Jag hade funderat ett tag på om det var dags att byta jobb. Jag hade älskat att bygga upp Finansliv från grunden men nu hade det snart gått fem år och det började klia i fingrarna efter något annat. Sommaren hade jag ägnat åt att planera att starta företag tillsammans med några branschkolleger men det hela hade runnit ut i sanden.

När jag åkte till Barcelona för studieresa med Sveriges Tidskrifters styrelse så var jag rätt mätt på tillvaron som publisher på Finansliv där jag både skulle producera tidning 10 gånger per år, utveckla nya affärer och redaktöra en handfull större event parallellt.

Cissi Elwin, publisher på Chef var med på resan och vi satt i hotellobbyn och väntade på att övriga skulle komma ned för gemensam färd till något studiebesök. Och så fick jag frågan: Hur är det på jobbet?

Ni vet den frågan som man nästan alltid får på branschmingel eller andra tillfällen där man träffar affärsbekanta. Och så svarar man något i stil med ”jo, vi har mycket på gång nu, vi planerar ditten och datten och det går så himla bra”.

Jag hade ett sådant svar på tungan när hejdade mig och bestämde mig för att faktiskt vara ärlig. ”Tja jag är faktiskt rätt less. Jag hade planer på att starta eget och nu blev det inte så och luften har gått ur mig lite”.

Om jag hade svarat det vanliga ”allting är toppen”-svaret så hade jag inte varit vice vd på Chef i dag. Cissi hade just ett behov av en ny vice vd eftersom den nuvarande Meta Kuhne skulle gå i pension, men hon funderade över vilken profil den här personen skulle ha och hade inte kommit igång med rekrytering.

Vi började prata om vad jag tycker är kul och vad jag är bra på och plötsligt säger Cissi ”Ska du inte komma och jobba hos oss?”. På flyget hem var vi placerade bredvid varann (det blir alltid i bokstavsordning i gruppbokningarna) och fortsatte samtalet. En vecka senare hade jag skrivit på kontraktet.

Jag undrar hur många rekryteringsmöjligheter jag har missat för att personen som jag har pratat med hållit skenet uppe. Den som verkar trivas toppen på sitt nuvarande jobb försöker man ju inte rekrytera.

Jag fattar ju att man inte hela tiden och till alla kan basunera ut sitt trista läge (om man inte snabbt får en förändring kan man ju efter ett tag bli lite patetisk). Men jag tror att just nu, när vi behöver bli mer snabbrörliga i takt med att med att branschen utvecklas så är det dags för lite ärlighet. Det är helt rätt att signalera sin vilja till förändring, till rätt person vid rätt tillfälle.

Denna text har tidigare varit publicerad på resumé.se