Fem mikromedier är fler än fyra elefanter – eller varför koncernbyggen kan bromsa innovation

Norran (lokaltidning i norra delen av Västerbotten), presenterade nyligen ett par spännande nyheter. För det första att bolaget startar ett dotterbolag – Grit – som ska ägna sig åt att hjälpa annonskunder att hitta intressanta lösningar med data som grund. För det andra att Grit köper Reklam365 med bas i Luleå, ett insteg i en annan regions spridningsområde, vilket på den gamla papperstidning-först-tiden hade varit helt omöjligt.

Det som hände sedan var höjde en del ögonbryn – NSD:s tidigare tidningschef Lennart Håkansson välkomnade Norran till Norrbotten i en krönika och konstaterade, inte helt utan bitterhet, att nysatsningen blivit möjlig tack vare att Norran inte ingår i en koncern där besluten kan flyttas så lång som från Luleå till Norrköping.

Den lilla får alltså ett större svängrum än den stora där alla delar ska marschera i takt. Vi har också under senare år kunnat följa Mittmedias kräftgång och prenumerationstapp, som skulle kunna vara en följd av centraliserings-strategin (här väntar vi med spänning på vad som händer under nytt styre).

Lennart Håkansson driver i dag affärssajten Affärer i Norr, ett exempel på nya små uppstickare inom lokaljournalistiken.

I Ericsson-rapporten ”The future of journalism in a networked society”  pratar författarna om ”hyperlokalt” och ”hypernisch”. Medier som bara består en eller några få journalister som ändå lyckas nå en stor publik inom ett smalt område. Rapporten tar upp tendensen att allt fler följer favoritskribenter i stället för varumärken och att de nya medierna kan vara snabbare, mer agila och mer kostnadseffektiva än de gamla.

Ett exempel på en supernisch, som rapporten tar upp, är fotosajten Luminous Landscape som drivs av två fotografer och når miljontals besökare per år. Affären bygger framför allt på prenumerationer som kostar 1 dollar per månad.

Jag tror att många av framtidens vinnare är små spelare i dag, små och modiga. Sedan kan nog somliga koncerner också lyckas bra, men att decentralisera så många beslut som möjligt, i alla fall de publicistiska, torde vara klokt.

Denna text har tidigare varit publicerad på https://www.resume.se/blogg/unn-edberg/

Annonser

Nya sorters ägare

I Mediernas årskrönika sa Björn af Kleen, frilansskribent knuten till DN, att nästa år kommer att präglas av diskussioner om medieägare och oberoende journalistik.
Jag håller med honom.
Historiskt har vi kunnat lita på traditionella medieägare – som familjer och stiftelser – som har värnat den oberoende journalistiken.
I dag får vi allt fler olika medieägare. Vi har organisationerna – vissa av dem, som många fackförbund, har varit ägare länge och värnar en tradition av självständig journalistik inom vissa givna ramar – men också privata företag. Kundtidningarna blir allt mer professionella och läsvärda. Ett medieslag som många traditionella journalister tidigare såg ned på har blivit en överlevnadsmöjlighet både för förlag och enskilda journalister. Vi har sett duktiga chefredaktörer hoppa av prestigetitlar för att ge sig in i kundtidningsvärlden, som Elin af Klintberg från Plaza Magazine och Mårten Nihlén från Residence som startat ett framgångsrikt kundtidningsförlag.
Jag får som ordförande i Sveriges Tidskrifter ibland frågan om kundtidningar inte lika gärna kunde komma med i organisationen; vad gör Kupé eller Mersmak till mindre journalistiska tidningar än exempelvis Finansliv eller Veteranen?
Men så skriver Per Svensson en text av skandinavisk högerextremism för SAS-ägda tidningen Scandinavian traveller, upplagan dras in och frågan om ägande ställs på sin spets. Är det rimligt att tro att ett kommersiellt företag ska stötta självständig journalistik? Är det inte rimligare att förutsätta att företaget har ett syfte med sin utgivning som inte alls handlar om journalistik utan om att sälja flygbiljetter (eller bilar eller köttfärs eller aktiefonder…). Men, frågar sig vissa, spelar syftet någon roll om läsaren ändå får underhållning, avkoppling, läsupplevelser och information på vägen?
Jag har länge jobbat för olika fackförbunds- och organisationstidningar. I den delen av branschen är frågan om ägarna ständigt närvarande och graden av redaktionell självständighet varierar. Redaktionens utrymme är till stor del beroende av en maktbalans mellan chefredaktör och den som för tillfället är ordförande eller kanslichef. Ibland svänger pendeln åt ena hållet – som när Vision under förra året valde att inordna tidningsredaktionen under kommunikationsavdelningen och i bland åt andra – som när LO beslutade att samla ett antal tidningar i ett eget bolag LO Mediehus.
Hur pass självständig en organisationstidning är beror också på vad det står i tidningens policy, eller ägardirektiv, inom vilka ramar ska tidningen verka. Vissa saker är givna, som att fackliga tidningar i princip står bakom fackliga grundvärderingar som kollektivavtal och medbestämmande. Men sedan kan det skilja sig åt – har tidningen ett granskande uppdrag, även gentemot ägarorganisationen, eller inte? Det är enligt Journalistförbundet en nyckel för att avgöra hur pass självständig en tidning är.
När vi går in i 2015 kan vi konstatera att medieägande kommer att bli en allt mer omdiskuterat. I takt med att traditionella medier tappar en del av sin publik och sina intäkter kommer nya aktörer att komma in. Många initiativ kommer vi att välkomna – som när Handelsbanken startade en egen TV-kanal för ekonominyheter EFN – men vi kommer också att behöva granska de nya aktörerna. I EFN:s fall fick ansvarig utgivare hota att säga upp sig för att själv få bestämma om en reportertillsättning.
Ägandet och den fria journalistiken är en nyckelfråga. Kommer vi under 2015 få se fler riskkapitalbolag i vår bransch, som när Segulah köpte Mitt i-tidningarna? Kommer vi att få se fler mecenater gå in i vår sektor? Kommer organisationer och företag att knyta sina tidningar närmare sig eller släppa dem mer fria? En mångfald av ägare är bra, vi får bara lära oss att skilja på hund och katt.