Morfar köpte en revolver

1942 köpte min morfar, Rolf Edberg, en revolver. Han var då chefredaktör för tidningen Östgöten och s-märkt riksdagsman. Han hade i flera ledare – och även i riksdagen – kritiserat transittrafiken, att tyska soldater tilläts transporteras med tåg genom Sverige och även det faktum att Sverige exporterade stora mängder järnmalm till nazi-Tyskland vilken användes i vapenindustrin. Givetvis tog han tydligt ställning mot Hitler och nazismen.

Morfar beskriver i en minnesbok som närmaste släkten fick före hans död att hans anti-tyska skriverier väckte ilska och hot. Vid ett tillfälle ombads morfar att komma förbi UD där han träffade en presschef som på uppmaning av utrikesminister Christian Günther bad honom ”dämpa sitt skrivsätt”. Han visade på en bunt ledare från Östgöten.  Men morfar konstaterar kort i sin bok att ”Jag avvisade ampert detta försök att ingripa i min integritet som publicist”.

Värre var det med hoten som riktades mot familjen av pro-tyskar i hans läsekrets. De hotfulla breven blev till slut så obehagliga att revolvern införskaffades. Dessbättre behövde han aldrig använda den.

Jag läser morfars bok igen under julledigheten och slås av likheterna, men även skillnaderna, mellan 40-talets Sverige och dagens medievärld. Nej inte skulle utrikesministern försöka ta någon chefredaktör i örat i dag, tanken är absurd, men hoten mot journalister är de samma även om de tar sig andra uttryck och inte levereras per post.

Jag tänker på intervjun med Niklas Orrenius i Resumé i december. Där han beskriver den oro han känner för att öppna mejlkorgen varje gång han bevakat Sverigedemokraterna, hur hoten han mottar ”äter sig in under skinnet”.

Utgivarna har gjort flera undersökningar av hoten mot journalister. Ansvarig utgivare på etermedier och inom tidningarna har tillfrågats och resultatet är nedslående: varannan redaktion inom etermedierna och två av fem inom dagspressen har hotats och hoten ökar.

Bilden bekräftas av Journalistförbundets undersökning där nästan fyra av tio journalister uppgav att de utsatts för kränkningar, trakasserier eller påtryckningar från sin publik det senaste året.

Riskerna med hoten är uppenbara, inte bara för den enskilde. Om journalister, av rädsla för sin egen säkerhet, inte längre skriver om känsliga ämnen; om Sverigedemokraterna, om kriminella gäng, om dåd mot moskéer, om mängder av fenomen som bör bevakas, då riskerar allmänheten att gå miste om viktig rapportering som rör vår samtid.

Nu, precis som på 40-talet, behövs den rapporteringen.

nyostgoten

Östgötens V-dagsnummer

 

Annonser

One Comment

  1. Det är inte acceptabelt att NÅGON blir hotad eller trakasserad pga att denne gör sitt jobb. Vi behöver en kritisk och granskande journalistkår! Det är skrämmande att hoten ökar mot så många yrkesgrupper!

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s