I Mediernas årskrönika sa Björn af Kleen, frilansskribent knuten till DN, att nästa år kommer att präglas av diskussioner om medieägare och oberoende journalistik.

Jag håller med honom.

Historiskt har vi kunnat lita på traditionella medieägare – som familjer och stiftelser – som har värnat den oberoende journalistiken.

I dag får vi allt fler olika medieägare. Vi har organisationerna – vissa av dem, som många fackförbund, har varit ägare länge och värnar en tradition av självständig journalistik inom vissa givna ramar – men också privata företag. Kundtidningarna blir allt mer professionella och läsvärda. Ett medieslag som många traditionella journalister tidigare såg ned på har blivit en överlevnadsmöjlighet både för förlag och enskilda journalister. Vi har sett duktiga chefredaktörer hoppa av prestigetitlar för att ge sig in i kundtidningsvärlden, som Elin af Klintberg från Plaza Magazine och Mårten Nihlén från Residence som startat ett framgångsrikt kundtidningsförlag.

Jag får som ordförande i Sveriges Tidskrifter ibland frågan om kundtidningar inte lika gärna kunde komma med i organisationen; vad gör Kupé eller Mersmak till mindre journalistiska tidningar än exempelvis Finansliv eller Veteranen?

Men så skriver Per Svensson en text av skandinavisk högerextremism för SAS-ägda tidningen Scandinavian traveller, upplagan dras in och frågan om ägande ställs på sin spets. Är det rimligt att tro att ett kommersiellt företag ska stötta självständig journalistik? Är det inte rimligare att förutsätta att företaget har ett syfte med sin utgivning som inte alls handlar om journalistik utan om att sälja flygbiljetter (eller bilar eller köttfärs eller aktiefonder…). Men, frågar sig vissa, spelar syftet någon roll om läsaren ändå får underhållning, avkoppling, läsupplevelser och information på vägen?

Jag har länge jobbat för olika fackförbunds- och organisationstidningar. I den delen av branschen är frågan om ägarna ständigt närvarande och graden av redaktionell självständighet varierar. Redaktionens utrymme är till stor del beroende av en maktbalans mellan chefredaktör och den som för tillfället är ordförande eller kanslichef. Ibland svänger pendeln åt ena hållet – som när Vision under förra året valde att inordna tidningsredaktionen under kommunikationsavdelningen och i bland åt andra – som när LO beslutade att samla ett antal tidningar i ett eget bolag LO Mediehus.

Hur pass självständig en organisationstidning är beror också på vad det står i tidningens policy, eller ägardirektiv, inom vilka ramar ska tidningen verka. Vissa saker är givna, som att fackliga tidningar i princip står bakom fackliga grundvärderingar som kollektivavtal och medbestämmande. Men sedan kan det skilja sig åt – har tidningen ett granskande uppdrag, även gentemot ägarorganisationen, eller inte? Det är enligt Journalistförbundet en nyckel för att avgöra hur pass självständig en tidning är.

När vi går in i 2015 kan vi konstatera att medieägande kommer att bli en allt mer omdiskuterat. I takt med att traditionella medier tappar en del av sin publik och sina intäkter kommer nya aktörer att komma in. Många initiativ kommer vi att välkomna – som när Handelsbanken startade en egen TV-kanal för ekonominyheter EFN – men vi kommer också att behöva granska de nya aktörerna. I EFN:s fall fick ansvarig utgivare hota att säga upp sig för att själv få bestämma om en reportertillsättning.

Ägandet och den fria journalistiken är en nyckelfråga. Kommer vi under 2015 få se fler riskkapitalbolag i vår bransch, som när Segulah köpte Mitt i-tidningarna? Kommer vi att få se fler mecenater gå in i vår sektor? Kommer organisationer och företag att knyta sina tidningar närmare sig eller släppa dem mer fria? En mångfald av ägare är bra, vi får bara lära oss att skilja på hund och katt.