Ska vi skapa köp eller klick?

Den senaste veckan har jag träffat tre personer – alla högt uppsatta inom tidskriftsförlag som alla säger samma sak – just nu funderar vi mest på vad sajten främst ska göra – alstra sidvisningar för annonsaffären eller konvertera läsare till prenumerationsaffären.

Frågeställningen är inte ny – det finns tydliga anhängare av ”det går inte att ta betalt av publiken digitalt” och lika många som säger att ”annonsaffären är inget att lita på, vi måste ta betalt av läsarna”.

Aftonbladet har länge varit beviset på att en digital annonsaffär är hållbar, men även Aftonbladet har ju en läsarintäkt som börjar bli intressant. Tidningen har nära 235 000 är betalande användare i Aftonbladet Plus och över 10 procent är inloggade, enligt Eshan Fadakar, sociala medier-chef på Schibsted i en text på Breakit i våras.

På Tidskriftsdagen stod jag i en panel med Peter Wolodarski, chefredaktör på DN, Robert Brännström, chefredaktör KIT och John Severinson, digital direktör, Egmont Publishing. De två förstnämnda har valt helt olika ringhörnor i denna fråga. Här berättar Peter Wolodarski om strategin för läsarintäkt. Och här är Robert Brännströms och de andras vision för KIT.

panelen

Det vi vet är att displayannonsering minskar i intäkt. RTB-handeln ger allt mindre summor. Men det betyder på inga sätt att den digitala annonsaffären är död. Det finns en växande efterfrågan på content-marknadsföring. Här tror jag att vi har en stor möjlighet, inte minst när vi utvecklar vår datainsamling och analys. KIT bygger hela sin affär på detta. Denna utveckling får allt fler att ifrågasätta om klick är en hållbar valuta. Vi borde i stället prata om engagemang, time-spent, delningar.

Men det finns flera exempel på digitala intäkter för innehåll. Betalningsviljan hos publiken finns för tex Netflix och Spotify. Härom veckan kom en rapport om att det som uppskattas av användarna av Netflix främst är originalinnehållet. Storytel är en annan aktör som också kommer att satsa på originalinnehåll för sina ljudböcker.  Men finns samma betalningsvilja journalistik? Peter Wolodarski sa att DN räknar med att inom några år, kanske tre, ha en betalande digital läsarskara som är större än den på papper.

John Severinson som är digital affärsutvecklingschef på Egmont konstaterade i diskussionen att den prenumerationsmodell som DN har utvecklat framgångsrikt fungerar utmärkt för ett medium med DN:s trafik, men som blir svår att upprätthålla för en tidskrift med färre läsare. Man kanske vill betala 99 kronor i månaden för en ledande nyhetskälla men kanske inte för 10 olika smalare medier. (Ja, vi pratade om Readly också, vårt Spotify för tidskrifter och tidningar. Readly, som ju bygger på hela pdf-tidningar, är en intressant tjänst som gett 200 000 betalda digitala exemplar per utgåva enligt TS till den svenska tidningsmarknaden senaste året, men frågan är om pdf-modellen är hållbar i längden).

Många pratar om Blendle som jag skrivit om tidigare. En plattform som samlar artiklar från många publicister och låter användarna betala per artikel.

Digitala tjänster är också något som många tidskrifter, inte minst inom business to business utvecklar. Men då är det inte journalistik i traditionell mening som man tar betalt för utan något annat.

Vi kan räkna med att annonsaffär-kontra-användarintäkt-diskussionen kommer att prägla även det närmaste året och förhoppningsvis får vi se ännu fler lyckade exempel från båda sidor så att vi har argument att slå i huvudet på varandra i kommande paneldebatter.

Denna text har tidigare varit publicerad på resumé.se

Supportrarna betalar men alla får läsa 

På söndag röstar Katalonien om självständighet. I förra veckan besökte jag Barcelona tillsammans med Sveriges Tidskrifters styrelse som hade ett antal studiebesök under några intensiva dagar. 

Mest spännande var mötet med Vicent Partal, en internetentreprenör, publicist och självständighetsförespråkare. Han berättade över en lunch om engagemanget för självständighet i Katalonien och varför han i princip är säker på ett ja i omröstningen. För att sammanfatta en lång föreläsning i en mening: folk i Barcelona/Katalonien är trötta på Madrids ovilja att diskutera vad katalanerna anser vara en tillbakagång för den autonomi som man tidigare har varit överens om.

Hans egen digitala publikation VilaWeb som även finns på engelska, är intressant av flera skäl. Vicent Partal har en bakgrund som utrikeskorrespondent och startade redan 1994 en digital nyhetstjänst, El Temps online och har sedan dess utvecklat digitala nyhetstjänster.

Sedan starten har Vicent Partal inte ens övervägt att göra VilaWeb på papper utan har skapat en hållbar affärsmodell som i dag ser ut så här: Totalt har sajten 6 000 supporters som var och en betalar  60 euro per år. Sajten är helt öppen så i princip ”betalar de för ingenting” som Vicent Partal uttrycker sig. 

Men det är inte helt sant. Denna inre krets av ambassadörer får starta egna bloggar på sajten och blir även regelbundet inbjudna till event. Men journalistiken som de bekostar är alltså för alla. VilaWeb har också annonser, både via Google och lokala annonsörer. 

Sajten har 20 anställda och en miljon läsare. Man skriver om politik, ekonomi och kultur ”sådant vi kan”, säger Vicent Partal och förklarar därmed varför de har valt bort sport, trots att de verkar i denna fotbollsgalna stad.

Givetvis är de aktiva på sociala medier och värderar Facebook högst när det gäller trafik, men Twitter för inflytandet och köpkraften hos de läsare som kommer därifrån. Även för VilaWeb har mobil gått om desktop och Facebook har gått om Google som trafikkälla. De använder även Whats up för att sprida sitt innehåll och ser mycket fram emot nya Apple-TV. ”Det kommer att bli en stor revolution, vi kommer att investera mycket i att göra egna appar och kanaler för Apple-TV” förklarar internetpionjären. 

Flera internationella, och även svenska, publicister visar intresse för VilaWebs affärsmodell och upplägg. Jag förstår varför. Kombinationen med supporters som står för en stor del av intäkterna och en öppen sajt som drar trafik och annonspengar är givetvis lockande. Det kan vara en modell som kan överleva på sikt om innehållet är tillräckligt efterfrågat.

För VilaWeb är söndagens omröstning hett stoff. Oavsett utgången kommer intresset för politisk journalistik på katalanska att vara stort den närmaste tiden.





Följer journalistiken med till webben och mobilen?

Finns tidskrifter digitalt? Eller är de per definition på papper? Jag har under senare år svängt många gånger i frågan. Det är givetvis så att det går utmärkt att läsa pdf-tidningar på läsplatta likväl som på papper, till exempel på Readly. Men jag tänkte inte att denna text skulle handla om det eftersom pdf-tidningar är kopior på pappersprodukter och därför faktiskt ingen produkt som har utvecklats för det digitala (det finns så klart ipad-magasin med massa finesser, inbyggda bildspel, interaktiva grafiker och filmer, men detta har vi hittills inte sett så mycket av i Sverige, kanske för att läsarna och annonsörerna inte har varit så pigga på att betala för den upplevelsen).
Förutom de digitala kopiorna av magasin har digital utveckling på tidskrifter ofta handlat om annat än journalistik. Vi har bloggar, shopar och tjänster som kopplas till ämnet men som egentligen inte hade behövt ett magasinsvarumärke för att bli till. Drar man ut den utvecklingen kan man tänka att magasinet reduceras till en sorts marknadsföringskanal för en diverseverksamhet inom ämnesområdet som i många delar faktiskt inte handlar om journalistik. I det scenariot behöver magasinet inte vara lönsamt i sig, så länge det drar användare/sponsorer till allt det andra.
När Åka Skidor säljer prylar eller när Driva Eget gör kurser så är det inte journalistik som utgör värdet i tjänsten. Givetvis gör journalistiken i magasinet att sidotjänsterna får större trovärdighet och intresse men frågan kvarstår: Vilken roll har journalistiken när tidskrifterna söker digital affärsmodell?
Gör det något att det inte är journalistik? Nej, kanske inte, så länge pappersmagasinet finns kvar och står för journalistiken. Men jag personligen tycker att det vore tråkigt om journalistiken ersattes av personaliserade tjänster i takt med att förlagen anpassar sig till allt mer digitala beteendemönster.
Är det då så att tidskriftsjournalistik per definition ska vara på papper? Nej, det finns många exempel på motsatsen, tidskrifter med digital affärsmodell som bygger på journalistiskt innehåll och ibland klick-beten. Där är det annonsörerna som står för de digitala intäkterna. Tyvärr är det så att mycket tyder på att displayannonsering är på utdöende, hur programmatisk den än blir. Alternativet är då att hitta olika native-lösningar för annosörerna, men på sikt tror jag inte på digitala affärer utan inslag av intäkter från läsare/användare.
40 procent av den globala digitala annonskakan tas i dag av Google och Facebook. Jag är rädd att tidningssajternas andel inte kommer att öka.
Nyckeln för att hitta användarintäkter tror jag är att hitta lösningar för mikrobetalningar digitalt. Om det blir enkelt att betala tio kronor för en spännande text tror jag det finns en digital framtid även för tidskriftsjournalistiken. Jag hoppas att branschen kan samarbeta om att hitta lösningar för mikrobetalningar. Drömmen vore en standard på alla journalistiska svenska sajter, så att användarna kunde känna igen sig och enkelt betala för innehållet oavsett om det är text, video eller ljud. Jag hoppas att det kan bli verklighet.

bodyblogg

Aka Skidorshop

driva eget

illustrerad