Publiken följer ofta personer snarare än varumärken i de digitala kanalerna. Det är skribenten, inte mediet, som är viktigt. Och inte vilken skribent som helst. För det är sällan allmänreportrar som samlar stora följarskaror. I stället är det experter; journalister med specialistkompetens inom ett visst område eller journalister som är specialister på en viss sorts berättande.

Jag ser den här trenden överallt inom media; att expertkunskap och excellens blir allt nödvändigare. Alla vi som jobbar i den här branschen måste alltså bli bättre på det vi är bäst på.

Jag lunchade förra veckan med Sophia Sundberg på Whyse. Hon är sociala medier- och mingelexpert som allt mer har riktat in sig på ledarskap och personliga drivkrafter. Hon pratade mycket om vikten av att vårda sin talang. Att det inte är så att vi ska jobba på våra utvecklingsområden utan i stället stärka våra talanger, annars är det risk att kampen med att förbättra det vi är dåliga på tar energi från att bli våra bästa jag.

Pelle Melander som tidigare var förlagschef på Egmont berättade en gång för mig hur de brukade para ihop en ämneskunnig person med en vass journalist på specialtidnings-redaktionerna. Det skapade bättre kvalitet än att den vassa journalisten skulle lära sig ämnet alternativt den ämnesnördiga personen lära sig skriva.

Under många år har redaktionerna skurit ned och vi har fått multijournalister som ska ta ansvar både för produktion (text/bild/rörligt) och spridning av materialet. Och visst kan det vara rätt i vissa fall. Men i vissa fall är det bättre att en supervass ämneskunnig journalist skriver texten och att en annan sociala medier-kunnig person tar texten vidare till Facebook, Linked in och Twitter. Det ger experten tid att fördjupa sig och leverera ett superinnehåll medan sociala medier-redaktören ser till att spridningen sker med rätt tonalitet i rätt kanal. Och kanske gör en TV-kunnig journalist ett mer spännande klipp än skribenten som just lärt sig använda kameran i mobilen.

I senaste Tidskriftspodden pratade Cafés chefredaktör Jonas Terning om att ”göra femmor”. Alltså att de gånger man har förutsättningar för att göra ett riktigt bra material ska satsa lite extra. Så att det blir en femma (bästa betyg enligt gamla betygssystemet, för ev yngre läsare). Då gör det inget om en del material däremellan inte håller riktigt samma klass. Jag tror han har rätt. Ibland måste varje tidning/tidskrift eller sajt ha något som verkligen gör avtryck. Och för att ha det måste vi våga satsa på det vi är bäst på och vårda våra experter och stjärnor, oavsett om de är skribenter, ad:ar, stylister, sociala medier-redaktörer, rörligt-experter eller fotografer.