Hur många digitala prenumerationer har du råd att köpa?

En normal dag kollar jag på material från över tio olika nyhetskällor, vilket gör mig till en rätt normalt användare av digital journalistik. En snabbenkät som The Media Briefing  gjorde visade att 39 procent tittade på innehåll från 9-15 källor en vecka medan 25 procent tittade på 15 källor eller mer.

Detta var en snabb, ovetenskaplig test, men den sätter ändå fingret på något väsentligt. Det normala konsumtionsmönstret digitalt är att via sociala medier eller aggregeringstjänster (som svenska Omni) läsa innehåll från en mängd olika källor. Detta beteende rimmar rätt dåligt med alla publicisters vilja att nu skapa prenumerationer för just sitt innehåll. Jag kan ju omöjligt ha 10-15 prenumerationer igång samtidigt.

Tjänster som Netflix och Spotify bygger på tanken att många innehållsleverantörer samlas under en enda prenumeration. Detta har inte riktigt tidningsbranschen lyckats med än (även om det finns försök som Blendle, norska Vio som jag skrev om nyligen och vissa pdf-tjänster).

När jag för fyra år sedan tillträdde som ordförande i Sveriges Tidskrifter var min första åtgärd att skapa ett digitalråd med de digitalt utvecklingsansvariga i de stora förlagen. Min förhoppning var att vi skulle komma fram till standarder, gemensam betalningsplattform eller åtminstone ett gränssnitt som kunde kännas igen från en sajt till en annan. Det kom många bra idéer ur digitalrådet (som fortfarande är verksamt) men ganska snart förstod vi att några enhetliga betallösningar för vår del av branschen inte gick att få fram.

Sedan dess har jag väntat på att exempelvis Tidningskungen skulle lansera en modell för digital betald läsning, men förgäves. Det tycks som att alla svenska mediehus vill göra den här resan själva, vilket bör vara till nackdel för de mindre aktörerna som inte har exempelvis Dagens Nyheters självklara plats.

En Business insider-rapport som kom för ett halvår sen slog fast att betalväggar har hjälpt traditionella aktörer som New York times och Financial Times att stabilisera intäkterna medan nya digitala aktörer som Buzzfeed, Huffington Post och Vox inte alls sneglat på läsarintäkter utan nöjer sig med en räckviddsaffär med annonsintäkter. Medan 77 av 98 de tidningar som listas av American Press Association har implementerat digitala betalväggar så har ingen av toppsajterna som saknar papperstidning gjort det.

Rapporten slår också fast att millennials är mer tveksamma till att betala för nyhets-prenumerationer digitalt än äldre personer. I långa loppet behöver man därför se över alternativ som mikrobetalningar eller medlemskap, enligt rapporten.

Det är värt att hålla ögonen på Medium som når 60 miljoner användare med sin bloggplattform som allt fler publicister börjar använda som kanal. Medium har nu beslutat att stänga ned sin native-affär för att satsa på läsarintäkt. Nu väntar många på deras nya prenumerationslösning som sägs ska lanseras inom några månader.

Oavsett om det blir Medium eller någon annan som tar initiativet så tror jag det är dags för medierna att samarbeta kring läsarintäkt så att användare kan ha en enda prenumeration för journalistiskt innehåll från flera källor. Ingen kommer att betala 1000-1500 kronor i månaden för att läsa från alla källor och om vi vill att inte bara några få stora ska överleva så behövs en användarvänlig och prisvärd lösning som många publicister kan dra nytta av.

Alternativet är att ”bli utvald” som mediestrategen och bloggaren Thomas Baekdal argumenterar för i opposition till Ester Keza Hardings artikel på The Media Briefing. Han menar att ett Spotify för nyheter är feltänkt och att användare i stället kommer att välja att följa ett fåtal väl utvalda källor inom sina intresseområden. Det kan vara sant för specifikt och nischat innehåll. Men för nyheter eller bredare ämnen som näringslivsbevakning eller sport, tror jag att gemensamma lösningar blir nödvändiga.

Europe’s Successful Paid Content Strategies-rapport har samlat vad som funkat eller inte hittills. Nu är det dags att ta nästa steg.

Hur mycket kan vi egentligen betala för prenumerationer?

Hur mycket kan vi egentligen betala för prenumerationer?

Annonser

Kvalitetsjournalistik som fungerar kommersiellt

 

Upp till fyra magasin som levereras i paket hem till läsarna och en digital satsning där alla magasinsvarumärken samlas i samma portal. Så arbetar det belgiska förlaget Roularta som har 2200 anställda och förra året sålde för 471 miljoner euro.

Sveriges Tidskrifters styrelse besökte förlaget och fick träffa Michael Neveja, kommunikationsdirektör samt Bert Bultinck, chefredaktör för Knack, ett veckoutgivet nyhetsmagasin.

Knack är huvudvarumärket för webbplatsen www.knack.be som är en portal där de övriga magasinstitlarna hittas i underavdelningar till exempel Sport (material knutet till magasinet Sport), Ekonomi (material knutet till magasinet Trends) och så vidare.

Detta kan tyckas märkligt i Sverige, där vi är vana vid att varje tidskriftsvarumärke från ett förlag har sin egen sajt (även om vi också har satsningar som www.livetombord.se där material från flera båttidningar utgivna av Egmont samlas).

Men det speciella med Roulartas tidskriftstitlar är att de säljs i paket. Den som är prenumerant på Knack, får även livsstilsmagasinet Weekend Knack och Knack Fokus varje vecka. Alltså tre tidningar i samma paket. 10 gånger per år får prenumeranterna också en fjärde tidning men den varierar, ibland är det hälsotidningen Bodytalk, ibland ett bilmagasin eller en boktidning kopplad till en mässa.

Alla tidningar har också en franskspråkig motsvarighet och när man går omkring på förlaget finns det en flamländsk och en fransk sida i lokalerna – i mitten sitter alla webbredaktörer oavsett språk/varumärke. Knacks franska motsvarighet heter Le Vif och Trends franska motsvarighet heter Trends Tendances. När det gäller nyhets- och affärsmagasinen är de i princip helt separata produkter med några få artiklar som översätts i varje utgåva medan Sport till 90 procent har samma material men på olika språk.

För Trends är en växande del av intäkterna events, till exempel utser de Årets Chef i olika kategorier vid en lönsam gala med intäkter från sponsorer och deltagare. Intressant är att de har gått från ett gratisevent med stort antal deltagare som enbart hade sponsorintäkter till ett betalevent med färre deltagare men där sponsorerna blir mer nöjda tack vare att målgruppen blir mer rätt. Även Trends har en extratidning – Trends style – som kommer med tio gånger per år.

Förutom sina två huvudvarumärken har förlaget en mängd andra titlar om allt från kungligheter till IT-trender.

Knack är det enda flamländska nyhetsmagasinet som finns kvar konstaterar chefredaktören Bert Bultinck. Han berättar om en tydlig satsning på kvalitetsjournalistik.

– På senare år har vi gått back to basics och satsat mer på undersökande journalistik vilket har visat sig fungera även kommersiellt. Har man rätt story så fungerar det, sa han.

Till exempel var Knack en av de publikationer som hade tillgång till Panama-dokumenten. Det fick tidskriften tack vare att de anställde en journalist som ingick i grävnätverket men som hade en betydligt mindre plattform. Han arbetade på avslöjandet i flera månader. Första numret om Panama-dokumenten, där flera kända belgiska medborgare avslöjades, dubblade försäljningen i kiosk och förlaget gladdes åt att försäljningstalen hölls uppe även i kommande utgåvor.

Satsningen på fördjupning, analys och bakgrund visar sig även i webbstrategin som är en freemium-modell; enbart allmänna nyhetsartiklar finns på den öppna webben, allt unikt material både från magasinen och webben finns bakom betalvägg. Och tröskeln är ganska hög, den billigaste online only-prenumerationen kostar 43 euro för tre månader. Det kanske kan förklara det faktum att man än så länge bara har 1000 enbart digitala prenumeranter. Men alla betalande prenumeranter från de olika tidningarna har tillgång till allt digitalt material, även det som kommer från förlagets övriga titlar. Kanske har webbstrategin bidragit till att hålla uppe upplagan på Knack, som enligt förlaget ”går mot strömmen” och lyckas hålla prenumerationsaffären uppe.

Andra smarta satsningar:

  • Förlaget bygger ett Amazon för småföretagare, en logistiklösning som små butiker kan koppla på sig mot.
  • Roularta agerar också mobiloperatör.
  • Annonsörer erbjuds annonsering på Facebook och Google som tillägg till paket de köper hos Knack.
  • Och så klart finns en content marketing-avdelning som gör kundtidningar, webbplatser, appar och sköter sociala medier-konton åt andra.

Det var inspirerande att få inblick i den belgiska tidskriftsmarknaden. Och som vanligt i dessa sammanhang konstaterade vi alla runt bordet att utmaningarna är de samma i våra olika länder, men att lösningarna kan variera beroende på lokala marknader och traditioner.

Roularta2

 

Finansliv.se integrerar event och webbinnehåll

I dag lanserar vi nya finansliv.se. Bakom den nya sajten finns en genomtänkt strategi för hur innehållet ska integreras med Finanslivs event.

Finansliv har sedan starten 2010 satsat på en växande eventverksamhet. Vi har event inom i huvudsak fem ämnesområden:

Nya sajten är helt uppbyggd kring dessa fem ämnesområden. Tidigare har Finanslivs närvaro på webben i princip inskränkt sig till bloggar och eventfakta/anmälningsformulär.

Strategin var tydlig när vi startade 2010  – vi skulle inte försöks konkurrera med di.se, nliv.se, affärsvärden.se, va.se eller realtid.se med affärsnyheter. Jag insåg att den trafik vi med våra begränsade resurser (två reportrar) skulle kunna åstadkomma inte skulle göra vår sajt till någon annonsaffär och därför skulle det heller inte vara motiverat att lägga redaktionella resurser på sajten.

Det var rätt då men sedan dess har som sagt eventverksamheten vuxit till en mycket viktig intäktskälla för Finansliv. I samband med omgörningen som gjordes tillsammans med Jonas MelchersonIris Media framstod det tydligt att om vi kan få innehållet på sajten att dra besökare (och i förlängningen även sponsorer) till våra event så är vissa redaktionella insatser motiverade – men bara inom de ämnesområden där vi har event. All annan snabb rapportering om branschen lämnar vi till nyhetsmedierna.

Läsaren av exempelvis en fintech-artikel får i anslutning till texten en tydlig hänvisning till nästa event inom kategorin fintech. Den som klickar på ämnessidan för fintech får både en annons för FintechStockholm och innehåll som handlar om företag i fintech-sektorn.

Några av de fem ämnena har också fått egna plocksidor i det tryckta magasinet som når 50 000 läsare tio gånger per år. Innehållet på dessa plocksidor, som fått samma vinjetter som webbens, plockas givetvis ihop av det material som redan är publicerat på sajten inom kategorin. På så vis blir den redaktionella resursen hanterarbar.

Min förhoppning är att vårt nya arbetssätt ska visa våra besökare vilka ämnen vi på Finansliv kan och fokuserar på. När de ser vårt material ska de också bli nyfikna på våra event och förhoppningsvis boka en plats.

Övriga intäkter på sajten då? Jo vi kommer att ha möjligheter för banners även om jag inte tror att det är där vi kommer att tjäna de stora pengarna. Vi har också ett native-format som snyggt passar in i flödet (fast givetvis med annons-märkning). Med tanke på utvecklingen för ad-blockers och överflyttningen från desktop till mobil så tror jag att native-formaten kommer att tjäna oss bättre än display-annonseringen.

Men som sagt: eventen är grejen, och vi blir nu ännu tydligare med det.

finansliv3

Vi satsar på eventen och sajterna för de olika eventen ändrar karaktär beroende på om det är före, under eller efter eventet.

finansliv1

I exempelvis fintech-kategorin finns både texter, event och ibland blogginlägg.

 

Följer journalistiken med till webben och mobilen?

Finns tidskrifter digitalt? Eller är de per definition på papper? Jag har under senare år svängt många gånger i frågan. Det är givetvis så att det går utmärkt att läsa pdf-tidningar på läsplatta likväl som på papper, till exempel på Readly. Men jag tänkte inte att denna text skulle handla om det eftersom pdf-tidningar är kopior på pappersprodukter och därför faktiskt ingen produkt som har utvecklats för det digitala (det finns så klart ipad-magasin med massa finesser, inbyggda bildspel, interaktiva grafiker och filmer, men detta har vi hittills inte sett så mycket av i Sverige, kanske för att läsarna och annonsörerna inte har varit så pigga på att betala för den upplevelsen).
Förutom de digitala kopiorna av magasin har digital utveckling på tidskrifter ofta handlat om annat än journalistik. Vi har bloggar, shopar och tjänster som kopplas till ämnet men som egentligen inte hade behövt ett magasinsvarumärke för att bli till. Drar man ut den utvecklingen kan man tänka att magasinet reduceras till en sorts marknadsföringskanal för en diverseverksamhet inom ämnesområdet som i många delar faktiskt inte handlar om journalistik. I det scenariot behöver magasinet inte vara lönsamt i sig, så länge det drar användare/sponsorer till allt det andra.
När Åka Skidor säljer prylar eller när Driva Eget gör kurser så är det inte journalistik som utgör värdet i tjänsten. Givetvis gör journalistiken i magasinet att sidotjänsterna får större trovärdighet och intresse men frågan kvarstår: Vilken roll har journalistiken när tidskrifterna söker digital affärsmodell?
Gör det något att det inte är journalistik? Nej, kanske inte, så länge pappersmagasinet finns kvar och står för journalistiken. Men jag personligen tycker att det vore tråkigt om journalistiken ersattes av personaliserade tjänster i takt med att förlagen anpassar sig till allt mer digitala beteendemönster.
Är det då så att tidskriftsjournalistik per definition ska vara på papper? Nej, det finns många exempel på motsatsen, tidskrifter med digital affärsmodell som bygger på journalistiskt innehåll och ibland klick-beten. Där är det annonsörerna som står för de digitala intäkterna. Tyvärr är det så att mycket tyder på att displayannonsering är på utdöende, hur programmatisk den än blir. Alternativet är då att hitta olika native-lösningar för annosörerna, men på sikt tror jag inte på digitala affärer utan inslag av intäkter från läsare/användare.
40 procent av den globala digitala annonskakan tas i dag av Google och Facebook. Jag är rädd att tidningssajternas andel inte kommer att öka.
Nyckeln för att hitta användarintäkter tror jag är att hitta lösningar för mikrobetalningar digitalt. Om det blir enkelt att betala tio kronor för en spännande text tror jag det finns en digital framtid även för tidskriftsjournalistiken. Jag hoppas att branschen kan samarbeta om att hitta lösningar för mikrobetalningar. Drömmen vore en standard på alla journalistiska svenska sajter, så att användarna kunde känna igen sig och enkelt betala för innehållet oavsett om det är text, video eller ljud. Jag hoppas att det kan bli verklighet.

bodyblogg

Aka Skidorshop

driva eget

illustrerad

 

 

Det är tufft därute

Cecilia Zadigs och Nora Oleskog Tryggvasons bok ”Kvinnor och ledarskap i svenska medier” har varit omtalad de senaste veckorna. Bland annat i Resumé. 

Boken bygger på en undersökning bland 208 kvinnor som genomgått utbildningen ”Kvinnors Ledarskap” på Stockholms universitet (244 var tillfrågade).

Det som har blivit mest omskrivet är det faktum att medieorganisationer med kvinnor i toppen har färre sjukskrivningar i personalen.

Det jag fångades mest av när jag läste boken var hur pass tufft många mediechefer har det. Jag visste så klart av egen erfarenhet och av att prata runt i branschen att strukturomvandlingen och de omorganisationer som följer på den är stressande, men att så pass många som 36 procent av de kvinnliga mediecheferna är stressade ofta eller konstant eller att en fjärdedel varit sjukskrivna för stressrelaterade symptom förvånade mig. Mest stressade var 40-49-åringarna.

En annan anmärkningsvärd siffra, som till viss del har med stressen att göra, är att 30 procent – har lämnat/tvingats lämna ett chefsjobb tidigare än planerat. Av de som lämnat är de vanligaste skälen:

  • De tyckte inte det var roligt längre och inte värt arbetsinsatsen.
  • De förlorade jobbet i samband med omorganisation.
  • De valde att stiga av därför att det inte fanns förutsättningar för att åstadkomma bra journalistik/produkt.
  • De lämnade på grund av företagskulturen.

Sammanfattningsvis: Det är tufft därute.

Medier är en relativt jämställd bransch och enligt boken har digitaliseringen skapat möjligheter för kvinnor att hitta vägar till att bli ledare i större utsträckning än vad som hade skett i en mindre föränderlig bransch. Men frågan som många ställer sig blir: Är det värt det? På senare tid har vi sett chefer hoppa av, inte minst från Mittmedia- och Eskilstuna-Kuriren-koncernerna.

Och då är vi framme vid en av de största utmaningarna som branschen står inför: Hur kan vi behålla de nytänkande duktiga ledarna och journalisterna i en tid då allt färre måste göra allt mer? Kan vi behålla kreativiteten med det enorma fokus på ekonomin som teknikutvecklingen tvingar oss till i dag? Och om vi inte gör det – när kommer läsarna/lyssnarna/tittarna att märka det?

Den 6 mars kan man höra Cecilia Zadig prata på MEG, ta chansen om du är där. Att branschen kan lyckas behålla goda ledare är nyckeln till att vi ska klara de förändringar vi står inför.

 

Många klick till läsningen

Idag har jag skapat konto på Novellix. Syftet var att läsa Björn Hedensjös ”De är vi” som jag bara tidigare har läst ett utdrag ur på Arenas sajt. Tjänsten är bra, jag blir nyfiken på flera av novellerna och fackböckerna i kortformat. Jag gillar företagets idé om att ge ut varje text i tre olika format; tryckt bok, e-bok och ljudbok. Historien är den samma men formen anpassas efter läsaren. Det känns rätt och individanpassat.

Men när jag ska betala så slås jag av hur knöligt det är. Skapa konto och lämna massa uppgifter, knappa in kreditkortsnummer, sedan logga in för att ladda ner filen. Allt detta för att köpa något för 19 kronor som jag vill läsa NU.
Jag säger inte att Novellix är krångligare än någon annan tjänst. I själva verket liknar förfarandet de flesta andras. Det är det som är problemet. Om jag har fått ett Twittertips om att läsa en text så vill jag komma åt den genast – utan krångel. Betalar gör jag gärna eftersom jag ju, till skillnad från en del andra konsumenter, vet att god journalistik kostar. Men risken är att de många klicken gör att jag tröttnar på vägen (om det nu inte råkar vara som i dag – en ledig dag).
Därför är jag väldigt nyfiken på Klarnas och DN:s gemensamma projekt som Ny Teknik skriver om här. Ett klick för att köpa tillgång till en text (eller rörligt) är visionen. Låter fantastiskt. Jag intervjuade Klarna-grundaren Sebastian Siemiatkowski för Finansliv i december och fick då klart för mig att han personligen har ett mycket stort intresse för mikrobetalningar och tror att det kommer att revolutionera konsumtionen av journalistik digitalt. Vi hoppas att han har rätt.
novellix

Formulär står mellan mig och läsningen