Metro | Unn Edberg

Sakari Pitkänens bok ”Konsten att skaffa sig fiender över hela världen” är både en beskrivning av Metros historiska framgång och en betraktelse över dags- och gratispressen i dag. Att läsa boken ger en god inblick i tidsandan:

Mitten av 90-tal: ett fåtal självgoda aktörer på tidningsmarknaderna, trögrörliga, initiativfattiga, utmanas av pigg uppstickare.
Tidigt 2000-tal: fullt krig mellan gratistidningar som växer fram i rasande hastighet och den etablerade morgonpressen på de orter där Metro etablerar sig världen över.
I dag: digitaliseringen har gjort att gratistidningarna tappar mark, Metro i Sverige satsar fullt på digitalt.

Jag rekommenderar alla att läsa boken, som är både underhållande, välskriven och faktaintensiv. Den myllrar av anekdoter och färgstarka scener. Här finns strejkande grafiker i Paris som kastade hundratusentals Metro på gatorna, interiörer från Everydays hemliga redaktion som inte ens åt lunch på stan av risken för att bli upptäckta, och grundarnas maktkamp om typsnitt som slutade dramatiskt.

Så här avslutas till exempel kapitlet ”Det stora slaget om Stockholms mäklarannonser”: ”Så här i efterhand kan man konstatera att bostadsäventyret i bästa fall gick ihop sig för Metro, blev en svidande förlust för DN och SvD och gav mäklarna lägre kostnader för marknadsföring. Och att det gick åt ganska många träd under tiden”.

När jag slår igen boken förväntar jag mig att känna viss sorgsenhet, jag som ägnade fyra av mina tidiga journalist-år på Metro. Men någonstans känner jag bara att Metros fantastiska uppgång och numera nedgång inte är så konstig. Det är få idéer som står sig över flera decennier. I en tid där den tekniska utvecklingen gör att konsumtionsbeteende och medievanor ändras allt snabbare så kanske man inte kan vänta sig att en succé ska sträcka sig över fler år än så. Särskilt inte på den snabbrörliga mediemarknaden.

Ur ”Konsten att skaffa sig fiender över hela världen” av Sakari Pitkänen.

Metro fyllde ett hål. Människor satt på tunnelbanan under i genomsnitt 20 minuter till jobbet och hade inget att göra. Metro fyllde den tidsluckan. I dag är den smarta telefonen ett mer komplett alternativ för den som vill undvika att glo på medpassagerarna eller reklamen under tunnelbanefärden. Det behov som Metro fyllde fylls nu till allt större del av annat, en liten skärva av den uppmärksamheten går också till Metros digitala innehåll. Här ett kapitel ur boken om Metro i dag.

När det gäller utdelade gratistidningar så ser lönsamheten ut att hålla i sig och fortfarande startas nya lokala gratistidningar runt om i landet (i Stockholm storsatsar Direktpress just nu med nya editioner).

I slutet av denna vecka ska jag åka norrut för styrelsemöte i Norran, lokaltidningen i Skellefteå, där jag växte upp. Även på det mötet kommer jag att tänka att tidningsföretagens roll ändras med tiden och även om en del av utvecklingen känns smärtsam nu så behöver det inte vara så dramatiskt i det långa perspektivet. Det kommer nya behov som ett lokalt medieföretag kan fylla för sina läsare och annonsörer, eller gamla behov i ny skepnad. Och vem vet, vi kanske kläcker nästa Metroidé på det där styrelsemötet.

I kväll var det releasefest för Sakari Pitkänens ”Metro – Konsten att skaffa sig fiender över hela världen, historien om Metro”. Det väckte en del minnen. Jag kom till Metro 1996 när tidningen var ett år gammal. Jag hade kunnat börja ett år tidigare, var på intervju på Kocksgatan före starten med Martin Kreuger och Per-Åke Hansson, som jag kände från Dagbladet i Sundsvall, och grundaren Pelle Anderson. Pelle tyckte att jag var för ung.

Ett år senare var jag alltså inte längre för ung. Det var Thomas Grahl som anställde mig efter en fika på Hurtigs på Drottninggatan. Thomas gjorde säkert mycket viktigt men det jag som redigerare mest såg honom göra var att korrekturläsa tv-tablåerna varje dag. Han sa att han gjorde det för att vara en del av produktionen, men varför han just prioriterade tv-sidorna vet jag inte.

Den första tiden var rätt stökig, nästan ingen från Metros första år var kvar och fortfarande slutade folk ibland från en dag till en annan utan att man fick veta varför. (En dag hade de flyttat om bland postfacken och jag kunde inte hitta mitt, varpå Ann Olrin skämtade ”du kanske har fått sparken”)

Jag hade fullt upp med att lära mig Stockholm och försöka smälta in. Jag minns särskilt en plågsam lunch på Lilla Tokyo med Pelle och några andra i början där jag förtvivlat försökte få det att se ut som att jag hade ätit med pinnar förut.

Senare kom Sakari Pitkänen till Metro. Jag såg honom byta munktröja och jeans mot kostym i takt med att Metrosfären växte. Med Sakari hade jag mitt livs kortaste utvecklingssamtal:

Sakari: Det här går ju bra.

Jag: Ja.

Sakari: Fortsätt så.

Sakari var en mästare på att inte använda ord i onödan och ryktet säger att han tackade nej till frilansförslag på mejl med orden: ”Hej! Nej.”

Vi redigerare hamrade ihop sidor i en galen hastighet och vi blev goda vänner: Där satt Mona Johansson, Catharina Enblad (numera Nordlund), Bengt Rydsjö, Lina Tenow och många fler som kom och gick. Särskilt stressigt var det när vi hade enkelproduktion och fick lämna en extratjock tidning extra tidigt. Då brukade företaget köpa tårta. (vilket man så klart inte hann äta, man hann inte ens kissa före lämning). Vid redigerarbordet satt också ofta Eric Ljunggren som fortfarande är den enda kollega vars studentmottagning jag har varit på. Han fick sitt fasta kontrakt som studentpresent.

Så småningom blev jag redaktör för bilagan Nytt jobb, hoppade in som nyhetschef och blev ordförande i fackklubben. Som klubbordförande minns jag särskilt en löneförhandling med Robert Braunerhielm som skulle på semester och ville ha avtalet klart. Vi satt en sen kväll och lyckades till slut få lönelyft på 7 procent på redaktionen.

På många sätt var Metro den bästa skola jag kunde ha fått. Vi var alldeles för få som gjorde alldeles för mycket men det gjorde att rookies som jag kunde få ett ansvar långt utöver min erfarenhet. Ibland var det tufft – som när Metro Weekend, som Liza Marklund chefade för, lades ned och flera kolleger fick sluta (det gravölet vill nog de flesta av oss glömma, av flera skäl) – men ofta hade vi det jäkligt kul. Nyhets/nattcheferna Björn Persson, Anders Q Björkman, Eli Åhman och Mona Johansson var alla superproffs. Bildredakörerna Malin Walldorf, Torbjörn Ekebacke och Sanna Percivall likaså. Mellan varven utbytte vi ”dagens citat” på mejlen (ofta något drastiskt som stressad kollega uttalat och som inte hade lämpat sig för Resumé).

Vi expanderade över världen och var stolta över det vi byggde. När journalistprofessorn Stig Hadenius i en debattartikel påstod att vi var ett hot mot demokratin fnös vi och när en undersköterska skrev ett brev och tackade för att hon äntligen hängde med i samtalen på jobbet, hon som inte hade råd med en morgontidning, så jublade vi.

Vi gav en morgontidning till de som inte hade råd eller tradition att läsa en; till unga, människor med utländsk bakgrund, lågutbildade kvinnor och givetvis många andra också.

Jag fick aldig sparken utan när fyra år hade gått kände jag mig nöjd med min Metro-tid. Sakari blev inte förvånad när jag sa upp mig och försökte inte få mig att stanna. Fyra år var ungefär vad man orkade i det tempot och ingen förväntade sig att någon skulle vara kvar längre.

I dag – 15 år senare – har Metro Stockholm tappat sin historiska plats och uppgift. Det redaktionella innehållet görs av TT och alla jag kände har slutat. Men på nätet har Metro en position och Viralgranskaren är lysande. Tiden går. Nu ska jag läsa Sakaris bok.