.

Skärmklipp 2017-01-30 20.33.17

Jag klickar i att jag vill följa tidskrifter som Cinema, CoFounder, D2, Magma och Innovationsmagasinet. Därefter väljer jag kategorierna innovation och teknologi, natur och friluftsliv och resa. Snygga bilder gör att puffarna lockar till läsning.

Skärmklipp 2017-01-30 20.33.44

Smart är också att jag kan välja att få en läslista per e-post med nya artiklar inom mina kategorier varje dag eller en gång i veckan.

Skärmklipp 2017-01-30 20.34.55

Enligt medier24 har Vio fått miljoninvesteringar från Kjeller Innovasjon, Angel Challenge, Innovasjon Norge, men grundarna har även kvar ägande i bolaget. Kapitalet ska användas till att lansera produkten i Norden och Storbritannien säger Vio-chefen Agnes Dyvik till Dagens Næringsliv.

Vio lanserades i oktober 2016 men vill inte tala om hur många kunder som använder tjänsten. Däremot berättar man att journalistik från 40 titlar finns att tillgå. Jag håller tummarna för framgång. Alla sätt som kan locka till betald läsning av kvalitetsjournalistik är att uppmuntra. Och detta är ett ovanligt snyggt försök.

Den här texten har tidigare publicerats på Resumé

Ps. I förra bloggposten skrev jag om fin- och fulnative och nämnde tjänsten Strossle. Jag vill förtydliga att Strossle inte själva skapar content utan driver trafik via puffar hos olika publicister till content som andra har producerat. ”Vi försöker alltid uppmuntra kunderna att hålla en hög kvalitet i sina artiklar eller filmer och säger nej till sådant som vi tycker är ren reklam” hälsar marknadschef Dan Willstrand.

Flexibla erbjudanden förutsättning för andra vågens betalväggar

Helt plötsligt pratar alla om digital läsarintäkt. Medievärlden gjorde en bra sammanställning av läget.

HD-sydsvenskan, Mittmedia och Norran är några tidningar som ligger i startgroparna, samtidigt visar de som kommit längre – som DN, SvD och Aftonbladet – alla goda resultat.

En nyckel för att lyckas är att hitta smartare vägar att ta betalt än förra vågen av betalväggar som i princip alla drogs tillbaka eftersom trafiken dog och alltför få nappade. Många gjorde då analysen att det var för dyrt. Sanningen är också att det var för stelbent. Genom att använda det vi i dag vet om data har vi helt andra möjligheter att ta rätt betalt av rätt kund vid rätt tillfälle.

Artikeln ”What lies beyond paywalls” från Nieman Lab pekar på fenomenet hur machine learning kan hjälpa oss att bli mer träffsäkra i vårt erbjudande. Författaren David Skok använder följande exempel: Om någon från Reddit surfar in på din sajt via sin mobil på väg till jobbet är troligen chansen liten att hen tecknar en prenumeration, det kan du veta av historiska data. Då kanske den personen inte ska exponeras för ett erbjudande, medan en annan läsare som tar del av innehållet på ett sätt som tidigare har lett till konvertering kan få ett erbjudande om prenumeration. Han rekommenderar också att man tar ytterligare ett steg och analyserar i realtid vad som kan leda till konverteringar och inte bara tittar bakåt.

Det här sättet att anpassa prissättning, erbjudande och förekomst av betalvägg beroende på inte bara karaktär på materialet utan läsarbeteende (tid, device, frekvens, geografi mm) kan skapa spännande möjligheter.

Jag tänker att lokaltidningar skulle kunna anpassa sitt erbjudande till exempel beroende på var en besökare kommer ifrån. Jag som stockholmare kanske vill ta del av lokaltidningen i min uppväxtort ibland men kommer inte att vilja ha ett dyrt månadsabonnemang utan snarare ett styckeköp, eller dygnspass, medan den som är boende på orten och surfar in flera gånger varje dag kanske ska exponeras för en abonnemangslösning.

Allt fler aktörer uppvaktar nu medierna med lösningar på betal-utmaningen. En av de mer intressanta träffade jag härom veckan. De heter Later Pay och har framför allt tyska förlag, som Der Spiegel och Frankfurter Rundschau, som kunder. Här beskriver deras kund Hamburger Morgenpost hur hela 70 procent av deras kunder väljer att köpa när de får förslaget att betala.

Modellen går ut på att man läser först och betalar sedan. Första gången får läsaren ett budskap ”detta är en betalartikel, vill du fortsätta läsa?”. Kunden svarar bara ja och kan sedan i lugn och ro fortsätta läsa utan att lämna vare sig namn eller kontouppgifter.

Sajten känner sedan igen besökaren och när denne nått en viss nivå, till exempel 5 euro, får personen veta att det ska börja kosta. Då kan man välja mellan att bara betala vad man är skyldig eller teckna ett abonnemang framåt, för en vecka eller längre. Publicisten äger kund- och betalrelationen helt och hållet.

Denna text har tidigare varit publicerad på resumé.se

Betalvägg på Bergendorfer Zeitung med Later Pay.

Betalvägg på Bergendorfer Zeitung med Later Pay.

Blendle tar betalt per artikel, och växer snabbt

Inom loppet av en vecka har jag nu fått tips från tre håll om Blendle och då bara måste jag titta närmare på tjänsten. 

Sajten startade i Holland men lanserades för en dryg månad sedan i Tyskland. Sajten har nu över 500 000 kunder, skriver grundaren Marten Blankesteijn och delar även med sig av fler siffror. Som att sajten växer fyra gånger snabbare i Tyskland än i Holland och att 51 procent av de tyska kunderrna är 15-35 år gamla.

Modellen är att man betalar per artikel men har tillgång till ett stort antal varumärken. Att Springer förlag gick med var en förutsättning för expansionen i Tyskland. 

När jag surfar in på blendle.com möts jag av ett fält där sajten vill ha min mejladress eftersom den ”snart finns i mitt land”. Medieanalytikern Olle Lidbom säger till Journalisten att han inte tror att den snart finns i Sverige och han har tidigare utvecklat i Resumé varför han inte tror att svenska förlag kan samverka på en gemensam plattform. 

Jag klickar vidare och väljer den tyska sidan för att ha en förutsättning att åtminstone begripa något. Så snart jag registrerat mig med namn och mejladress får jag möjlighet att välja ut mina intresseområden. Jag får också veta att jag har fått 2.50 euro att läsa för utan att behöva betala. Smart, det finns alltid ett motstånd mot att knappa in kreditkortsuppgifter och här skjuter man på det tills kunden förhoppningsvis har börjat gilla tjänsten. 



Mina 2.45 euro räcker en bit eftersom texterna ofta kostar från 0,15 till 0,45 styck, men ibland uppåt 1,99. Jag fastnar för en artikel om Youtube och Netflix och först när jag har klickat och 0,45 euro dragits från mitt startkapital noterar jag att texten kommer från Frankfurter Allgemeine. Varumärket känns underordnat innehållet i presentationen, vilket är logiskt när det är artiklarna i sig som ska locka.



En läsvänlig vy gör det lätt att ta till sig artikeln (nåja den är ju fortfarande på tyska och mina tre års skoltyska räcker inte helt men jag föreställer mig att den skulle vara lätt att ta till sig på ett språk jag begriper bättre). 



Artikeln kan jag, om jag vill, spara till min Pocket och givetvis lätt dela med mina vänner via exempelvis Facebook och Twitter. Jag har också valet att få tillbaka mina 0,45 euro om artikeln inte motsvarar förväntningarna. Kundfokuserat!

Jag tycker Blendles modell är mer aptitlig än all-you-can-eat-lösningar i pdf-form som Readly och Ztory. Jag slipper betala ett abonnemang utan kan plocka mina russin i flödet och bara betala för det jag konsumerar. 

Av intäkten går 30 procent till Blendle och 70 procent åter till förlagen, vilket väl får anses vara fair. 

Jag ser fram emot att följa Blendles erövring av Europa. Får se hur snart de kommer till Sverige. 

Supportrarna betalar men alla får läsa 

På söndag röstar Katalonien om självständighet. I förra veckan besökte jag Barcelona tillsammans med Sveriges Tidskrifters styrelse som hade ett antal studiebesök under några intensiva dagar. 

Mest spännande var mötet med Vicent Partal, en internetentreprenör, publicist och självständighetsförespråkare. Han berättade över en lunch om engagemanget för självständighet i Katalonien och varför han i princip är säker på ett ja i omröstningen. För att sammanfatta en lång föreläsning i en mening: folk i Barcelona/Katalonien är trötta på Madrids ovilja att diskutera vad katalanerna anser vara en tillbakagång för den autonomi som man tidigare har varit överens om.

Hans egen digitala publikation VilaWeb som även finns på engelska, är intressant av flera skäl. Vicent Partal har en bakgrund som utrikeskorrespondent och startade redan 1994 en digital nyhetstjänst, El Temps online och har sedan dess utvecklat digitala nyhetstjänster.

Sedan starten har Vicent Partal inte ens övervägt att göra VilaWeb på papper utan har skapat en hållbar affärsmodell som i dag ser ut så här: Totalt har sajten 6 000 supporters som var och en betalar  60 euro per år. Sajten är helt öppen så i princip ”betalar de för ingenting” som Vicent Partal uttrycker sig. 

Men det är inte helt sant. Denna inre krets av ambassadörer får starta egna bloggar på sajten och blir även regelbundet inbjudna till event. Men journalistiken som de bekostar är alltså för alla. VilaWeb har också annonser, både via Google och lokala annonsörer. 

Sajten har 20 anställda och en miljon läsare. Man skriver om politik, ekonomi och kultur ”sådant vi kan”, säger Vicent Partal och förklarar därmed varför de har valt bort sport, trots att de verkar i denna fotbollsgalna stad.

Givetvis är de aktiva på sociala medier och värderar Facebook högst när det gäller trafik, men Twitter för inflytandet och köpkraften hos de läsare som kommer därifrån. Även för VilaWeb har mobil gått om desktop och Facebook har gått om Google som trafikkälla. De använder även Whats up för att sprida sitt innehåll och ser mycket fram emot nya Apple-TV. ”Det kommer att bli en stor revolution, vi kommer att investera mycket i att göra egna appar och kanaler för Apple-TV” förklarar internetpionjären. 

Flera internationella, och även svenska, publicister visar intresse för VilaWebs affärsmodell och upplägg. Jag förstår varför. Kombinationen med supporters som står för en stor del av intäkterna och en öppen sajt som drar trafik och annonspengar är givetvis lockande. Det kan vara en modell som kan överleva på sikt om innehållet är tillräckligt efterfrågat.

För VilaWeb är söndagens omröstning hett stoff. Oavsett utgången kommer intresset för politisk journalistik på katalanska att vara stort den närmaste tiden.