Hårt slit och sköna människor på Metro

I kväll var det releasefest för Sakari Pitkänens ”Metro – Konsten att skaffa sig  fiender över hela världen, historien om Metro”. Det väckte en del minnen. Jag kom till Metro 1996 när tidningen var ett år gammal. Jag hade kunnat börja ett år tidigare, var på intervju på Kocksgatan före starten med Martin Kreuger och Per-Åke Hansson, som jag kände från Dagbladet i Sundsvall, och grundaren Pelle Anderson. Pelle tyckte att jag var för ung.

Ett år senare var jag alltså inte längre för ung. Det var Thomas Grahl som anställde mig efter en fika på Hurtigs på Drottninggatan. Thomas gjorde säkert mycket viktigt men det jag som redigerare mest såg honom göra var att korrekturläsa tv-tablåerna varje dag. Han sa att han gjorde det för att vara en del av produktionen, men varför han just prioriterade tv-sidorna vet jag inte.

Den första tiden var rätt stökig, nästan ingen från Metros första år var kvar och fortfarande slutade folk ibland från en dag till en annan utan att man fick veta varför. (En dag hade de flyttat om bland postfacken och jag kunde inte hitta mitt, varpå Ann Olrin skämtade ”du kanske har fått sparken”)

Jag hade fullt upp med att lära mig Stockholm och försöka smälta in. Jag minns särskilt en plågsam lunch på Lilla Tokyo med Pelle och några andra i början där jag förtvivlat försökte få det att se ut som att jag hade ätit med pinnar förut.

Senare kom Sakari Pitkänen till Metro. Jag såg honom byta munktröja och jeans mot kostym i takt med att Metrosfären växte. Med Sakari hade jag mitt livs kortaste utvecklingssamtal:

Sakari: Det här går ju bra.

Jag: Ja.

Sakari: Fortsätt så.

Sakari var en mästare på att inte använda ord i onödan och ryktet säger att han tackade nej till frilansförslag på mejl med orden: ”Hej! Nej.”

Vi redigerare hamrade ihop sidor i en galen hastighet och vi blev goda vänner: Där satt Mona Johansson, Catharina Enblad (numera Nordlund), Bengt Rydsjö, Lina Tenow och många fler som kom och gick. Särskilt stressigt var det när vi hade enkelproduktion och fick lämna en extratjock tidning extra tidigt. Då brukade företaget köpa tårta. (vilket man så klart inte hann äta, man hann inte ens kissa före lämning). Vid redigerarbordet satt också ofta Eric Ljunggren som fortfarande är den enda kollega vars studentmottagning jag har varit på. Han fick sitt fasta kontrakt som studentpresent.

Så småningom blev jag redaktör för bilagan Nytt jobb, hoppade in som nyhetschef och blev ordförande i fackklubben. Som klubbordförande minns jag särskilt en löneförhandling med Robert Braunerhielm som skulle på semester och ville ha avtalet klart. Vi satt en sen kväll och lyckades till slut få lönelyft på 7 procent på redaktionen.

På många sätt var Metro den bästa skola jag kunde ha fått. Vi var alldeles för få som gjorde alldeles för mycket men det gjorde att rookies som jag kunde få ett ansvar långt utöver min erfarenhet. Ibland var det tufft – som när Metro Weekend, som Liza Marklund chefade för, lades ned och flera kolleger fick sluta (det gravölet vill nog de flesta av oss glömma, av flera skäl) – men ofta hade vi det jäkligt kul. Nyhets/nattcheferna Björn Persson, Anders Q Björkman, Eli Åhman och Mona Johansson var alla superproffs. Bildredakörerna Malin Walldorf, Torbjörn Ekebacke och Sanna Percivall likaså. Mellan varven utbytte vi ”dagens citat” på mejlen (ofta något drastiskt som stressad kollega uttalat och som inte hade lämpat sig för Resumé).

Vi expanderade över världen och var stolta över det vi byggde. När journalistprofessorn Stig Hadenius i en debattartikel påstod att vi var ett hot mot demokratin fnös vi och när en undersköterska skrev ett brev och tackade för att hon äntligen hängde med i samtalen på jobbet, hon som inte hade råd med en morgontidning, så jublade vi.

Vi gav en morgontidning till de som inte hade råd eller tradition att läsa en; till unga, människor med utländsk bakgrund, lågutbildade kvinnor och givetvis många andra också.

Jag fick aldig sparken utan när fyra år hade gått kände jag mig nöjd med min Metro-tid. Sakari blev inte förvånad när jag sa upp mig och försökte inte få mig att stanna. Fyra år var ungefär vad man orkade i det tempot och ingen förväntade sig att någon skulle vara kvar längre.

I dag – 15 år senare – har Metro Stockholm tappat sin historiska plats och uppgift. Det redaktionella innehållet görs av TT och alla jag kände har slutat. Men på nätet har Metro en position och Viralgranskaren är lysande. Tiden går. Nu ska jag läsa Sakaris bok.

Metro 1996

Metro 1996

Jonas Bergkvist och i bakgrunden Björn Persson.

Jonas Bergkvist och i bakgrunden Björn Persson.

Sakari Pitkänen

Sakari Pitkänen

Mona Johansson och Henrik Nordh.

Mona Johansson och Henrik Nordh.

Lina Tenow

Lina Tenow

Kammakargatan 46

Kammakargatan 46

Cecilia Ahlbäck, numera Jensberg

Cecilia Ahlbäck, numera Jensberg

Björn Persson och Eli Åhman i bakgrunden.

Björn Persson och Eli Åhman i bakgrunden.

Malin Walldorf, Sanna Percivall och Torbjörn Ekebacke.

Malin Walldorf, Sanna Percivall och Torbjörn Ekebacke.

Bengt Rydsjö

Bengt Rydsjö

Ann Olrin och Sanna Perciwall

Ann Olrin och Sanna Perciwall

Annonser

2 Comments

  1. Jag trodde aldrig att jag skulle bli sentimental. Men det var vår skola, det var där vi blev dem vi är i dag. Det är ändå kul att få vara nostalgisk över något som gjorde skillnad i medielandskapet.

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s