Fruktansvärd attack mot Charlie Hebdo

Jag skulle skriva en artikel om digitalisering av finansbranschen i eftermiddag till nummer två av Finansliv. I stället fastnade jag i rapporteringen om Charlie Hebdo. Jag klickar runt för att försöka förstå. Ett attentat mot en tidskriftsredaktion. 12 döda. Fruktansvärt. Tankarna går till journalisterna på tidningen, till deras familjer. Men efter chocken kommer ilskan. Vem tror att de kan stoppa yttrandefriheten med våld? Det får aldrig lyckas!

Många fördömde snabbt dådet, politiker, publicister men även andra. Den internationella organisationen för tidningspublicister och Reportrar utan gränser  var några av många publicistorganisationer som uttalade sig.

Vi på Sveriges Tidskrifter gick under eftermiddagen ut med följande uttalande:

”Det fruktansvärda våldsdåd som har drabbat den franska satirtidskriften Charlie Hebdo i dag är en attack mot yttrandefrihet och pressfrihet.

Runt om i världen dras snaran åt kring det fria ordet; journalister fängslas, misshandlas och dödas. Varje våldshandling mot medier och enskilda journalister hotar den rätt allmänheten har till mångsidig information och kunskap. Det fria ordet och bilden utgör fundament för byggandet av fungerande samhällen. Vi får aldrig någonsin acceptera att våld stryper tillgången till journalistik.

Sveriges Tidskrifter fördömer starkt attacken på Charlie Hebdo. Vi känner stor sorg över att våra franska tidskriftskollegor utsatts för ett så grymt dåd.”

Under eftermiddagen visade många sitt stöd för Charlie Hebdo under hashtagen #jesuischarlie

Martin Aagård skriver bra på Aftonbladet Kultur om hur vi ska möta terrorn med mer tolerans och fortsätta att skratta åt de som är fyllda av hat. Lisa Irenius skriver på SVD Kultur om ”en sorgens dag för yttrandefriheten” och risken för självcensur.

Ingen kommer att hota mig för min text om digitaliseringen som jag snart ska börja skriva, det är lätt att ta pressfriheten för given. Men press- och yttrandefriheten behöver försvaras hela tiden. Den enade front som publicister visar i fördömandet av attentatet i Paris gör det tydligt att vi är många som är beredda att stå upp för det fria ordet. Det lindrar lite i smärtan.

Morfar köpte en revolver

1942 köpte min morfar, Rolf Edberg, en revolver. Han var då chefredaktör för tidningen Östgöten och s-märkt riksdagsman. Han hade i flera ledare – och även i riksdagen – kritiserat transittrafiken, att tyska soldater tilläts transporteras med tåg genom Sverige och även det faktum att Sverige exporterade stora mängder järnmalm till nazi-Tyskland vilken användes i vapenindustrin. Givetvis tog han tydligt ställning mot Hitler och nazismen.

Morfar beskriver i en minnesbok som närmaste släkten fick före hans död att hans anti-tyska skriverier väckte ilska och hot. Vid ett tillfälle ombads morfar att komma förbi UD där han träffade en presschef som på uppmaning av utrikesminister Christian Günther bad honom ”dämpa sitt skrivsätt”. Han visade på en bunt ledare från Östgöten.  Men morfar konstaterar kort i sin bok att ”Jag avvisade ampert detta försök att ingripa i min integritet som publicist”.

Värre var det med hoten som riktades mot familjen av pro-tyskar i hans läsekrets. De hotfulla breven blev till slut så obehagliga att revolvern införskaffades. Dessbättre behövde han aldrig använda den.

Jag läser morfars bok igen under julledigheten och slås av likheterna, men även skillnaderna, mellan 40-talets Sverige och dagens medievärld. Nej inte skulle utrikesministern försöka ta någon chefredaktör i örat i dag, tanken är absurd, men hoten mot journalister är de samma även om de tar sig andra uttryck och inte levereras per post.

Jag tänker på intervjun med Niklas Orrenius i Resumé i december. Där han beskriver den oro han känner för att öppna mejlkorgen varje gång han bevakat Sverigedemokraterna, hur hoten han mottar ”äter sig in under skinnet”.

Utgivarna har gjort flera undersökningar av hoten mot journalister. Ansvarig utgivare på etermedier och inom tidningarna har tillfrågats och resultatet är nedslående: varannan redaktion inom etermedierna och två av fem inom dagspressen har hotats och hoten ökar.

Bilden bekräftas av Journalistförbundets undersökning där nästan fyra av tio journalister uppgav att de utsatts för kränkningar, trakasserier eller påtryckningar från sin publik det senaste året.

Riskerna med hoten är uppenbara, inte bara för den enskilde. Om journalister, av rädsla för sin egen säkerhet, inte längre skriver om känsliga ämnen; om Sverigedemokraterna, om kriminella gäng, om dåd mot moskéer, om mängder av fenomen som bör bevakas, då riskerar allmänheten att gå miste om viktig rapportering som rör vår samtid.

Nu, precis som på 40-talet, behövs den rapporteringen.

nyostgoten

Östgötens V-dagsnummer